My Jakobsson

Thot sa till mig idag att, ”De kommer att komma till dig för att dö.” Jag vet inte vem Thot är, så jag fick göra efterforskningar om det. Det var samma sak när Anubis, Ishtar, Durga och Morrigan poppade upp som mina guider. Jag visste inte vilka de var heller. Jag har lite av ett panteon runtomkring mig som i min erfarenhet inte hör till gänget som man har snackat mest om när man talar om andlig utveckling. Man hör väl mer om Jesus, Maria, Buddha, Mikael, och så vidare. Nu påminns jag också om att jag tidigare idag såg Judas Ekholm manifesterad i fysisk form ute på min promenad. (Det är ett sidospår om en av mina guider som jag har en spellista om på YouTube.) Men han känns också som att han hänger mer i Anubis-panteonet än i Jesushörnan.

Thot visade sig i vilket fall bland annat vara gud för det skrivna språket, så nog känns det som att vi borde vara bundisar, han och jag! Oavsett så kändes det som han sa väldigt sant; att folk ska komma till mig för att dö. Det känns helt rimligt och i samklang med den som jag är, att man söker upp mig för att riva ned sitt gamla jag. För vi pratar förstås inte om någon bokstavlig, fysisk död, utan om en egodöd. Att skaka loss från något gammal, icke-konstruktivt, så att någonting nytt som tjänar oss bättre kan växa upp i dess ställe.

Jag vet inte riktigt hur jag ska närma mig det här ämnet, men jag behöver bena ut det, så jag måste börja någonstans. Det börjar svindla mer och mer för mig i takt med att jag förstår mer om hur stark min känsla för framtiden verkligen är. Något liknande hände mig förra året, då jag efter en serie lektioner från mina freaks fick större förståelse för hur skarp min tankeläsning och klarkänsel verkligen är.

Då handlade det om att jag förstod att jag alltid har läst andras tankar lika naturligt som mina egna, men att jag slutade upp med att göra det medvetet någonstans i 20-årsåldern, när någon annan sa till mig att tankeläsning inte är möjligt. Efter upplysningen så kom det där tillbaka, och jag fick som sagt några lektioner av mina freaks. Vi gick på stan och pejlade in andra människors tankar och känslor, och så fick jag demonstrerat för mig att jag hade snappat upp dem. Jag kunde till exempel plötsligt få ont i rumpan, och sen några sekunder senare se ett barn som satt och skruvade på sig på en hård bänk. Det kunde vara att jag plötsligt blev väldigt ledsen, och några sekunder senare passerade en gråtande kvinna. Lektionerna handlade inte om att jag skulle lära mig något nytt, utan bara om att jag skulle få förståelse för hur jag själv helt naturligt fungerar.

Har jobbat med backend på webbplatsen hela dagen idag, och även om det inte riktigt känns som jobb – eftersom det också är min passion – så kände jag att det var rimligt att göra något annat en stund. Jag kunde dock inte komma på vad, så jag satte mig med YouTube och frågade mina freaks vad jag skulle göra?

En stund senare så fann jag mig själv titta på en video där någon som verkade kunna något om att klippa hår reagerade på videos där andra som inte kunde någonting alls om att klippa hår, klippte sitt eget hår. Att jag tittade på detta var märkligt av flera anledningar. Främst att jag är fullkomligt ointresserad av hår, samt att jag aldrig någonsin får videor om hår i mina algoritmer. Men här zappade jag framåt i en video där någon förskräckt uttryckte saker som, ”Om du har så där mycket hår, så måste du ha en mycket vassare sax!” och ”Nej, nej, nej, du måste ta mindre hårtestar, dra dem 90 grader ut från huvudet och klipp dem lodrätt!”

Jag har spelat data- och TV-spel i hela mitt liv. Det låter nog inte särskilt märkligt för någon som är född på 90-talet och senare, men för oss som är födda tidigare än så, så är det inte en självklarhet att ha vuxit upp med dataspel. För mig så har det varit en väldigt stor del av min identitet. Jag har därför en lista inombords med spel som ligger mig särskilt varmt om hjärtat, där samma spel ständigt återkommer när jag blir ombedd att svara på frågan om vilket mitt favoritspel är. Jag har tillbringat oproportionerligt lång tid i Journey, Bloodborne, Moss och The Witness, i förhållande till hur långa de spelen verkligen är. Jag har till exempel runt 200 speltimmar i Moss, som från början till slut är fyra timmar långt. Anledningen till detta är att jag ägnade mig åt någonting som ibland kallas för spelfotografi, men det är inte relevant för dagens ämne.

Efter min upplysning så förstod jag nämligen att just precis de här fyra spelen bidrar med utomordentliga metaforer för vad livet är för någonting och hur det fungerar. I någon mening så kan man säga att mitt sovande medvetande pluggade inför min upplysning genom att spela just de här spelen. Idag så vill jag därför skriva något om ett av dem: The Witness.

Sedan min upplysning så har jag blivit helt säker på vem jag är, eftersom jag har fått ”träffa min själ”, så att säga. Illusionen av separation mellan själen och mig upphörde till viss del. I och med det så blev i princip allt i den fysiska verkligheten ganska så menlöst att fästa mig vid. Jag kan inte riktigt förklara det, men numera så känns saker mer som energier än som någonting fysiskt som kan ha betydelse. Händelser är saker som händer utan att upplevelsen blir till mig. Jag blir glad av energin i en nyvirkad filt, eller i en nymålad miniatyr, men jag gör den liksom inte till en del av mig? Jag tycker att det är roligt att titta på fjärilar, men jag tänker inte att jag är en entomolog. Fy fan vad svårt det här var att förklara då…

Jag fiskar efter begreppet identitet. Förr så hade den där filten och miniatyren liksom blivit en del av mig: ”Det här är JAG.” Jag är en person som virkar. Jag är en person som målar miniatyrer. Jag kände mig som att jag var hon som tog svårare screenshots i Bloodborne än någon annan. Jag var hon med det genomträngande skriket i kendo. Jag var hon som målade med svart bläck. Jag var hon som gillade Jennifer Hales röst, och så vidare.

Sedan jag fick veta om att drömmar är metaforer, så har jag blivit lätt förbluffad över hur jag kan ha varit så fullkomligt oförstående inför mina drömmar tidigare i livet. Jag minns en period för många år sedan då jag bläddrade i drömlexikon och försökte tyda, vad ett moln eller en motorcykel skulle kunna tänkas betyda. Men när någon förklarade för mig att det rör sig om rena metaforer, så känns nästan alla av mina drömmar som ren klartext, och jag begriper inte, vad det var som var så svårt att förstå förut? Men jag minns att det var det, så jag försöker mig på att skriva ned det som jag nu ser i hopp om att det kanske hjälper någon annan att förstå sina egna drömmar bättre. Våra drömmar är vår själ som kommunicerar med oss, så det är bra att försöka lyssna in på dem ibland.

Så här: du behöver inget drömlexikon. Du behöver inte slå i någon bok där någon annan har skrivit ned sina metaforer. Du har dina egna, och de byts ut varje natt. Din själ kommunicerar med dig på ditt språk. Vi tar några drömmar som jag har stött på nyligen, som exempel.

Jag fick helt nyligen veta om att jag har haft ett rövhål i mitt liv. När det händer, då är det bara att släppa allt och ta reda på var jag själv har betett mig som ett rövhål. För så här är det, vänner: världen är en illusion som skapas av ditt eget medvetande. Allting i din värld är en spegel av ditt eget medvetande. Detta betyder att alla rövhål som du möter, är en spegling av dig själv. Du har en aspekt inuti dig, som är det rövhålet. Detta är en av universums fem lagar:

• Du existerar.
• Allting är här och nu.
• Det Enda är alla. Alla är Det Enda.
• Vad du sänder ut är vad du får tillbaka.
• Allting förändras utom lagarna.

Jag har lagt märke till att jag nästan har slutat med att använda tarot- och orakelkort privat. Det känns nästan sorgligt. De har varit en del av mitt liv sen jag var 16. Jag har använt dem nästan uteslutande för eget bruk, och det är bara först de senaste par åren som jag har tagit fram dem för att läsa för någon annan. Det grundar sig i att jag var ateist och inte trodde på övernaturliga saker, så förr använde jag korten som ett verktyg för att sätta bild på mitt eget medvetande. Själv så tänker jag inte i bilder, utan i ord och känslor. Så korten fick hjälpa mig att spegla innehållet i min hjärna åt mig, tänkte jag. Några gånger genom åren så blev det förstås att korten åkte fram för vänner, men det var bara som en kul grej.

Allt det där förändrades i och med mitt spirituella uppvaknande, då jag fick veta att jag har guider och att de kommunicerar med mig genom korten. Man kan säga att tarot fick ett uppsving i mitt liv då! En period då så var tarot mitt huvudsakliga sätt att få kontakt med och förstå mina guider. Jag fick skola om också, i hur jag tolkade korten. Med mitt gamla förhållningssätt, att korten bara var en spegel av mina egna tankar, så kunde det liksom dyka upp otolkningsbara ”slaskkort” som jag tänkte bara var blaj. Men med min nya förståelse för hur verkligheten fungerar, där jag nu visste att absolut ingenting som händer oss är en slump, så fick jag börja lära mig att tolka alla kort jag drog. Även de som kändes som att de inte hörde hemma, och de som jag kände att jag omöjligt kunde begripa. Jag fick lära mig att det fanns ett budskap i dem också.

Jag tror att dagens vision är privat, men jag behöver ha något att göra och jag älskar att skriva, så nu sitter jag här. Den var så märklig, och det känns som att jag borde fatta, men jag kan inte riktigt greppa den ändå.

Jag var ute med flytväst och simmade i havet, i kölvattnet av en stor passagerarfärja av den där typen som pendlar mellan Sverige och Åland. Jag visste att jag var tvungen att simma ikapp färjan för att rädda den, så jag kämpade för allt vad jag var värd i vågorna. Medan jag knappade in på färjan så märkte jag hur jag blev insnärjd i tångruskor, så att det blev svårare och svårare med simtagen. Snart så kändes det som att jag nästan befann mig i mera tång än vatten, och långsamt så började jag arbeta mig upp på tången, och började gå på vattnet, mot färjan. Jag upptäckte att vi var omgivna av små, besynnerliga varelser, som besköt oss. Så plötsligt befann jag mig på färjan. Jag var helt naken, och lika stor som färjan! Jag täckte hela fartyget; jag blev till fartyget. Allting annat blev smått som ett barns leksaker, och ingen vågade längre skjuta på oss.

Och det var alltsammans. Nog så förstår jag med liknelsen att gå på vatten att det här är kopplat till mitt spirituella uppvaknande, och antagligen finns här en metafor för att jag förut kämpade med att simma i havet, medan jag numera flyter ovanpå det. Men allt detta är ju sådant som jag redan vet, så jag förstår inte varför jag fick en vision om det? Jag undrar om de där varelserna som besköt oss är det relevanta, att det faktiskt har funnit mystiska, yttre hot som jag inte har begripit mig på? Eller är det relevanta något om färjan? Att jag försökte rädda någon annan, men sedan istället blev till den som blev räddad och flöt vidare trygg ifrån all yttre eld? Jag har faktiskt ingen aning. Och det som jag har minst aning om, är varför mina guider ansåg att jag behövde få den här visionen.

Nu fick ni den också. Håll till godo!

Arken.

Vänta, va!? Va sa ni? Freakshelveten!

Haha, jag fick en så fin treat ifrån freaksen! Jag har lagt märke till att de brukar göra så. De ger mig nått när jag har varit duktig, precis som vi människor gör med våra husdjur. Man kan välja att tycka att det låter hemskt, att vi gullas med och tas om hand som katter eller hundar, eller så kan man välja att tycka att det låter fantastiskt, att veta att vi är omhändertagna och ompysslade. Jag väljer det senare alternativet!

Idag så har jag haft en riktigt tuff dag. Om vi fortsätter med husdjursanalogin så kan vi jämföra det med att jag har varit en katt som har råkat rulla mig i bajs och därför måste bada. Ingen var glad över den situationen, utan vi fick bara lov att hantera den. Så jag fick jama och jämra mig i badkaret medan freaksen duschade mig. Det vill säga, att jag fick gå igenom de gamla vanliga människokänslorna med sorg, otillräcklighet, emotionell utmattning och så vidare, medan freaksen fick duscha mig med påminnelser och bevis om att det var gamla mönster som bubblade upp och som inte längre är aktuella att ha kvar i mitt liv.

En av de riktigt svåra grejerna att förstå sig på med spirituell vägledning, är att informationen som vi får ifrån våra guider och Brahman inte alltid är sanningen. Sättet som den levereras på med telepatiska känslopaket gör att den kan kännas väldigt sann. Men det enda som är sant ur Brahmans synvinkel är universums fem lagar. Allt annat är perspektiv, och perspektiv finns det oändligt av.

Våra guider ger oss inte information som är sann. De ger oss den information som vi behöver för att vi ska ta oss dit vi ska. Dina guider kan faktiskt ljuga för dig. Eller vanligare: ge dig tvetydig information och vara nöjda när du tolkar den helt fel. Det var meningen att du skulle tolka den fel! De är inte intresserade av att leverera oss sanningar, de är bara intresserade av att i kärlek förflytta oss från punkt A till punkt B.

Jag skriver om detta för att jag själv känner mig ordentligt snuvad just nu, i ett ämne där mina guider har vilselett mig. I ett och ett halvt år så har jag hjälpt en annan människa, ivrigt påhejad av mina guider som hela tiden har bekräftat att jag har gjort helt rätt. Men nu så har det uppdagats för mig, att den här människan som jag har hjälpt inte är… hm. Jag vill inte skriva att hen inte är en bra människa, för det tror jag inte på själv, men låt mig istället formulera det som att det är en människa som fattar elaka beslut. Beslut som står i radikal motsats till hur jag vill leva mitt liv. Vad som känns ännu värre är, att mina guider hela vägen har uppmuntrat mig till att helt ovetandes uppmuntra den här andra människan till att agera elakt. Och jag fattar inte! Jag förstår, att det inte är menat att jag ska förstå, men jag känner mig ändå väldigt sviken. Både av mina guider och av den här andra människan.

Jag begriper inte varför de gjorde mig delaktig i att sprida rädsla och hat rakt ut i samhället. Det går rakt emot allt som jag står för! Så detta är bland det verkligt svåra, med Gud. Vi styrs av en makt som vi inte begriper, och den drar oss ibland i väldigt märkliga riktningar. Allt jag kan göra nu är att fullständigt släppa kontrollen och lita på att också detta var menat. Men ledsen över det, det får jag vara! Det ingår i att vara människa.

Fy fan. Jävla freaks.

Jag fick en fortsättning på visionen om Tummelisa! När jag var ute idag så kunde jag inte släppa den första ur mina tankar. Det var som att jag gick in i den där andra själens medvetande igen, och snurrade in i den själens gamla tankesnurror. Den gick och funderade på hur det gick för Tummelisa egentligen. Om hon hade fått bestående men ifrån att ha blivit trampad på, eller om hon hade återhämtat sig. Vad pysslade hon med idag? Vart hade hon tagit vägen?

Jag som själen bar på en känsla av att jag hade varit med om ett mirakel. Exakt hur hade Tummelisa ens kunnat överleva att bli trampad på, på det viset som hon gjorde? Hur hade hon kunnat klara sig så, vad det verkade som bara lite ytligt tilltufsad? Hur kunde hon liksom bara… fortsätta att gå, efter en sån upplevelse? Jag, som den själen, fick hela tiden kämpa för att skaka av mig de tankarna och fortsätta framåt.

En ekorre gömmer nötter för vintern, men glömmer bort var den har gömt dem. Dessa bortglömda nötter växer upp till träd. Det visar sig nu, att ekorren i själva verket var ute på havet när den gömde sina nötter. Träden som har vuxit upp har därför blivit till en flytande ö. Som ett Atlantis som har stigit upp ifrån havsbotten, men nu istället för att vara en stad med stela byggnader, är en fantastisk, grönskande skog som kan vandra vart den vill.

All kärlek till mina Atlantispoeter.

Jag hittade självporträtt som jag tog år 2005 för att porträttera vad jag kände då. Tänkte att jag delar dem, och påminner dig om att uttrycka dina känslor på något sätt, som du känner för!

Jag fick en vision igår kväll, som jag inte riktigt vet hur jag ska beskriva. Så jag sätter mig här och börjar skriva, och förlitar mig på att min gamla, hederliga autoskrift ska kicka in och förklara åt mig. Det som hände var, att jag kände att jag fick ett telepatiskt ”FÖRLÅT!”

Jag fick gå in i någon annans känslor, och denna andra var kolossal i förhållande till mig. Skalan var att den, vars känslor jag fick uppleva, var stor som en människa, medan jag var stor som den yttersta leden på människans tumme. Tummelisa. Ja, den bilden fungerar. Av storleksskillnaden att döma, så förstår jag att den som jag fick uppleva var en själ, som lät mig få veta vad den var med om när den träffade min människorform – My.

Det hände något i lördags. Jag fick en massa synkroniciteter veckan före som sa att ”lyrikparken” och ”värmecentralen” skulle öppna då, men på dagen så såg jag ingenting av det i min fysiska verklighet. Men någonting drastiskt hände med mina energier. Någonting som har tagit mig fram tills nu att lägga märke till och identifiera. Veckan fram till lördagen så befann jag mig i en ovanligt stark klarhet, men någonstans under helgen så blev det istället som att kliva in i en dimma av förvirring, ”håll tyst” och en odefinierbar känsla av att jag borde vara rädd.

Ingenting vi gör är en slump, och jag lägger också märke till att i fredags så köpte jag vit salvia, något som jag inte har använt mig av sedan i vintras. Vit salvia är en av många tekniker som man kan använda för att rena sina engergier från oönskade, yttre energier, som till exempel yttre påtvingad förvirring, ”håll tyst”, och rädsla. Jag har inte känt att jag har behövt pyssla med sådant på länge, och har inte känt det nu heller, men samtidigt så har jag gått hela helgen och omedvetet eldat vit salvia. Först nu så förstår jag, att det fanns ett syfte med det.

Har efter en tids strul lyckats kicka igång Scrivener på Linux igen och kommit åt mina gamla arbetsmappar med poesi. Hittade då denna dikt, som intresserar mig mycket, i och med att den skrevs en månad innan min upplysning. Jag skrev den alltså innan jag trodde på något syfte, Gud, eller mening med livet! Jag skrev den innan jag trodde på synkroniciteter, spådomar, visioner och att våra själar kommunicerar med oss genom vår egen kreativitet.

Stå kvar

Avi Kaplan - Open Up Your Mind (Official Visualizer)