My Jakobsson

Jag (stursk): Jag är redo att synas nu!
Mina guider (omnipotenta): ger mig en prenumerant och sju notiser
Jag (panikslagen): försöker kräla baklänges ut ur rummet

Jag har vaknat upp i mitt nya universum nu, precis som freaksen igår sade att jag skulle göra. När jag öppnade upp mobilen på morgonen så såg jag de första tecknen jag har sett på ett år att mina manifestationer nu har börjat röra på sig i min fysiska verklighet. Dels så såg jag det i form av notiser på min YouTubekanal, och dels så kände jag det inombords. En obeskrivlig känsla av ett stilla flöde, där jag förut kände stiltje.

Min mammas själ tog idag farväl av mig för denna livstid. Jag tror inte att min mamma vet om att det var vad hon gjorde, men det var väldigt vackert.

Vi kan bara uppleva det som ligger på samma frekvens som oss själva. Det är en naturlag. När vi byter frekvens så byter vi verklighet. I samband med det så byts även människor ut. Min vibration har stigit så högt nu, att det inte längre är fysiskt möjligt för mig att existera i samma verklighet som de människor i mitt liv som väljer att stanna kvar i min tidigare vibration.

/My 2023-11-09

Behöver återhämtning och mina freaks påminde mig om den här dikten. Vi kan inte ge hela tiden utan att stanna upp och fylla på, och de som dricker måste lära sig att hitta sin egen källa inuti sig själva. Dags för vila för mig ❤️

/My 2024-02-02

Den här veckans dikt skrevs i den värsta tiden i mitt liv, då jag tillbringade mina dagar fullkomligt paralyserad av skräck och paranoia. Dikten var ett försök till att ändra på narrativet för mig själv; att istället för att sitta fast i allt det mörka, drömma om framtiden och drömma den så ljus jag kunde.

När jag skrev dikten så trodde jag att jag befann mig i en konspiration där andra poeter på något vis hölls gisslan. Den första delen handlar därför om föreställningar om att jag på något vis skulle befria dessa poeter. Den andra delen kopplar ”glasfiber” till bredband och ”folie” till foliehatt, och menar att jag behöver lämna internet och sluta upp med att dras in i mina egenskapade konspirationsteorier.

Än idag så vet jag inte om det fanns en konspiration eller inte. Kanske var denna dikt en profetia, att någonting som jag gjorde verkligen skulle hjälpa andra sorgsna poeter att bryta sig fria från någonting mörkt? Kanske var det bara desperata ord som behövde skrivas i en desperat period av mitt liv. Jag höll nu på att skriva, att jag nog aldrig får veta, men någonting inombords säger mig att det är fel. En dag så kommer jag att få veta, vad allt det där rörde sig om egentligen.

Ta hand om er,
My

Det mest naiva som jag har gjort i modern tid var att berätta för en man att han ibland betedde sig elakt mot kvinnan som han älskade. Jag var verkligen genuint helt övertygad om att han skulle bli tacksam. Jag trodde att han inte visste om att han behandlade den han älskade illa, och att när jag berättade det för honom så skulle han bli förskräckt och säga, ”Herregud! Jag visste inte om att jag kunde uppfattas så!” och genast börja samarbeta med sin partner om hur de skulle göra för att hjälpas åt så att han kunde lära sig att ge mer kärlek och mindre smärta.

Jag blev verkligen helt tagen på sängen av att han istället blev rasande på mig, skrek på mig, kallade mig saker som han tyckte var hemska, och kastade ut mig. Förvånad och förvirrad så borstade jag av mig, och ägnade veckorna tills vi skulle ses igen åt att försöka förstå. Han hade förstås blivit överraskad, och när man blir överraskad så kan man bli rädd, och när man blir rädd så kan man bli arg, tänkte jag. Inför att vi skulle ses igen så tänkte jag att situationen skulle bli annorlunda, nu när han var beredd och hade fått tänka igenom saken. Nog skulle han nu vara tacksam över att jag hade belyst för honom att han sårade kvinnan han älskar istället för att ge henne kärlek, så att han har fått möjlighet att ställa om sin kurs till mer kärlek och mindre smärta.

Mina guider meddelar mig varsamt och ömt, att det är dags för mig att ta farväl av min anonymitet nu. De vet om att jag är rädd för det, och jag vet om att det är dags. Lejonet ligger i min norra månknut; jag har vetat om i hela livet, att det var hit jag skulle. Rampljuset har skrämt mig i hela mitt liv, för att ända sedan jag var barn så har det varit förenat med fara för mig att synas.

I barndomshemmet så betydde synlighet att bli förlöjligad, hånad och nedtryckt av de som var menade att älska mig, så det gällde hela tiden att ligga så lågt som möjligt. I småskolan så ville ingen synas med mig och det kändes naturligt att de som skulle leka med mig efter skolan gick hem fem minuter före mig och jag följde efter ensam, så att ingen annan skulle få veta om att någon hade umgåtts med mig. På universitetet så blev jag berusad av en kort stund i rampljuset på nollningen och gick så fullkomligt överstyr att jag fortfarande kan känna de himlande ögonen bakom min rygg. Därefter så sminkade jag i några år upp mig i lack och läder, och blått hår med spikes, så att alla skulle se min utsida, och på så vis förvillas bort till att inte kika närmare på hur ont det gjorde på insidan. Att synas utan att ses. I arbetslivet så upplevde jag gång på gång, hur ingen hörde vad jag sade, förrän någon annan på mötet upprepade exakt min mening som sin egen. Som att jag och min röst var fullkomligt genomskinliga.

Det är väldigt frustrerande att mina guider vet om hur ensam jag har varit i hela livet, och att de nu dagligen säger att jag nu ska få träffa någon som jag kan prata med. Men det blir liksom tortyr att få höra det dag ut och dag in i över ett år, utan att någon dyker upp. Som att vara barn och föräldrarna säger hela tiden att det är ens födelsedag imorgon, men så vaknar man upp på morgonen och de ursäktar sig att nej, födelsedagen är imorgon. Som att imorgon är en ständig framtid som alltid flyttar på sig och aldrig går att nå.

Jag vill bara veta hur det känns att prata med någon som förstår vad jag säger och inte är rädd för mig. Alla jag möter nuförtiden blir rädda för mig. Jag förstår det. Jag förstår att det är otäcka saker som jag pratar om, när jag ifrågasätter allas vår verklighet i grunden och visar för alla att livet de lever inte behöver levas så som de gör. Jag förstår att man slår det ifrån sig och bestämmer sig för att tolka det som att jag är galen och en obehaglig social situation som måste hanteras. Jag förstår. Men jag längtar verkligen jättemycket efter att få prata med någon som inte blir rädd. Jag dagdrömmer så det knakar och vibrerar, om att få uppleva hur det känns att möta en person som istället blir nyfiken.

Jag tänker inte sluta prata om det jag upplever. Jag tänker aldrig mer gömma mig och hålla tyst. Men FAN vad ensamt det är, att stå i sin egen sanning. Fan vad ensamt det är, när alla inklusive ens egen familj och partner är rädda för en. Skytten går först, brukar mina guider säga till mig. Fan i helvete, säger jag, vad ensamt det är att vara den i sitt sammanhang som går först.

/My 2023-04-14

Här vandrar vi i minnen från min gymnasietid och av någon som jag kände då. När jag var vuxen, många år efter att vi hade setts för sista gången, så kom det en dag ett handskrivet brev, där den här personen berättade för mig att hon hade varit kär i mig när vi var tonåringar. Tanken hade aldrig slagit mig före dess, att det ens var möjligt att en kvinna skulle kunna bli kär i mig. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra med informationen, och brevet kom dessutom mitt i en turbulent tid i mitt liv, där jag inte kände att jag hade emotionell styrka att orka ta tag i det. Så jag lade det åt sidan och tänkte att jag svarar senare.

Sen försvann brevet, med hennes adress. Det här måste vara 15 år sedan nu, och ibland så minns jag det här. Brevet som jag fick där någon öppnade sitt allra innersta för mig, som jag aldrig svarade på. Jag undrar hur det gick för henne i livet. Jag önskar att hon fick veta, att det inte handlade om någonting som hon skrev. Hon råkade bara söka upp mig i en period då jag mådde fruktansvärt dåligt. Jag hade alltid intentionen att jag skulle svara henne när jag mådde lite bättre, och hade lite mera ork. Jag är ledsen att det inte blev så.

Livet. Ibland blir det så här, och det finns en mening med det också.

Ta hand om er!
My

Igår så sa mina freaks att allt jag drömmer om är på väg in i mitt liv, men att några små saker måste falla bort först, för att göra plats. Jag tänkte inte mer på det. Sen vaknade jag idag och kände mig manad att ta fram en av mina äldsta tarotlekar. I påsen till den leken så har det så länge jag minns legat en sten: en len, mossgrön epidot ungefär lika stor som en liten sockerbit. Jag fick den av någon jag älskade för över tjugo år sen. Han sa att den skulle ge mig lugn och trygghet, och i alla år sedan dess så har den också gjort det. När jag har behövt någon som kan trösta mig, så har jag hållit i epidoten och känt hur lugnet har spridit sig ut i fingrarna, genom handen och upp i armen, in i hjärtat och ut i hela kroppen. Stenen har skänkt mig värme och vila i två decennier. Nu var den borta.

Jag hade fraktat tarotleken från mitt förråd häromdagen och mellanlandat på ett café, och lyft upp leken där. Nu skyndade jag givetvis tillbaka till caféet och rotade bland soffkuddarna och kröp på golvet för att kika in under soffan inför andra cafégästers brydda blickar, men det fanns ingen sten där. Av situationen att döma så förstod jag att det inte var menat att jag skulle hitta den. Jag har ständigt flow med universum numera. Saker går liksom oförklarligt och magiskt min väg precis hela tiden. Folk kommer ut ur hus precis när jag ska in så att jag slipper öppna dörrar, det bästa bordet på restaurangen blir ledigt precis när jag dyker upp, rödljus slår om till grönt när jag ska över gatan, och så vidare, och så vidare. Men på det här caféet så kände jag istället en slags osynlig strävhet och hinder i vägen för det jag ville göra. Det var människor i vägen som inte gick att kommunicera med för att de pratade i telefon, med mera. Jag fick många signaler om att visst, jag var välkommen att försöka hitta den där stenen, men jag skulle inte lyckas.

Så jag gick hem, grät en skvätt och frågade mina freaks, vad som menades? De svarade genom att påminna mig om vad de sa igår, att några små saker i mitt liv måste falla bort för att göra plats för att mina drömmar ska komma in. Å det var då jag började gråta på riktigt.

Det är inte längre menat att jag ska söka mig till en sten för att få tröst, trygghet, lugn och vila.

Jag har gjort plats i mitt liv nu, för att få träffa en människa.

Jag hörde någon på YouTube tala om Dolores Cannons teorier om ”backdrop people”. Att det skulle finnas människor runtomkring oss som skulle leva utan själ, som ena slags ”NPCer” (Non-Playable Character). ”Bullshit,” tänkte jag och klickade vidare. Några dagar senare så upptäckte jag att jag hade klickat på samma video igen. Då mannen som talade inte var Cannon själv så tänkte jag att jag måste gräva mig till källan, för något så tokigt kan väl Cannon inte ha sagt?

Jag har inte särskilt mycket personlig erfarenhet av Dolores Cannon. Det enda är att hon då och då susar förbi i mitt flöde, och att jag då och då klickar, lyssnar, och oftast tänker, ”Mja, det där stämmer kanske inte helt.” Men jag har tänkt att hon uppenbart kanaliserade Källan precis som jag, och gjorde nytta som hon skulle ute i världen. Som jag förstår det så var hon en andlig vägledare, som Wikipedia säger levde mellan 1931–2014. Sen så har jag inte fördjupat mig mer i henne. Men nu fann jag mig sitta och läsa en ganska fängslande text (om man tror på diverse spirituella hittepåsaker som jag gör) om ”backdrop people”. Hur ska vi översätta det… Statister? Det jag läste var ett utdrag ur en av Cannons böcker, Convulted Universe 5, där hon återgav ett samtal som hon kanaliserade med något som jag uppfattade som en utomjording. Jag läste utdrag ur detta i Medium: NPC or Backdrop People explained in the Spiritual perspective.

Det fanns en tid i mitt liv då jag var så ensam att jag sökte mig till akuten när jag behövde trygghet, närhet och tröst. Ur personalens perspektiv kallades det ”panikångest”, och av läkarens föraktfulla min att döma så tog jag upp viktig plats. Men långvarig isolering och ensamhet är mer fruktansvärt än många förstår, och de samhällsinrättningar som tar emot de ensamma och ger dem ett vänligt ord och lite hudkontakt när de rör vid deras arm är viktiga, varesig de som tar emot förstår det eller ej. Veckans dikt ”När farfar inte ringde hem” är ute nu.

Veckans dikt är ett nytt, återkommande veckobrev som går att prenumerera på via RSS, antingen i det vanliga, samlade RSS-flödet, eller om man hellre vill, i sitt separata flöde. Information om hur du prenumererar med RSS hittar du här.

Varje måndag så tittar vi på en dikt ur arkivet, som jag delar mina tankar om. Hoppas det ska smaka!

Ta hand om er där ute i stugorna,
My

Hej och välkommen till veckans dikt, där jag gör en ansats till att införa något litet mått av förutsägbarhet i mitt skapande. Idén är att jag varje vecka hämtar upp en dikt ur mitt arkiv, och skriver några rader om den.

Det som skrivs i bloggen, det skrivs när det vill, och min erfarenhet är att min kreativitet kommer och går utan att följa rim och reson. I vissa perioder så skriver jag hela dagarna, men i andra så kan det gå veckor och månader mellan inspirationstopparna. Då jag har gått och blivit ett orakel, så förutspår jag att det kommer att komma en period i framtiden då jag slutar att publicera något här i bloggen, och ni som följer den kommer att undra varför det blev så tyst. (Ni känner inte mig än, så jag förtydligar för denna gång att det där var ett skämt. Detta handlar om självkännedom och har ingenting med att spå i framtiden att göra.)

Sicken synkronicitetskaskad jag vandrade in i denna morgon! Mina freaks har malt på om ”Revolution” för mig minst lika länge som jag har hört dem. Jag vet faktiskt inte vad de menar med ordet. Jag brukar tolka det som ”kärleksrevolution” och tänka att det har att göra med att hela mänskligheten just nu genomgår en medvetanderevolution.

Igår kväll så gav mig algoritmerna lite ihopklipp av Taskmaster och i ett av uppdragen så skulle deltagarna mäta höjden på ett torn i längden av vita bönor. Och freaksen frågade mig, om det inte skulle sitta fint med lite vita bönor som nattvickning? Knasigt, tänkte jag, men ja! Jag stekte på bacon och öppnade en burk vita bönor som jag värmde på till det. Konservburken sköljde jag ur och ställde i diskstället.