My Jakobsson

Freaks?

Alla människor har ett team med andliga varelser runtomkring sig alla tider på dygnet. De flesta kallar dem för ”guider” eller ”änglar”, men ända sedan jag först blev bekant med mina så har jag kallat dem för ”freaks”. Detta är för att dessa varelsers enda syfte i kontakten med oss är att hjälpa oss, och jag hör ju hur absurt lyckliga de blir när de hjälper mig med minsta lilla skitsak. De kan bli helt till sig av lycka bara för att jag hör dem påminna mig om en tvättid. Freaks.

Tredje ögat?

Alla människor har vad som i dagligt tal ibland kallas för ett ”sjätte sinne”. När en människa förstår detta om sig själv och lär sig att tolka intrycken från detta ”sjätte sinne” så kan man tala om att ”det tredje ögat har öppnats”. Det handlar om att man förstår hur man ska tolka den information som alla människor konstant får till sig ifrån sin egen själ, sina guider och Skapelsen i stort. Allt detta är svårt att förklara och klä i ord. Jag använder ibland uttrycket att jag ”hör” eller ”ser” något ”i mitt tredje öga” för att beskriva något nästintill obeskrivbart. Egentligen så varken ser eller hör jag oftast saken i fråga, och jag har förstås bara två ögon.

Parallella verkligheter, är du verkligen seriös?

Ja, verkligen. För att förstå varför jag är det, så måste man först förstå grundantagandet: att den fysiska verkligheten inte existerar på riktigt. Våra fysiska kroppar finns inte på riktigt. Du och jag är i själva verket ett och samma, oändliga medvetande. Vi lever i oändlig tid, och för att roa oss har vi skapat en illusion där vi drömmer att vi är människor, samt att vi är separerade från varandra i olika medvetanden. Man kan kalla oss för Gud, Källan, Allah, Allt-som-är, Universum... Jag vet att detta är sant, för att jag har vaknat upp ur drömmen, kommit ihåg hur det är att vara Allt-som-är, och somnat om, fortfarande med kunskapen om uppvaknandet. Jag har också med mina egna ögon sett hur vi rör oss igenom ett oändligt antal parallella verkligheter, varje sekund. Jag talar mycket om parallella verkligheter på min YouTube, och i FAQ-spellistan där så finns det en förklaring med bilder. Andra förklarar absolut detta bättre än jag, men jag tänker att om du läser detta så är du mer intresserad av vad jag är för en sorts galning, och därmed vad det är som just jag tror.

Ingen kan veta om Gud finns eller inte!

Ja, så sa jag själv i nästan hela mitt vuxna liv. Men så en dag, så fick jag veta om att Gud finns. Jag brukar säga att jag blev upplyst. När man får veta, då vet man. Det går inte på något vis att bortförklara. Kunskapen är absolut. Självklar. Jag vet. Jag ”tror” inte. Jag har känt Gud, och jag kommer ihåg hur det känns. Jag har sett parallella verkligheter, och jag kommer ihåg hur de ser ut. Jag har känt omnipotens och minns vad det är. En mänsklig hjärna kan inte förstå oändlighet och omnipotens, men likväl så har jag upplevt båda två, flera gånger, och vet vad det är. Jag kan inte övertyga dig om något av detta, men jag tänker inte heller skriva att jag ”tror” saker istället för vet, bara för att lugna någon annan. Jag vet.

Vilka är universums lagar nu igen?

• Du existerar.
• Allting är här och nu.
• Det Enda är alla. Alla är Det Enda.
• Vad du sänder ut är vad du får tillbaka.
• Allting förändras utom lagarna.

Där ”Det Enda” är valfri synonym för Gud, Allah, Brahman, Jehova, Källan, Allt-som-är, Ahura Mazda, The God‑Emperor of Mankind.

Angående kursiv text i bloggen

Mina freaks hoppar ofta in för att säga något när jag skriver. Jag har valt att markera det med kursiv stil i annorlunda typsnitt (att jämföra med kursiv stil i standardtypsnitt). I en RSS-läsare så kommer troligen inte typsnittet att följa med, utan bara den kursiva stilen.

Sådant som står i kursiv stil är grejer som jag inte riktigt rår över eller vet varför det har skrivits. Så klart kan jag välja att utelämna saker som freaksen har att säga, och det gör jag också med jämna mellanrum. Oftast hör jag bara ett eller två ord, men ibland så kommer det hela informationspaket som kan vara allt ifrån stora till oändliga, och då får jag försöka översätta dem till något. Det är ofta vad som har hänt när det kommer hela meningar i kursiv stil. Det är väldigt sällan som jag faktiskt hör hela meningar. Det har att göra med att vår själ och våra guider inte talar i ord; ord är en människogrej. Telepati behöver inte ord. Men det gör jag när jag ska överföra det som kommuniceras till text, så jag måste översätta.

Detta med att kursiv text representerar mina guider är något som började i andra halvan av 2025, och förekommer inte i några av mina texter före dess. I dikt betyder kursiv text det som dikten behöver att det betyder. Jag vill minnas att jag förr ofta har använt det för att symbolisera någon slags ”yttre röst” eller ”inre antagonist”v. Guider är definitionen av villkorslös kärlek och har nog sällan dykt upp i mina dikter i kursiv form. De kursivtextade rösterna i mina dikter har nog ofta varit rätt elaka och snarare representerat någon otrevligare del av mitt eget ego.

Hör du röster?

Nej. Ibland kan jag förenklat och skämtsamt säga att jag hör röster, men det har jag bara gjort en enda gång i mitt liv, och då var jag jättefull och tror så här i efterhand att det nog faktiskt var en verklig röst, ifrån en porttelefon. När jag skriver att jag hör röster så refererar jag till att mitt tredje öga är öppet. (Se den delen av FAQn.) Jag ”hör” tankar.

För mig betyder ”att höra en röst” att faktiskt höra. Så här: jag kan minnas en röst, och då hör jag den. Så jag kan minnas när Ernst Hugo Järegård ropar, ”Danskjävlar!” Då minns jag hans dialekt, hans tonfall, hur saliven låter i hans mun, hur ordet låter ute i luften (mängden eko, etc.), samt själva ordet. För att klassa en förnimmelse som att jag verkligen ”hör en röst”, då menar jag att jag vill ha den nivån av information med själva ordet. Men när jag slarvigt i mina texter skriver att jag ”hör” mina freaks säga något, då har jag enbart fått ordet i form av en tanke, utan ljud eller några som helst andra intryck. Jag får alltså inte ens ordet visuellt, jag får bara en vetskap om ordet. Så nej, jag hör inte röster. Men jag ”hör” änglar.

När jag skriver så skriver jag det jag hör från mina guider i kursiv stil (se ovan).

Ser du visioner? Vad är en vision?

Ja. Jag använder ordet ”vision” som ett paraplybegrepp för något som är extremt svårt att förklara och som kan innehålla visuella element, men inte behöver göra det. Visioner rör sig inte om hallucinationer, som har att göra med hur vår hjärna tolkar intryck åt oss. Visioner handlar om förståelsen för att precis allting vi förnimmer är informationsbärande och att vad som helst i vår omgivning i kombination med vårt inre liv kan radas upp till en enda, fantastisk, sammanhängande synkronicitet, som bär på ett tydligt, riktat budskap. Om det är en större vision så börjar och slutar den ofta för mig med en obeskrivbar känsla av en ödesmättad gongong som slår.

Min första vision skedde till exempel på en promenad inne i ett område med lägenhetshus, sten och asfalt. Jag råkade då se en nyckelpiga krypa på betongen intill en husvägg, och tänkte, ”Nej men, lilla vän!” och böjde mig ned för att plocka upp den. När jag försökte få den att krypa upp i min hand så upplevde jag hur den gjorde allt i sin makt för att undkomma mig, samtidigt som jag bara ville rädda den. I det ögonblicket så kände jag gongongen inombords. Jag fick upp nyckelpigan i handen och bar den i flera minuter genom betonglandskapet, alltjämt medan den klättrade och sprattlade i min hand, föll på rygg och försökte fly, men av någon anledning aldrig valde att flyga. Till slut nådde vi fram till en gräsmatta där jag kunde släppa av nyckelpigan. När jag reste mig upp så såg jag att gräsmattan låg precis intill två stora åkrar, som gigantiska, framtida jaktmarker för nyckelpigan. Och i det ögonblicket kände jag gongongen igen, och förstod, instinktivt, att jag hade haft en vision. Ingen behövde förklara för mig vad det var, jag bara visste. Och jag bara visste, att nyckelpigan var en metafor för mig själv. Att mina guider höll på att bära mig ut ur en grå verklighet, medan jag, livrädd, sprattlade, föll på rygg, försökte fly och glömde bort, att jag har vingar. Visionen var ett meddelande till mig att hålla ut, för att jag strax skulle bli avsläppt på en gräsmatta, och därifrån skulle jag kunna flyga till valfritt paradis. Och så blev det också. Jag har befunnit mig på den där gräsmattan sen en tid tillbaka, och är precis i startgroparna att flyga vidare, till en framtid jag väljer själv, i valfritt paradis.

I detta fall var alltså visionen ett händelseförlopp. När det är riktigt ödesmättade budskap jag får, då brukar det vara just så visionen utspelar sig, under ett par-tre minuter. Det är dock sällsynt, medan jag veckovis får mindre visioner som mer består av ”knippen med synkroniciteter”. Det kan till exempel vara att en oväntad låttext dyker upp i mina tankar från ingenstans, samtidigt som jag ser en skylt vars budskap kombinerar med låttexten, och så minns jag plötsligt en udda händelse ifrån skolåren.

Jag får också hela tiden information från mina guider, i form av bland annat tankar, idéer och minnen. Ofta kommer sådan information i obegripligt stora, telepatiska paket, bestående av en salig blandning av känslor, förnimmelser och minnen. Tänk att jag är en miniräknare, att en kvantdator skickar mig en tretimmars IMAX-rulle, och att jag ska försöka beskriva handlingen i den för andra miniräknare. De där jättepaketen som inte går att beskriva, kallar jag också ibland för visioner.

Kan du läsa tankar?

Nej, och nja. Inte på det sätt som du menar. Tankar är, precis som allting annat du ser och hör, bara vibrationer. Genom att lägga sig på samma frekvens som någon annan, så kan man uppleva exakt samma vibrationer. Vad som sker då, är att alla människor på just den frekvensen tänker samma sak. Så jag kan inte höra vad någon annan tänker, men jag kan ibland justera in mig ganska så exakt på andra människors vibrationer, och tänka samma saker som dem, samtidigt. Enda sättet som jag egentligen märker av att detta har skett är om en av oss verbaliserar vad vi nyss tänkte. Det här är ingen magisk förmåga som jag är ensam om, utan ett jättevanligt, mänskligt fenomen som folk upplever med jämna mellanrum, särskilt mellan partners, familjemedlemmar eller nära vänner. ”Två själar, en tanke,” som man säger ibland. Jag är bara bättre än de flesta på att uppmärksamma och förstå när detta händer. Antagligen för att jag har så bra koll på mitt eget tankeliv, att jag kan känna igen när det dyker upp tankar som inte hör hemma.

Så om jag till exempel plötsligt sitter och tänker på att personen med hamburgaren vid bordet bredvid är tjock, då vet jag att det är den personens tankar som jag hör, för att om jag skulle ha suttit själv ensam hemma och sett exakt samma scen på TV så skulle jag aldrig ha tänkt så. Den sortens dömande förekommer helt enkelt inte i min tankevärld.

Det händer också att jag justerar in mig på någons frekvens, som tänker i bilder. Då jag själv inte tänker i bilder blir det jämt en liten överraskning då, när det plötsligt drösar in bilder i mina tankar. I de lägena så känns det absolut mer som tankeläsning än när jag vibbar med folk som tänker mer som jag. Men oavsett så har jag aldrig ”hört vad någon tänker”. Jag tänker ibland samma sak som andra, samtidigt, det är allt. Du har själv gjort det mängder av gånger i ditt liv.

Jag har hittat en dikt med ditt namn, men som inte finns i ditt arkiv. Är det din?

Det är möjligt, men antagligen inte. Det existerar dikter som jag inte har lagt in i arkivet, till exempel för att jag har skänkt dem i gåva till någon. Gemensamt för alla dikter som jag har skrivit är att det existerar ett handskrivet original, utkast eller kopia av den någonstans, antingen hos mig eller mottagaren av dikten. Hör efter med mig om du är osäker: kontakt@myjak.net.

Kunde du ha gjort den här sidan lite lättare att navigera?

Ja, men jag lät bli.

Kramen!