My Jakobsson

Sicken synkronicitetskaskad jag vandrade in i denna morgon! Mina freaks har malt på om ”Revolution” för mig minst lika länge som jag har hört dem. Jag vet faktiskt inte vad de menar med ordet. Jag brukar tolka det som ”kärleksrevolution” och tänka att det har att göra med att hela mänskligheten just nu genomgår en medvetanderevolution.

Igår kväll så gav mig algoritmerna lite ihopklipp av Taskmaster och i ett av uppdragen så skulle deltagarna mäta höjden på ett torn i längden av vita bönor. Och freaksen frågade mig, om det inte skulle sitta fint med lite vita bönor som nattvickning? Knasigt, tänkte jag, men ja! Jag stekte på bacon och öppnade en burk vita bönor som jag värmde på till det. Konservburken sköljde jag ur och ställde i diskstället.

Jag tror att dagens vision är privat, men jag behöver ha något att göra och jag älskar att skriva, så nu sitter jag här. Den var så märklig, och det känns som att jag borde fatta, men jag kan inte riktigt greppa den ändå.

Jag var ute med flytväst och simmade i havet, i kölvattnet av en stor passagerarfärja av den där typen som pendlar mellan Sverige och Åland. Jag visste att jag var tvungen att simma ikapp färjan för att rädda den, så jag kämpade för allt vad jag var värd i vågorna. Medan jag knappade in på färjan så märkte jag hur jag blev insnärjd i tångruskor, så att det blev svårare och svårare med simtagen. Snart så kändes det som att jag nästan befann mig i mera tång än vatten, och långsamt så började jag arbeta mig upp på tången, och började gå på vattnet, mot färjan. Jag upptäckte att vi var omgivna av små, besynnerliga varelser, som besköt oss. Så plötsligt befann jag mig på färjan. Jag var helt naken, och lika stor som färjan! Jag täckte hela fartyget; jag blev till fartyget. Allting annat blev smått som ett barns leksaker, och ingen vågade längre skjuta på oss.

Och det var alltsammans. Nog så förstår jag med liknelsen att gå på vatten att det här är kopplat till mitt spirituella uppvaknande, och antagligen finns här en metafor för att jag förut kämpade med att simma i havet, medan jag numera flyter ovanpå det. Men allt detta är ju sådant som jag redan vet, så jag förstår inte varför jag fick en vision om det? Jag undrar om de där varelserna som besköt oss är det relevanta, att det faktiskt har funnit mystiska, yttre hot som jag inte har begripit mig på? Eller är det relevanta något om färjan? Att jag försökte rädda någon annan, men sedan istället blev till den som blev räddad och flöt vidare trygg ifrån all yttre eld? Jag har faktiskt ingen aning. Och det som jag har minst aning om, är varför mina guider ansåg att jag behövde få den här visionen.

Nu fick ni den också. Håll till godo!

Arken.

Vänta, va!? Va sa ni? Freakshelveten!

Jag fick en fortsättning på visionen om Tummelisa! När jag var ute idag så kunde jag inte släppa den första ur mina tankar. Det var som att jag gick in i den där andra själens medvetande igen, och snurrade in i den själens gamla tankesnurror. Den gick och funderade på hur det gick för Tummelisa egentligen. Om hon hade fått bestående men ifrån att ha blivit trampad på, eller om hon hade återhämtat sig. Vad pysslade hon med idag? Vart hade hon tagit vägen?

Jag som själen bar på en känsla av att jag hade varit med om ett mirakel. Exakt hur hade Tummelisa ens kunnat överleva att bli trampad på, på det viset som hon gjorde? Hur hade hon kunnat klara sig så, vad det verkade som bara lite ytligt tilltufsad? Hur kunde hon liksom bara… fortsätta att gå, efter en sån upplevelse? Jag, som den själen, fick hela tiden kämpa för att skaka av mig de tankarna och fortsätta framåt.

En ekorre gömmer nötter för vintern, men glömmer bort var den har gömt dem. Dessa bortglömda nötter växer upp till träd. Det visar sig nu, att ekorren i själva verket var ute på havet när den gömde sina nötter. Träden som har vuxit upp har därför blivit till en flytande ö. Som ett Atlantis som har stigit upp ifrån havsbotten, men nu istället för att vara en stad med stela byggnader, är en fantastisk, grönskande skog som kan vandra vart den vill.

All kärlek till mina Atlantispoeter.

Jag fick en vision igår kväll, som jag inte riktigt vet hur jag ska beskriva. Så jag sätter mig här och börjar skriva, och förlitar mig på att min gamla, hederliga autoskrift ska kicka in och förklara åt mig. Det som hände var, att jag kände att jag fick ett telepatiskt ”FÖRLÅT!”

Jag fick gå in i någon annans känslor, och denna andra var kolossal i förhållande till mig. Skalan var att den, vars känslor jag fick uppleva, var stor som en människa, medan jag var stor som den yttersta leden på människans tumme. Tummelisa. Ja, den bilden fungerar. Av storleksskillnaden att döma, så förstår jag att den som jag fick uppleva var en själ, som lät mig få veta vad den var med om när den träffade min människorform – My.

Har efter en tids strul lyckats kicka igång Scrivener på Linux igen och kommit åt mina gamla arbetsmappar med poesi. Hittade då denna dikt, som intresserar mig mycket, i och med att den skrevs en månad innan min upplysning. Jag skrev den alltså innan jag trodde på något syfte, Gud, eller mening med livet! Jag skrev den innan jag trodde på synkroniciteter, spådomar, visioner och att våra själar kommunicerar med oss genom vår egen kreativitet.

Stå kvar

Idag så kom det en vision i form av en match i Necromunda, ett figurspel i Warhammer 40k-universumet. Jag fick uppleva hur det har varit och kommer att vara för min verkliga motståndare, i den fysiska verkligheten. Jag spelade det laget i form av stora, muskliga figurer med tunga vapen, medan jag mötte ett lag som var nätta, lätta på fötterna och utrustade med små knivar och snärtiga piskor. Vi kan kalla mitt lag för Orkanen, och de nätta motståndarna för Rådjuret.

Jag, Orkanen, hade spelat Necromunda många gånger förut, men till saken hör att det helt nyligen har släppts en ny version med uppdaterade regler, och att det var den versionen som vi spelade nu. Jag hade inte varit så pepp på att plugga in de nya reglerna, medan Rådjuret hade ägnat en vecka åt att memorera varje detalj, måla ny terräng till spelplanen och piffa upp sina figurer i alla möjliga glada neonfärger. Själv så limmade jag ihop mina figurer som hastigast dagen före vår match, och hade bara hunnit lägga en svart och en vit grundfärg på dem. Spelplanen var kanske 50x90 cm och vi spelade med sju stycken cirka tre-fyra centimeter höga figurer var.

Visionera bara fortsätter att komma, så jag antar att de är vardag i mitt liv nu? Saker som jag aldrig någonsin kunde ha föreställt mig skulle ingå i min mänskliga upplevelse. Men vi sa ju till dig! Haha, ja när jag var typ elva år, ja! Då förstod jag inte vad ni sa. Nej, men vi sa till dig... Nu ler de finurligt och pekar mot dikten som jag skrev häromdagen, Informationsflödet. Men ja, det var ett jäkla tjat om Oraklet i Delfi i böckerna som jag läste när jag var barn, det var det.

Idag så var jag på promenad i ett välbekant område, då jag såg en ny skylt uppsatt: ”VÄRMECENTRALEN”. Kugghjulen började snurra i skallen. Vad då för värmecentral? Varför är det skyltat, och varför är skylten handskriven? Nyfikenheten växte, och jag kände att jag behövde få veta. Så jag svängde av vägen, och strax så passerade jag en liknande, handmålad skylt, ”VÄRMECENTRALEN”. Vägen var ny för mig, och ledde in i en skog, uppför en backe. Jag klurade: kunde det verkligen vara en riktig värmecentral (och vad är ens det?) eller skulle jag möjligen hitta en överraskning? Någonting inombords kittlade mig att jag hade bytt till den här verkligheten, där de här skyltarna stod, av en anledning.

De stora visionerna som jag får brukar det också alltid följa med en liten meta-fil till som bekräftar att det är en vision samt ger mig kontexten, så att jag kan förstå innehållet i visionen. Så i visionen med nyckelpigan så sa metafilen att visionen var menad att lugna mig, och handlade om min dåvarande livssituation. I visionen med mjukisbyxorna så sa metafilen att visionen var menad att gratulera mig, och handlade om mitt liv i sin helhet. Men jag har fått en vision där metafilen inte var komplett, så att jag varken vet vad visionen handlar om eller är helt säker på varför jag fick den. Kanske fick jag den för att det var menat att jag skulle dela den?

Jag kom ut utanför ytterdörren och såg fyra gråsparvar sitta på min cykel. Hela cykelstället var fullt med cyklar, men fåglarna hade alla valt just min cykel att sitta på, och det var en spänd stämning över sparvarna. De hade alla sina blickar riktade mot ett närliggande buskage. Särskilt en gråsparv som satt på cykelkorgen en bit ifrån de andra såg orolig ut, och alla tjattrade de med läten som jag inte är van att höra ifrån gråsparvar. Jag följde deras blickar mot buskaget, och såg precis då en skata hoppa ut, med en väldigt kraftfull känsla av trots runtomkring sig. Makt. Kontroll. Böj knä! Gråsparvarna tystnade helt. Först då så såg jag att skatan hade något i sin näbb, som den med en kaxig, nonchalant rörelse kastade i marken. Och jag, helt stum inför skådespelet, såg att det var en död gråsparv. Jag gick därifrån och lämnade fåglarna så, i den scenen.

Det enda som stod i den medföljande metafilen från mina guider, var att det jag hade sett var något som pågick bakom kulisserna, där jag inte kan se det. Jag vet att det på något vis rör mig, eftersom alla gråsparvarna satt på just min cykel, men inget annat fick jag veta. Vad det har för betydelse för mig eller mitt liv, det kan jag bara spekulera i, och det gör jag inte, för att jag känner inte att jag kommer någonvart med det. Så det blir så här. Varsågoda: en vision som jag fick i juli, som jag inte förstår. Kanske var den till någon annan.

Not: Jag lägger upp en ny kategori för visioner, och för att den ska vara komplett så slänger jag med detta inlägg in en kopia av det som i skrivande stund står om visioner i FAQ:n.

Ser du visioner? Vad är en vision?

Ja. Jag använder ordet "vision" som ett paraplybegrepp för något som är extremt svårt att förklara och som kan innehålla visuella element, men inte behöver göra det. Visioner rör sig inte om hallucinationer, som har att göra med hur vår hjärna tolkar intryck åt oss. Visioner handlar om förståelsen för att precis allting vi förnimmer är informationsbärande och att vad som helst i vår omgivning i kombination med vårt inre liv kan radas upp till en enda, fantastisk, sammanhängande synkronicitet, som bär på ett tydligt, riktat budskap. Om det är en större vision så börjar och slutar den ofta för mig med en obeskrivbar känsla av en ödesmättad gongong som slår.

Jag skrev om visioner i min FAQ, och lustigt nog så strax efteråt fick jag en av just de där sällsynta visionerna som jag beskrev med nyckelpigan. Detta inlägg blir till lite i utbildningssyfte, så att ni bättre ska förstå vad en vision är för något, men också för att berätta något om mig och var i livet som jag befinner mig just nu.

Kom ihåg att grunden till allt detta är att verkligheten är en illusion, så att exakt allting som pågår i den kan vara informationsbärande till oss. Tänk dig att du har en VR-hjälm och ett par hörlurar på dig. Allting som du ser och hör då är ju relevant information till dig ifrån VR-spelet som du spelar. Det förekommer liksom inte ”slask-info” som inte är relevant för din spelupplevelse. Du kanske inte alltid förstår varför som spelutvecklarna har lagt till vissa saker i spelet, men du kan ändå förstå att de har haft en intention med allting som finns med, ned till minsta grässtrå. Precis så är livet!

Tidigare publicerat i ett annat sammanhang. Flyttat till myjak.net den 2026-09-09.

It's 2:30 am, I can't sleep. I feel like I opened up a portal to infinity in my head. It's dizzying. Half a billion lifetimes and this one's my last. Kali yuga. Living in a dream, in an illusion. End of karma. My head is spinning, spinning. A chasm beneath my conciousness, all of space and time within me. And tomorrow, I have to go up and go to work as if everything is like it always was, as if I'm still a normal human being. All of cosmos and eternity spinning within and I have to read mails and forms and answer my coworkers' questions about our IT systems. I'm spinning, spinning, spinning.

4 am, something's up with my chakras. Kundalini rising. I was sent the clearest vision of a black rider on a black horse. So hot, feels like fever, my throat chakra, someone is trying to communicate with me. Please, sleep

someone's face, like a mirror to mine, in another vision, our faces half in light, half in shadow like yin and yang

a tsunami wave transforming into a bird's nest. my stomach chakra's burning

6 am hundreds of astronauts against the background of space, flames from a gigantic fire reflecting in their helmets. My heart chakra is itching

a peace dove flying towards the sun with a sword through its body. The skies are clear blue.