7 inlägg på denna sida
Min mammas själ tog idag farväl av mig för denna livstid. Jag tror inte att min mamma vet om att det var vad hon gjorde, men det var väldigt vackert.
Vi kan bara uppleva det som ligger på samma frekvens som oss själva. Det är en naturlag. När vi byter frekvens så byter vi verklighet. I samband med det så byts även människor ut. Min vibration har stigit så högt nu, att det inte längre är fysiskt möjligt för mig att existera i samma verklighet som de människor i mitt liv som väljer att stanna kvar i min tidigare vibration.
My skriver om det emotionella farväl hon tar emot från sin mamma denna dag. Hon förklarar detta utifrån ett spirituellt perspektiv: vi kan bara uppleva det som ligger på samma frekvens som oss själva. När vår vibration stiger hamnar vi i en annan verklighet och förlorar kontakten med människor som väljer att stanna kvar i sin tidigare vibration. My beskriver detta som en naturlag och uppmanar andra som genomgått liknande uppbrottsresor att dela sina berättelser.
Jag hörde någon på YouTube tala om Dolores Cannons teorier om ”backdrop people”. Att det skulle finnas människor runtomkring oss som skulle leva utan själ, som ena slags ”NPCer” (Non-Playable Character). ”Bullshit,” tänkte jag och klickade vidare. Några dagar senare så upptäckte jag att jag hade klickat på samma video igen. Då mannen som talade inte var Cannon själv så tänkte jag att jag måste gräva mig till källan, för något så tokigt kan väl Cannon inte ha sagt?
Jag har inte särskilt mycket personlig erfarenhet av Dolores Cannon. Det enda är att hon då och då susar förbi i mitt flöde, och att jag då och då klickar, lyssnar, och oftast tänker, ”Mja, det där stämmer kanske inte helt.” Men jag har tänkt att hon uppenbart kanaliserade Källan precis som jag, och gjorde nytta som hon skulle ute i världen. Som jag förstår det så var hon en andlig vägledare, som Wikipedia säger levde mellan 1931–2014. Sen så har jag inte fördjupat mig mer i henne. Men nu fann jag mig sitta och läsa en ganska fängslande text (om man tror på diverse spirituella hittepåsaker som jag gör) om ”backdrop people”. Hur ska vi översätta det… Statister? Det jag läste var ett utdrag ur en av Cannons böcker, Convulted Universe 5, där hon återgav ett samtal som hon kanaliserade med något som jag uppfattade som en utomjording. Jag läste utdrag ur detta i Medium: NPC or Backdrop People explained in the Spiritual perspective.
My reflekterar över Dolores Cannons teori om "backdrop people" – själslösa NPC-liknande varelser. My förklarar att detta inte existerar, men att Cannon lärde ut det som behövdes för sin tid, precis som My gör för sin. Vi befinner oss i en medvetanderevolution där våra insikter utvecklas snabbare än någonsin. My kan prata om parallella världar och VR-simulationer på sätt som Cannon inte kunde. My avslutar med att framhålla vikten av ödmjukhet – hennes egna idéer kommer också att behöva omformuleras när medvetandet utvecklas vidare.
Jag har spelat data- och TV-spel i hela mitt liv. Det låter nog inte särskilt märkligt för någon som är född på 90-talet och senare, men för oss som är födda tidigare än så, så är det inte en självklarhet att ha vuxit upp med dataspel. För mig så har det varit en väldigt stor del av min identitet. Jag har därför en lista inombords med spel som ligger mig särskilt varmt om hjärtat, där samma spel ständigt återkommer när jag blir ombedd att svara på frågan om vilket mitt favoritspel är. Jag har tillbringat oproportionerligt lång tid i Journey, Bloodborne, Moss och The Witness, i förhållande till hur långa de spelen verkligen är. Jag har till exempel runt 200 speltimmar i Moss, som från början till slut är fyra timmar långt. Anledningen till detta är att jag ägnade mig åt någonting som ibland kallas för spelfotografi, men det är inte relevant för dagens ämne.
Efter min upplysning så förstod jag nämligen att just precis de här fyra spelen bidrar med utomordentliga metaforer för vad livet är för någonting och hur det fungerar. I någon mening så kan man säga att mitt sovande medvetande pluggade inför min upplysning genom att spela just de här spelen. Idag så vill jag därför skriva något om ett av dem: The Witness.
En personlig reflektion om hur TV-spelet The Witness fungerade som metafor för andligt uppvaknande. My beskriver sin resa genom pusselspelet, där hon gradvis finner dolda lager som förändrar hennes förståelse av vad spelet handlade om. Genom att dra paralleller med sitt eget liv framhåller hon hur små förändringar i perception låser upp nya världar – både i spelet och verkligheten.
Sedan jag fick veta om att drömmar är metaforer, så har jag blivit lätt förbluffad över hur jag kan ha varit så fullkomligt oförstående inför mina drömmar tidigare i livet. Jag minns en period för många år sedan då jag bläddrade i drömlexikon och försökte tyda, vad ett moln eller en motorcykel skulle kunna tänkas betyda. Men när någon förklarade för mig att det rör sig om rena metaforer, så känns nästan alla av mina drömmar som ren klartext, och jag begriper inte, vad det var som var så svårt att förstå förut? Men jag minns att det var det, så jag försöker mig på att skriva ned det som jag nu ser i hopp om att det kanske hjälper någon annan att förstå sina egna drömmar bättre. Våra drömmar är vår själ som kommunicerar med oss, så det är bra att försöka lyssna in på dem ibland.
Så här: du behöver inget drömlexikon. Du behöver inte slå i någon bok där någon annan har skrivit ned sina metaforer. Du har dina egna, och de byts ut varje natt. Din själ kommunicerar med dig på ditt språk. Vi tar några drömmar som jag har stött på nyligen, som exempel.
Drömmar är din själs direkta kommunikation med dig genom metaforer. My visar hur hennes egna drömmar speglade dagliga händelser, och hur hennes själ berättade om en kommande person som skulle hjälpa henne med sitt spirituella arbete. Hon förklarar också att drömmar fungerar som säkerhetsventil: manifesterade lökar och mardrömmar förhindrar att kaotiska tankar blir verklighet. Nyckelbudskapet: tolka enkelt, använd Ockhams rakkniv, och lyssna på vad som är relevant för dig idag.
Jag fick helt nyligen veta om att jag har haft ett rövhål i mitt liv. När det händer, då är det bara att släppa allt och ta reda på var jag själv har betett mig som ett rövhål. För så här är det, vänner: världen är en illusion som skapas av ditt eget medvetande. Allting i din värld är en spegel av ditt eget medvetande. Detta betyder att alla rövhål som du möter, är en spegling av dig själv. Du har en aspekt inuti dig, som är det rövhålet. Detta är en av universums fem lagar:
Världen är ditt medvetandets spegling. Varje irriterande person som du möter visar dig en dold aspekt av dig själv. My uppmärksammar hur ett rövhål i hennes omgivning speglade för henne att hon ljugit för sig själv om sin YouTube-kanal (påstod att ingen tittar, att tarot "bara är underhållning"). Hon tog därför bort känsliga tarotvideos och förlitar sig på universum. Läxan: identifiera och ändra ditt eget problembeteende, så försvinner personer som förkroppsligar det från ditt liv.
Jag skrev i Kreativt flöde att jag nyligen gick igenom en längre, utomkroppslig upplevelse, varefter sättet jag skriver poesi på förändrades. Något annat som också förändrades, var hur jag känner av framtiden.
För att förstå varför jag skriver att jag kan känna av framtiden så behöver man bakgrundskunskaper om vad en människa och verkligheten är för någonting. Detta har jag talat om i timtal borta på min YouTube-kanal, så jag tänker inte gå igenom det igen nu. Här i bloggen så kommer jag att skriva under förutsättningen att du som läser här vet om grunderna i det som jag föreläser om på YouTube. Det finns en FAQ-playlist där som jag vet kunde vara bättre, men i alla fall borde kunna fungera som en startpunkt. Under dagen så kan jag också börja bygga en FAQ här för bloggen.
My förklarar hur hon kan "känna av framtiden" genom att förstå universums lagar: vad du sänder ut får du tillbaka. Vi väljer mellan parallella verkligheter genom vad vi vet är sant. Sedan sitt spirituella uppvaknande kan hon medvetet välja sin framtid istället för att leva omedvetet. Manifestation handlar inte om att önska sig något, utan om att veta att det redan är sant. Hon exemplifierar med sin egen rikedom: hon har ingen inkomst men lever i överflöd — gratis resor, lyxboende, god mat — för att hon vet och känner att hon är rik.
Tidigare publicerat i ett annat sammanhang. Flyttat till myjak.net den 2026-09-09.
Det finns inga ”tidigare liv” som vi har reinkarnerat ifrån, för det finns ingen annan tid än nu. Alla liv pågår samtidigt. Vi bara riktar vår uppmärksamhet mot detta, just nu. Likt att titta på en TV, så har vårt medvetande just nu valt att titta på denna kanal, men alla andra TV-program pågår samtidigt på andra kanaler.
My utforskar en paradox: om all tid existerar samtidigt och medvetandet kan välja Nirvana när som helst, varför befinner sig medvetanden i lidande överhuvudtaget? Hennes slutsats: lidande är nödvändigt. Medvetandet måste ha upplevt dualitet och lidande för att kunna välja icke-lidande. Utan mänsklig strävan och lidande skulle Nirvana aldrig kunna existera. Hon argumenterar att upplysningen är en förutsättning för Nirvana även i ett tillstånd utan tid — medvetandet måste en gång ha vaknat upp för att alltid ha den kunskapen. Hennes budskap: det är okej att må dåligt. Din existens i kropp har ett syfte. Du behöver inte anstränga dig; du uppfyller redan meningen genom att andas och vakna upp på morgonen.