Ett nödrop
Det är väldigt frustrerande att mina guider vet om hur ensam jag har varit i hela livet, och att de nu dagligen säger att jag nu ska få träffa någon som jag kan prata med. Men det blir liksom tortyr att få höra det dag ut och dag in i över ett år, utan att någon dyker upp. Som att vara barn och föräldrarna säger hela tiden att det är ens födelsedag imorgon, men så vaknar man upp på morgonen och de ursäktar sig att nej, födelsedagen är imorgon. Som att imorgon är en ständig framtid som alltid flyttar på sig och aldrig går att nå.
Jag vill bara veta hur det känns att prata med någon som förstår vad jag säger och inte är rädd för mig. Alla jag möter nuförtiden blir rädda för mig. Jag förstår det. Jag förstår att det är otäcka saker som jag pratar om, när jag ifrågasätter allas vår verklighet i grunden och visar för alla att livet de lever inte behöver levas så som de gör. Jag förstår att man slår det ifrån sig och bestämmer sig för att tolka det som att jag är galen och en obehaglig social situation som måste hanteras. Jag förstår. Men jag längtar verkligen jättemycket efter att få prata med någon som inte blir rädd. Jag dagdrömmer så det knakar och vibrerar, om att få uppleva hur det känns att möta en person som istället blir nyfiken.
Jag tänker inte sluta prata om det jag upplever. Jag tänker aldrig mer gömma mig och hålla tyst. Men FAN vad ensamt det är, att stå i sin egen sanning. Fan vad ensamt det är, när alla inklusive ens egen familj och partner är rädda för en. Skytten går först, brukar mina guider säga till mig. Fan i helvete, säger jag, vad ensamt det är att vara den i sitt sammanhang som går först.