My Jakobsson

Jag (stursk): Jag är redo att synas nu!
Mina guider (omnipotenta): ger mig en prenumerant och sju notiser
Jag (panikslagen): försöker kräla baklänges ut ur rummet

Jag har vaknat upp i mitt nya universum nu, precis som freaksen igår sade att jag skulle göra. När jag öppnade upp mobilen på morgonen så såg jag de första tecknen jag har sett på ett år att mina manifestationer nu har börjat röra på sig i min fysiska verklighet. Dels så såg jag det i form av notiser på min YouTubekanal, och dels så kände jag det inombords. En obeskrivlig känsla av ett stilla flöde, där jag förut kände stiltje.

Min mammas själ tog idag farväl av mig för denna livstid. Jag tror inte att min mamma vet om att det var vad hon gjorde, men det var väldigt vackert.

Vi kan bara uppleva det som ligger på samma frekvens som oss själva. Det är en naturlag. När vi byter frekvens så byter vi verklighet. I samband med det så byts även människor ut. Min vibration har stigit så högt nu, att det inte längre är fysiskt möjligt för mig att existera i samma verklighet som de människor i mitt liv som väljer att stanna kvar i min tidigare vibration.

Det mest naiva som jag har gjort i modern tid var att berätta för en man att han ibland betedde sig elakt mot kvinnan som han älskade. Jag var verkligen genuint helt övertygad om att han skulle bli tacksam. Jag trodde att han inte visste om att han behandlade den han älskade illa, och att när jag berättade det för honom så skulle han bli förskräckt och säga, ”Herregud! Jag visste inte om att jag kunde uppfattas så!” och genast börja samarbeta med sin partner om hur de skulle göra för att hjälpas åt så att han kunde lära sig att ge mer kärlek och mindre smärta.

Jag blev verkligen helt tagen på sängen av att han istället blev rasande på mig, skrek på mig, kallade mig saker som han tyckte var hemska, och kastade ut mig. Förvånad och förvirrad så borstade jag av mig, och ägnade veckorna tills vi skulle ses igen åt att försöka förstå. Han hade förstås blivit överraskad, och när man blir överraskad så kan man bli rädd, och när man blir rädd så kan man bli arg, tänkte jag. Inför att vi skulle ses igen så tänkte jag att situationen skulle bli annorlunda, nu när han var beredd och hade fått tänka igenom saken. Nog skulle han nu vara tacksam över att jag hade belyst för honom att han sårade kvinnan han älskar istället för att ge henne kärlek, så att han har fått möjlighet att ställa om sin kurs till mer kärlek och mindre smärta.

Mina guider meddelar mig varsamt och ömt, att det är dags för mig att ta farväl av min anonymitet nu. De vet om att jag är rädd för det, och jag vet om att det är dags. Lejonet ligger i min norra månknut; jag har vetat om i hela livet, att det var hit jag skulle. Rampljuset har skrämt mig i hela mitt liv, för att ända sedan jag var barn så har det varit förenat med fara för mig att synas.

I barndomshemmet så betydde synlighet att bli förlöjligad, hånad och nedtryckt av de som var menade att älska mig, så det gällde hela tiden att ligga så lågt som möjligt. I småskolan så ville ingen synas med mig och det kändes naturligt att de som skulle leka med mig efter skolan gick hem fem minuter före mig och jag följde efter ensam, så att ingen annan skulle få veta om att någon hade umgåtts med mig. På universitetet så blev jag berusad av en kort stund i rampljuset på nollningen och gick så fullkomligt överstyr att jag fortfarande kan känna de himlande ögonen bakom min rygg. Därefter så sminkade jag i några år upp mig i lack och läder, och blått hår med spikes, så att alla skulle se min utsida, och på så vis förvillas bort till att inte kika närmare på hur ont det gjorde på insidan. Att synas utan att ses. I arbetslivet så upplevde jag gång på gång, hur ingen hörde vad jag sade, förrän någon annan på mötet upprepade exakt min mening som sin egen. Som att jag och min röst var fullkomligt genomskinliga.

Det är väldigt frustrerande att mina guider vet om hur ensam jag har varit i hela livet, och att de nu dagligen säger att jag nu ska få träffa någon som jag kan prata med. Men det blir liksom tortyr att få höra det dag ut och dag in i över ett år, utan att någon dyker upp. Som att vara barn och föräldrarna säger hela tiden att det är ens födelsedag imorgon, men så vaknar man upp på morgonen och de ursäktar sig att nej, födelsedagen är imorgon. Som att imorgon är en ständig framtid som alltid flyttar på sig och aldrig går att nå.

Jag vill bara veta hur det känns att prata med någon som förstår vad jag säger och inte är rädd för mig. Alla jag möter nuförtiden blir rädda för mig. Jag förstår det. Jag förstår att det är otäcka saker som jag pratar om, när jag ifrågasätter allas vår verklighet i grunden och visar för alla att livet de lever inte behöver levas så som de gör. Jag förstår att man slår det ifrån sig och bestämmer sig för att tolka det som att jag är galen och en obehaglig social situation som måste hanteras. Jag förstår. Men jag längtar verkligen jättemycket efter att få prata med någon som inte blir rädd. Jag dagdrömmer så det knakar och vibrerar, om att få uppleva hur det känns att möta en person som istället blir nyfiken.

Jag tänker inte sluta prata om det jag upplever. Jag tänker aldrig mer gömma mig och hålla tyst. Men FAN vad ensamt det är, att stå i sin egen sanning. Fan vad ensamt det är, när alla inklusive ens egen familj och partner är rädda för en. Skytten går först, brukar mina guider säga till mig. Fan i helvete, säger jag, vad ensamt det är att vara den i sitt sammanhang som går först.

Igår så sa mina freaks att allt jag drömmer om är på väg in i mitt liv, men att några små saker måste falla bort först, för att göra plats. Jag tänkte inte mer på det. Sen vaknade jag idag och kände mig manad att ta fram en av mina äldsta tarotlekar. I påsen till den leken så har det så länge jag minns legat en sten: en len, mossgrön epidot ungefär lika stor som en liten sockerbit. Jag fick den av någon jag älskade för över tjugo år sen. Han sa att den skulle ge mig lugn och trygghet, och i alla år sedan dess så har den också gjort det. När jag har behövt någon som kan trösta mig, så har jag hållit i epidoten och känt hur lugnet har spridit sig ut i fingrarna, genom handen och upp i armen, in i hjärtat och ut i hela kroppen. Stenen har skänkt mig värme och vila i två decennier. Nu var den borta.

Jag hade fraktat tarotleken från mitt förråd häromdagen och mellanlandat på ett café, och lyft upp leken där. Nu skyndade jag givetvis tillbaka till caféet och rotade bland soffkuddarna och kröp på golvet för att kika in under soffan inför andra cafégästers brydda blickar, men det fanns ingen sten där. Av situationen att döma så förstod jag att det inte var menat att jag skulle hitta den. Jag har ständigt flow med universum numera. Saker går liksom oförklarligt och magiskt min väg precis hela tiden. Folk kommer ut ur hus precis när jag ska in så att jag slipper öppna dörrar, det bästa bordet på restaurangen blir ledigt precis när jag dyker upp, rödljus slår om till grönt när jag ska över gatan, och så vidare, och så vidare. Men på det här caféet så kände jag istället en slags osynlig strävhet och hinder i vägen för det jag ville göra. Det var människor i vägen som inte gick att kommunicera med för att de pratade i telefon, med mera. Jag fick många signaler om att visst, jag var välkommen att försöka hitta den där stenen, men jag skulle inte lyckas.

Så jag gick hem, grät en skvätt och frågade mina freaks, vad som menades? De svarade genom att påminna mig om vad de sa igår, att några små saker i mitt liv måste falla bort för att göra plats för att mina drömmar ska komma in. Å det var då jag började gråta på riktigt.

Det är inte längre menat att jag ska söka mig till en sten för att få tröst, trygghet, lugn och vila.

Jag har gjort plats i mitt liv nu, för att få träffa en människa.

Jag hörde någon på YouTube tala om Dolores Cannons teorier om ”backdrop people”. Att det skulle finnas människor runtomkring oss som skulle leva utan själ, som ena slags ”NPCer” (Non-Playable Character). ”Bullshit,” tänkte jag och klickade vidare. Några dagar senare så upptäckte jag att jag hade klickat på samma video igen. Då mannen som talade inte var Cannon själv så tänkte jag att jag måste gräva mig till källan, för något så tokigt kan väl Cannon inte ha sagt?

Jag har inte särskilt mycket personlig erfarenhet av Dolores Cannon. Det enda är att hon då och då susar förbi i mitt flöde, och att jag då och då klickar, lyssnar, och oftast tänker, ”Mja, det där stämmer kanske inte helt.” Men jag har tänkt att hon uppenbart kanaliserade Källan precis som jag, och gjorde nytta som hon skulle ute i världen. Som jag förstår det så var hon en andlig vägledare, som Wikipedia säger levde mellan 1931–2014. Sen så har jag inte fördjupat mig mer i henne. Men nu fann jag mig sitta och läsa en ganska fängslande text (om man tror på diverse spirituella hittepåsaker som jag gör) om ”backdrop people”. Hur ska vi översätta det… Statister? Det jag läste var ett utdrag ur en av Cannons böcker, Convulted Universe 5, där hon återgav ett samtal som hon kanaliserade med något som jag uppfattade som en utomjording. Jag läste utdrag ur detta i Medium: NPC or Backdrop People explained in the Spiritual perspective.

Thot sa till mig idag att, ”De kommer att komma till dig för att dö.” Jag vet inte vem Thot är, så jag fick göra efterforskningar om det. Det var samma sak när Anubis, Ishtar, Durga och Morrigan poppade upp som mina guider. Jag visste inte vilka de var heller. Jag har lite av ett panteon runtomkring mig som i min erfarenhet inte hör till gänget som man har snackat mest om när man talar om andlig utveckling. Man hör väl mer om Jesus, Maria, Buddha, Mikael, och så vidare. Nu påminns jag också om att jag tidigare idag såg Judas Ekholm manifesterad i fysisk form ute på min promenad. (Det är ett sidospår om en av mina guider som jag har en spellista om på YouTube.) Men han känns också som att han hänger mer i Anubis-panteonet än i Jesushörnan.

Thot visade sig i vilket fall bland annat vara gud för det skrivna språket, så nog känns det som att vi borde vara bundisar, han och jag! Oavsett så kändes det som han sa väldigt sant; att folk ska komma till mig för att dö. Det känns helt rimligt och i samklang med den som jag är, att man söker upp mig för att riva ned sitt gamla jag. För vi pratar förstås inte om någon bokstavlig, fysisk död, utan om en egodöd. Att skaka loss från något gammal, icke-konstruktivt, så att någonting nytt som tjänar oss bättre kan växa upp i dess ställe.

Jag vet inte riktigt hur jag ska närma mig det här ämnet, men jag behöver bena ut det, så jag måste börja någonstans. Det börjar svindla mer och mer för mig i takt med att jag förstår mer om hur stark min känsla för framtiden verkligen är. Något liknande hände mig förra året, då jag efter en serie lektioner från mina freaks fick större förståelse för hur skarp min tankeläsning och klarkänsel verkligen är.

Då handlade det om att jag förstod att jag alltid har läst andras tankar lika naturligt som mina egna, men att jag slutade upp med att göra det medvetet någonstans i 20-årsåldern, när någon annan sa till mig att tankeläsning inte är möjligt. Efter upplysningen så kom det där tillbaka, och jag fick som sagt några lektioner av mina freaks. Vi gick på stan och pejlade in andra människors tankar och känslor, och så fick jag demonstrerat för mig att jag hade snappat upp dem. Jag kunde till exempel plötsligt få ont i rumpan, och sen några sekunder senare se ett barn som satt och skruvade på sig på en hård bänk. Det kunde vara att jag plötsligt blev väldigt ledsen, och några sekunder senare passerade en gråtande kvinna. Lektionerna handlade inte om att jag skulle lära mig något nytt, utan bara om att jag skulle få förståelse för hur jag själv helt naturligt fungerar.

Har jobbat med backend på webbplatsen hela dagen idag, och även om det inte riktigt känns som jobb – eftersom det också är min passion – så kände jag att det var rimligt att göra något annat en stund. Jag kunde dock inte komma på vad, så jag satte mig med YouTube och frågade mina freaks vad jag skulle göra?

En stund senare så fann jag mig själv titta på en video där någon som verkade kunna något om att klippa hår reagerade på videos där andra som inte kunde någonting alls om att klippa hår, klippte sitt eget hår. Att jag tittade på detta var märkligt av flera anledningar. Främst att jag är fullkomligt ointresserad av hår, samt att jag aldrig någonsin får videor om hår i mina algoritmer. Men här zappade jag framåt i en video där någon förskräckt uttryckte saker som, ”Om du har så där mycket hår, så måste du ha en mycket vassare sax!” och ”Nej, nej, nej, du måste ta mindre hårtestar, dra dem 90 grader ut från huvudet och klipp dem lodrätt!”

Jag har spelat data- och TV-spel i hela mitt liv. Det låter nog inte särskilt märkligt för någon som är född på 90-talet och senare, men för oss som är födda tidigare än så, så är det inte en självklarhet att ha vuxit upp med dataspel. För mig så har det varit en väldigt stor del av min identitet. Jag har därför en lista inombords med spel som ligger mig särskilt varmt om hjärtat, där samma spel ständigt återkommer när jag blir ombedd att svara på frågan om vilket mitt favoritspel är. Jag har tillbringat oproportionerligt lång tid i Journey, Bloodborne, Moss och The Witness, i förhållande till hur långa de spelen verkligen är. Jag har till exempel runt 200 speltimmar i Moss, som från början till slut är fyra timmar långt. Anledningen till detta är att jag ägnade mig åt någonting som ibland kallas för spelfotografi, men det är inte relevant för dagens ämne.

Efter min upplysning så förstod jag nämligen att just precis de här fyra spelen bidrar med utomordentliga metaforer för vad livet är för någonting och hur det fungerar. I någon mening så kan man säga att mitt sovande medvetande pluggade inför min upplysning genom att spela just de här spelen. Idag så vill jag därför skriva något om ett av dem: The Witness.

Sedan min upplysning så har jag blivit helt säker på vem jag är, eftersom jag har fått ”träffa min själ”, så att säga. Illusionen av separation mellan själen och mig upphörde till viss del. I och med det så blev i princip allt i den fysiska verkligheten ganska så menlöst att fästa mig vid. Jag kan inte riktigt förklara det, men numera så känns saker mer som energier än som någonting fysiskt som kan ha betydelse. Händelser är saker som händer utan att upplevelsen blir till mig. Jag blir glad av energin i en nyvirkad filt, eller i en nymålad miniatyr, men jag gör den liksom inte till en del av mig? Jag tycker att det är roligt att titta på fjärilar, men jag tänker inte att jag är en entomolog. Fy fan vad svårt det här var att förklara då…

Jag fiskar efter begreppet identitet. Förr så hade den där filten och miniatyren liksom blivit en del av mig: ”Det här är JAG.” Jag är en person som virkar. Jag är en person som målar miniatyrer. Jag kände mig som att jag var hon som tog svårare screenshots i Bloodborne än någon annan. Jag var hon med det genomträngande skriket i kendo. Jag var hon som målade med svart bläck. Jag var hon som gillade Jennifer Hales röst, och så vidare.

Sedan jag fick veta om att drömmar är metaforer, så har jag blivit lätt förbluffad över hur jag kan ha varit så fullkomligt oförstående inför mina drömmar tidigare i livet. Jag minns en period för många år sedan då jag bläddrade i drömlexikon och försökte tyda, vad ett moln eller en motorcykel skulle kunna tänkas betyda. Men när någon förklarade för mig att det rör sig om rena metaforer, så känns nästan alla av mina drömmar som ren klartext, och jag begriper inte, vad det var som var så svårt att förstå förut? Men jag minns att det var det, så jag försöker mig på att skriva ned det som jag nu ser i hopp om att det kanske hjälper någon annan att förstå sina egna drömmar bättre. Våra drömmar är vår själ som kommunicerar med oss, så det är bra att försöka lyssna in på dem ibland.

Så här: du behöver inget drömlexikon. Du behöver inte slå i någon bok där någon annan har skrivit ned sina metaforer. Du har dina egna, och de byts ut varje natt. Din själ kommunicerar med dig på ditt språk. Vi tar några drömmar som jag har stött på nyligen, som exempel.

Jag fick helt nyligen veta om att jag har haft ett rövhål i mitt liv. När det händer, då är det bara att släppa allt och ta reda på var jag själv har betett mig som ett rövhål. För så här är det, vänner: världen är en illusion som skapas av ditt eget medvetande. Allting i din värld är en spegel av ditt eget medvetande. Detta betyder att alla rövhål som du möter, är en spegling av dig själv. Du har en aspekt inuti dig, som är det rövhålet. Detta är en av universums fem lagar:

• Du existerar.
• Allting är här och nu.
• Det Enda är alla. Alla är Det Enda.
• Vad du sänder ut är vad du får tillbaka.
• Allting förändras utom lagarna.

Jag har lagt märke till att jag nästan har slutat med att använda tarot- och orakelkort privat. Det känns nästan sorgligt. De har varit en del av mitt liv sen jag var 16. Jag har använt dem nästan uteslutande för eget bruk, och det är bara först de senaste par åren som jag har tagit fram dem för att läsa för någon annan. Det grundar sig i att jag var ateist och inte trodde på övernaturliga saker, så förr använde jag korten som ett verktyg för att sätta bild på mitt eget medvetande. Själv så tänker jag inte i bilder, utan i ord och känslor. Så korten fick hjälpa mig att spegla innehållet i min hjärna åt mig, tänkte jag. Några gånger genom åren så blev det förstås att korten åkte fram för vänner, men det var bara som en kul grej.

Allt det där förändrades i och med mitt spirituella uppvaknande, då jag fick veta att jag har guider och att de kommunicerar med mig genom korten. Man kan säga att tarot fick ett uppsving i mitt liv då! En period då så var tarot mitt huvudsakliga sätt att få kontakt med och förstå mina guider. Jag fick skola om också, i hur jag tolkade korten. Med mitt gamla förhållningssätt, att korten bara var en spegel av mina egna tankar, så kunde det liksom dyka upp otolkningsbara ”slaskkort” som jag tänkte bara var blaj. Men med min nya förståelse för hur verkligheten fungerar, där jag nu visste att absolut ingenting som händer oss är en slump, så fick jag börja lära mig att tolka alla kort jag drog. Även de som kändes som att de inte hörde hemma, och de som jag kände att jag omöjligt kunde begripa. Jag fick lära mig att det fanns ett budskap i dem också.

Haha, jag fick en så fin treat ifrån freaksen! Jag har lagt märke till att de brukar göra så. De ger mig nått när jag har varit duktig, precis som vi människor gör med våra husdjur. Man kan välja att tycka att det låter hemskt, att vi gullas med och tas om hand som katter eller hundar, eller så kan man välja att tycka att det låter fantastiskt, att veta att vi är omhändertagna och ompysslade. Jag väljer det senare alternativet!

Idag så har jag haft en riktigt tuff dag. Om vi fortsätter med husdjursanalogin så kan vi jämföra det med att jag har varit en katt som har råkat rulla mig i bajs och därför måste bada. Ingen var glad över den situationen, utan vi fick bara lov att hantera den. Så jag fick jama och jämra mig i badkaret medan freaksen duschade mig. Det vill säga, att jag fick gå igenom de gamla vanliga människokänslorna med sorg, otillräcklighet, emotionell utmattning och så vidare, medan freaksen fick duscha mig med påminnelser och bevis om att det var gamla mönster som bubblade upp och som inte längre är aktuella att ha kvar i mitt liv.

En av de riktigt svåra grejerna att förstå sig på med spirituell vägledning, är att informationen som vi får ifrån våra guider och Brahman inte alltid är sanningen. Sättet som den levereras på med telepatiska känslopaket gör att den kan kännas väldigt sann. Men det enda som är sant ur Brahmans synvinkel är universums fem lagar. Allt annat är perspektiv, och perspektiv finns det oändligt av.

Våra guider ger oss inte information som är sann. De ger oss den information som vi behöver för att vi ska ta oss dit vi ska. Dina guider kan faktiskt ljuga för dig. Eller vanligare: ge dig tvetydig information och vara nöjda när du tolkar den helt fel. Det var meningen att du skulle tolka den fel! De är inte intresserade av att leverera oss sanningar, de är bara intresserade av att i kärlek förflytta oss från punkt A till punkt B.

Jag skriver om detta för att jag själv känner mig ordentligt snuvad just nu, i ett ämne där mina guider har vilselett mig. I ett och ett halvt år så har jag hjälpt en annan människa, ivrigt påhejad av mina guider som hela tiden har bekräftat att jag har gjort helt rätt. Men nu så har det uppdagats för mig, att den här människan som jag har hjälpt inte är… hm. Jag vill inte skriva att hen inte är en bra människa, för det tror jag inte på själv, men låt mig istället formulera det som att det är en människa som fattar elaka beslut. Beslut som står i radikal motsats till hur jag vill leva mitt liv. Vad som känns ännu värre är, att mina guider hela vägen har uppmuntrat mig till att helt ovetandes uppmuntra den här andra människan till att agera elakt. Och jag fattar inte! Jag förstår, att det inte är menat att jag ska förstå, men jag känner mig ändå väldigt sviken. Både av mina guider och av den här andra människan.

Jag begriper inte varför de gjorde mig delaktig i att sprida rädsla och hat rakt ut i samhället. Det går rakt emot allt som jag står för! Så detta är bland det verkligt svåra, med Gud. Vi styrs av en makt som vi inte begriper, och den drar oss ibland i väldigt märkliga riktningar. Allt jag kan göra nu är att fullständigt släppa kontrollen och lita på att också detta var menat. Men ledsen över det, det får jag vara! Det ingår i att vara människa.

Fy fan. Jävla freaks.

Jag hittade självporträtt som jag tog år 2005 för att porträttera vad jag kände då. Tänkte att jag delar dem, och påminner dig om att uttrycka dina känslor på något sätt, som du känner för!

Det hände något i lördags. Jag fick en massa synkroniciteter veckan före som sa att ”lyrikparken” och ”värmecentralen” skulle öppna då, men på dagen så såg jag ingenting av det i min fysiska verklighet. Men någonting drastiskt hände med mina energier. Någonting som har tagit mig fram tills nu att lägga märke till och identifiera. Veckan fram till lördagen så befann jag mig i en ovanligt stark klarhet, men någonstans under helgen så blev det istället som att kliva in i en dimma av förvirring, ”håll tyst” och en odefinierbar känsla av att jag borde vara rädd.

Ingenting vi gör är en slump, och jag lägger också märke till att i fredags så köpte jag vit salvia, något som jag inte har använt mig av sedan i vintras. Vit salvia är en av många tekniker som man kan använda för att rena sina engergier från oönskade, yttre energier, som till exempel yttre påtvingad förvirring, ”håll tyst”, och rädsla. Jag har inte känt att jag har behövt pyssla med sådant på länge, och har inte känt det nu heller, men samtidigt så har jag gått hela helgen och omedvetet eldat vit salvia. Först nu så förstår jag, att det fanns ett syfte med det.

Avi Kaplan - Open Up Your Mind (Official Visualizer)

Sista rycket nu, med webbplatsen, och det är skönt, för nu börjar jag bli riktigt trött. Det hela började som att jag ville sätta upp en liten 90-talsblogg, men nu två veckor senare så finns här RSS, kommentarsfält, mikroblogg, ett forum (återkommer till det!) och heldagar har ägnats åt att göra poesiarkivet läsbart för skärmläsare. Inget av allt detta är perfekt, men jag hoppas att det är tillräckligt stabilt nu för att kunna stå upp och ta emot en första anstormning.

Den inre känslan säger mig att anstormningen kommer nu till helgen, men jag litar inte på den, för att den kommer kanaliserad från en dimension där allting är ”NU!!” Erfarenheten säger mig att jag nog i själva verket har några veckor på mig, för att freaksen brukar alltid ge mig gott om tid för återhämtning innan det blir åka av. Känslan som jag hade av Askungens möss och att det var bråttom är också helt borta. Nu så känner jag istället hur mina guider ligger och solar i vilstolar där inombords.

Jag håller på med att tillgänglighetsanpassa mitt poesiarkiv. Detta sker under stort pust och stön eftersom jag hade byggt det så puckat, att jag nu måste gå igenom varenda dikt rad för rad och ersätta koden. Jag vågar inte be AI om hjälp med det, för att det rör sig om nästan 700 dikter och AI hittar på så mycket tok om man ger den för mycket att göra. Projektet gör dock att jag får en resa genom mina egna ord, och på den resan så hittade jag en av de största spirituella missuppfattningarna som jag har spridit. Denna gång i form av dikten Be.

Det var en period då jag var helt nyligen upplyst, som jag ännu inte hade lärt mig att själv höra mina freaks. Då hörde jag massor av människor i spirituella sammanhang tala om att man måste be sina guider om hjälp, för att de på grund av vår fria vilja inte får hjälpa oss om vi inte ber dem. Detta är inte sant! Våra guider hjälper oss precis exakt hela tiden! De öser hjälp över oss, i stort och smått.

Jag har fått ett förtydligande från mina freaks gällande donationer, och som jag skrev i det inlägget, så kör jag med öppna kort här, så då får ni också höra. Förtydligandet gäller, att jag inte letar efter lösningar för att ta emot donationer för att jag kommer att behöva dem, för det kommer jag inte att göra. Det är därför som jag har blivit utelåst från mitt Patreonkonto samt det som hände när jag försökte registrera mig för den där andra betallösningen. Det var synkroniciteter som strök under för mig att jag inte kommer att behöva hålla på med den typen av betallösningar för att livnära mig.

Förtydligandet ifrån freaksen har kommit i form av minnen av alla de gånger som jag har suttit på internet och slitit mitt hår i jakt på sätt att donera till människor som jag har velat ge pengar till. Frustrationen som jag har känt de gånger som jag har gått bet och inte hittat en enda möjlighet. Eller irritationen när de enda möjligheterna har varit till exempel Twitch eller YouTubes egna system, där jag av egen erfarenhet vet hur stor del av intäkterna som går till streamingjättarna istället för direkt till kreatören.

Så det är detta som det här donationstjatet handlar om. Jag kommer inte att behöva dina pengar. Men jag vill inte försätta andra människor i den situationen som jag själv har befunnit mig i så många gånger, att det inte har gått att skänka när jag har velat. Tack freaks, för förtydligandet! Och varsågod ni andra, nu vet ni med. Swish finns på YouTube, men jag behöver inte dina pengar. Universum ger mig redan allt jag behöver, och jag lovar dig, att jag är oändligt mycket rikare än du, vad siffrorna på våra bankkonton än säger. Kramen! ;)

Wow, haha! Jag skrev i Donationer att jag håller mina ögon öppna för betallösningar. Igår så hittade jag att samma tjänst som tillhandahåller kommentarer för mig också hjälper till med medlemskap, så jag läste runt lite och tänkte att det fungerar. Mitt ”Wow” kommer ifrån hur freaksen skakade på huvudet när jag skulle registrera mig. Det började med att e-postadressen som jag slumpade fram blev ”old.stool”. Jag såg det först när jag klistrade in det i tjänsten och tänkte att, heh, det var en unken adress. Sen skulle jag slumpa fram en lösenordsfras, och första ordet i frasen blev ”rage”. Jag rynkade på näsan och tänkte att, nej, det vill jag inte ha. Så jag slumpade fram en ny fras, och första ordet blev ”Refund”, hahaha! Då fattade jag att mina freaks stod och viftade med en röd flagga framför mig, men jag testade ändå att slumpa fram en ny fras, och i den fick jag ”strife”.

Så vi väntar ett tag med betallösningar, haha! Det får vara ett nummer på YouTube att Swisha till ett tag till. Och detta inlägg blir en påminnelse om att ingenting är en slump. Var uppmärksam på vad din verklighet säger till dig, så kan du bespara dig en massa rage, refunds och strife i din framtid!

Jag var på en stor tillställning med främlingar igår. För första gången i mitt liv så var jag mitt autentiska jag i ett sådant sammanhang, helt utan ursäkter eller bortförklaringar. Och jag upplevde det som att jag slog ned som en bomb i medvetanden runtomkring mig.

Det var fascinerande att se, hur människor liksom ryggade tillbaka av mig och mina ord. Hur deras skräck fyllde luften runtomkring dem, och hur de sedan drogs tillbaka in av mitt märkliga, helt orubbliga självförtroende, när jag vägrade att spegla deras skräck tillbaka till dem. Jag befann mig i en miljö av elitpresterare, och jag berättade för dem att jag hade sagt upp mig för att bli poet. Ni kan själva föreställa er! Jag berättade att jag trodde på Gud och följde min egen lycka, i en samling med skräckslagna ateister som jag med kärlek kunde känna igen mitt gamla jag i. Konversationer som hon mentalt skulle ha försökt kräla baklänges ut ur. Jag gjorde människor obekväma i ett sammanhang där det sociala kontraktet säger att vi ska stryka varandra medhårs, och jag njöt varje sekund av att bryta det kontraktet.

Någon som jag är sammanlänkad med är väldigt stressad idag. Det är besvärligt för mig, för att det gör också mig väldigt stressad, utan synbar orsak. Min dag handlar bara om att gå runt och påta hemma, lägga till funktioner på webbplatsen (kommentarer fixade!) och skriva poesi, och har absolut inga stressmoment i sig. Min partner har semester och går också runt och skrotar utan anledning till stress. Så allt jag vet är att någon har något stort på gång, och att det spiller ut över mig.

Jag vet också att det är relaterat till mig, eller relevant för mig, för att annars så skulle jag inte få den här informationen (stresskänslorna). Jag tror också att jag vet vem det rör sig om, för att jag fick en sjudundrandes synkronicitet runt lunchtid om att ”slåss mot vinden” tillsammans som två underdogs, men jag vet inte säkert, och kan inte säga mer om saken. Allt jag kan göra, är att påminna om att allt är i sin ordning och allt kommer att gå bra. Livet är ett skådespel där ingenting är på riktigt, och alla andra människor är skådespelare i vår pjäs där vi har huvudrollen. Varje människa har sin egna pjäs, sitt egna VR-headset, och allting som händer oss sker i överenskommelse med andra spelare. Ingen kan göra någonting mot oss som vi inte går med på. Det du vet är sant är det som styr. Och du vet att vi är sant. Hm.

Edit 14:12. Haha, strunt i mig! Det var min partner. Visade sig att han är helt sönderstressad! Nåja, det ena utesluter inte det andra. Vi kan vara flera som är insyltade i den här stressenergin just nu :)

Jaget har brustit ut i febril aktivitet den senaste veckan, i radikal motsats till hur det har varit det senaste ett och ett halvt året. Hela den tiden så har mantrat inombords gått, ”Vila. Du kommer att behöva det!” Men sedan förra fredagen har det plötsligt bytts till ”KÖÖÖÖÖRRR!” med hejarklack, tutor och visslor. Flera dagar har det därför varit upp klockan fem på morgonen och ”programmera”, blogga och dikta till nio på kvällen. Jag har också fått synkroniciteter som signalerar för mig att jag jobbar mot en deadline som jag inte kan se. Ibland så tänker jag att, ”Det där kan jag göra sen,” men då hör jag varje gång omedelbart svaret, ”Nej. Du kommer inte att ha tid.”

Jag skriver ”programmera” inom citationstecken eftersom jag förstås inte programmerar, utan klipper kod ifrån Claude. Jag har aldrig sett Python förut i mitt liv, så jag har ju ingen aning om vad jag tittar på. Vi hade väl byggt kod i tre dagar när jag först frågade Claude varför en funktion kraschade när jag inte hade tabbat in raden, och Claude ba, ”Hela Python är uppbyggt efter hur du tabbar, fattaruväl, visste du inte det?!” Eh. Nej? Vad är det för puckat system? Eller smart system, vad vet jag. Jag bara klipper och klistrar.

Jag har fått en stark känsla av att det är menat att jag ska dela den här videon nedan. Jag fick höra igår, att du har gjort detta så många gånger, men det här är första gången som du lyckas, och sen så blev jag påmind om Malenia. (En person står på toppen av ett berg och håller båda händerna uppsträckta med en flagga fladdrande i vinden, i en segergest.) Malenia är en valfri boss i Elden Ring. Elden Ring är ett spel av FromSoftware, som även har gett ut bland annat Dark Souls och Bloodborne. Jag har två vänner som jag brukar spela dessa spel med, och vi har stångats mot alla möjliga bossar. Det finns några riktigt tuffa, som vi har stångats mot säkert uppemot 10-15 gånger innan vi äntligen har lyckats ta ned dem. Men Malenia..? Jag minns inte längre exakt hur många gånger som vi slogs mot Malenia. Någonstans runt 60 försök gjorde vi.

Det blev en rutin, några timmar om dagen, då vi återuppstod, sprang fram till portalen, åt en krabba, kastade en spell, gick in, slogs, dog, återuppstod, sprang fram till portalen, åt en krabba, kastade en spell… Många gånger så varade fighten bara i några sekunder. Malenia har en helt jävla omöjlig attack som kallas Waterfowl Dance, där hon flyger upp i luften och dyker ned på vad som känns som slumpvis motståndare i en fullkomlig orkan av svärdshugg som är nästintill omöjlig att undvika. Och om man inte undviker den, då dör man närapå helt säkert.

Jag hade svårt att sova i natt på grund av en överväldigande känsla av en stor mängd människor som ville ge mig pengar, och som letade efter sätt att göra det på utan att kunna hitta något. Jag upplevde hur de liksom surrade sinsemellan medan de letade och klurade. Och jag förstår att jag, som jag skrev om häromdagen, kände av framtiden så som jag har valt den nu. Jag förstår också att det var mina guider som uppmärksammade mig på den, men jag begriper inte varför vi behövde ta det djupdyket klockan tre på natten. För att hela dagen så meckade du med bloggen och var okontaktbar. Ah. Fair enough. Nåväl, ja, jag ser hur detta kan komma att bli en situation som uppstår. Jag fick massor av synkroniciteter igår kväll som kretsade runt ”att gå viral”. Jag har fått sådana tidigare, så jag vet att det är på gång för mig och att mina freaks flaggar upp det för mig med jämna mellanrum så att jag ska kunna förbereda mig på bästa vis. Den här sidan är till exempel en sådan förberedelse! Tack vare att jag har fått heads up, så har jag hunnit med att bygga det här utrymmet som kan fungera som en plats som kan samla upp alla de nyfikna människor som kommer att vilja kika in i mitt liv en vacker dag inom en väldigt nära framtid + känsla av stress + bild på Askungens möss.

Just nu så är den enda möjligheten att det går att swisha till ett mobilnummer som jag har lagt ut på YouTube. Jag upprepar inte det, för att det är skönt att bara ha ett ställe att ta bort det ifrån om det blir problem. Numret hör till ett ”slask-SIM”, så det är inte katastrof att få en massa oönskade meddelanden och samtal till det, men just Swish är inte den bästa lösningen för att ta emot donationer. Och jag kommer ju faktiskt att behöva ta emot donationer, åtminstone till en början, för att jag inte har någon annan inkomst. Det här är mitt jobb nu! Det är min poesi, mina texter – ja egentligen jag – som ska generera min inkomst. Men huret, det får jag fundera på.

Blev så full i skratt! Jag klickade in på En tegelsten gör mer nytta än kulturkanon i Svenska Dagbladet och började läsa om diktantologin Svensk poesi, bara för att finna mig själv helt ointresserad och undra, ”Varför klickade jag på det här?” Och då såg jag. Synkroniciteten som mina freaks bjöd mig på:

Jag har i alla fall roligt jag, med rösterna i mitt huvud. Ta en dikt på det, vettja!

Svensk poesi