My Jakobsson

/My 2024-02-02

Den här veckans dikt skrevs i den värsta tiden i mitt liv, då jag tillbringade mina dagar fullkomligt paralyserad av skräck och paranoia. Dikten var ett försök till att ändra på narrativet för mig själv; att istället för att sitta fast i allt det mörka, drömma om framtiden och drömma den så ljus jag kunde.

När jag skrev dikten så trodde jag att jag befann mig i en konspiration där andra poeter på något vis hölls gisslan. Den första delen handlar därför om föreställningar om att jag på något vis skulle befria dessa poeter. Den andra delen kopplar ”glasfiber” till bredband och ”folie” till foliehatt, och menar att jag behöver lämna internet och sluta upp med att dras in i mina egenskapade konspirationsteorier.

Än idag så vet jag inte om det fanns en konspiration eller inte. Kanske var denna dikt en profetia, att någonting som jag gjorde verkligen skulle hjälpa andra sorgsna poeter att bryta sig fria från någonting mörkt? Kanske var det bara desperata ord som behövde skrivas i en desperat period av mitt liv. Jag höll nu på att skriva, att jag nog aldrig får veta, men någonting inombords säger mig att det är fel. En dag så kommer jag att få veta, vad allt det där rörde sig om egentligen.

Ta hand om er,
My

/My 2023-04-14

Här vandrar vi i minnen från min gymnasietid och av någon som jag kände då. När jag var vuxen, många år efter att vi hade setts för sista gången, så kom det en dag ett handskrivet brev, där den här personen berättade för mig att hon hade varit kär i mig när vi var tonåringar. Tanken hade aldrig slagit mig före dess, att det ens var möjligt att en kvinna skulle kunna bli kär i mig. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra med informationen, och brevet kom dessutom mitt i en turbulent tid i mitt liv, där jag inte kände att jag hade emotionell styrka att orka ta tag i det. Så jag lade det åt sidan och tänkte att jag svarar senare.

Sen försvann brevet, med hennes adress. Det här måste vara 15 år sedan nu, och ibland så minns jag det här. Brevet som jag fick där någon öppnade sitt allra innersta för mig, som jag aldrig svarade på. Jag undrar hur det gick för henne i livet. Jag önskar att hon fick veta, att det inte handlade om någonting som hon skrev. Hon råkade bara söka upp mig i en period då jag mådde fruktansvärt dåligt. Jag hade alltid intentionen att jag skulle svara henne när jag mådde lite bättre, och hade lite mera ork. Jag är ledsen att det inte blev så.

Livet. Ibland blir det så här, och det finns en mening med det också.

Ta hand om er!
My

Hej och välkommen till veckans dikt, där jag gör en ansats till att införa något litet mått av förutsägbarhet i mitt skapande. Idén är att jag varje vecka hämtar upp en dikt ur mitt arkiv, och skriver några rader om den.

Det som skrivs i bloggen, det skrivs när det vill, och min erfarenhet är att min kreativitet kommer och går utan att följa rim och reson. I vissa perioder så skriver jag hela dagarna, men i andra så kan det gå veckor och månader mellan inspirationstopparna. Då jag har gått och blivit ett orakel, så förutspår jag att det kommer att komma en period i framtiden då jag slutar att publicera något här i bloggen, och ni som följer den kommer att undra varför det blev så tyst. (Ni känner inte mig än, så jag förtydligar för denna gång att det där var ett skämt. Detta handlar om självkännedom och har ingenting med att spå i framtiden att göra.)