Naivitet
Det mest naiva som jag har gjort i modern tid var att berätta för en man att han ibland betedde sig elakt mot kvinnan som han älskade. Jag var verkligen genuint helt övertygad om att han skulle bli tacksam. Jag trodde att han inte visste om att han behandlade den han älskade illa, och att när jag berättade det för honom så skulle han bli förskräckt och säga, ”Herregud! Jag visste inte om att jag kunde uppfattas så!” och genast börja samarbeta med sin partner om hur de skulle göra för att hjälpas åt så att han kunde lära sig att ge mer kärlek och mindre smärta.
Jag blev verkligen helt tagen på sängen av att han istället blev rasande på mig, skrek på mig, kallade mig saker som han tyckte var hemska, och kastade ut mig. Förvånad och förvirrad så borstade jag av mig, och ägnade veckorna tills vi skulle ses igen åt att försöka förstå. Han hade förstås blivit överraskad, och när man blir överraskad så kan man bli rädd, och när man blir rädd så kan man bli arg, tänkte jag. Inför att vi skulle ses igen så tänkte jag att situationen skulle bli annorlunda, nu när han var beredd och hade fått tänka igenom saken. Nog skulle han nu vara tacksam över att jag hade belyst för honom att han sårade kvinnan han älskar istället för att ge henne kärlek, så att han har fått möjlighet att ställa om sin kurs till mer kärlek och mindre smärta.
Ja, jag gjorde det verkligen två gånger. Gick rakt in i samma situation igen, precis lika övertygad om att denna gång så skulle mannen vara tacksam över att jag hade hjälpt honom att komma närmare kärlek. Jag förstod inte vad som hände när han reste sig över mig som en skallerorm med iskalla ögon, och avkrävde mig en ursäkt för det fruktansvärda som jag hade sagt om honom, att han inte älskar sin kvinna. Jag började med att korrigera honom, att jag aldrig hade sagt något sådant. Jag hade sagt att han ibland beter sig elakt mot de han älskar. Det är inte samma sak som att han inte älskar dem. Sedan så såg jag in i de där iskalla små ögonen och vägrade att be om ursäkt. Det är inte fel att berätta för en person när han beter sig illa och sårar dem han älskar.
Så blev jag utkastad igen, och har inte hört av människan sedan dess. Det är ett halvår sen nu. Så vitt jag förstår så går hans narrativ att jag har förrått honom, efter allt som han har gjort för mig! Mitt narrativ går att jag gjorde precis tvärtom. Jag var den enda som vågade visa honom verklig kärlek och försöka hjälpa honom. Men, men. Jag är glad över att jag var så naiv. Jag är glad över att jag stod för min åsikt utan att vika mig. Jag hoppas att jag aldrig slutar att tro på att människor självklart ska välja kärlek, om någon bara förklarar valet för dem. Den här gången var bara ett undantagsfall. Nästa gång så kommer det att gå bättre! Nästa person kommer att bli tacksam. Jag tror verkligen på det, genuint. Det är den personen som jag väljer att vara. Kärlek; inte rädsla.
Men fy fan hörrni, vad intensivt det var, haha! Hela jag skakade av de plötsliga verbala anfallen. Så jävla icke-beredd… Naiviteten behåller jag i det att jag tänker att fortsätta att tro det bästa om människor, men nästa gång någon smäller i nyllet på mig så där så kommer jag inte vara lika oförberedd, haha! Ja, jösses. En sån grej, det här livet.