My Jakobsson

Mina guider meddelar mig varsamt och ömt, att det är dags för mig att ta farväl av min anonymitet nu. De vet om att jag är rädd för det, och jag vet om att det är dags. Lejonet ligger i min norra månknut; jag har vetat om i hela livet, att det var hit jag skulle. Rampljuset har skrämt mig i hela mitt liv, för att ända sedan jag var barn så har det varit förenat med fara för mig att synas.

I barndomshemmet så betydde synlighet att bli förlöjligad, hånad och nedtryckt av de som var menade att älska mig, så det gällde hela tiden att ligga så lågt som möjligt. I småskolan så ville ingen synas med mig och det kändes naturligt att de som skulle leka med mig efter skolan gick hem fem minuter före mig och jag följde efter ensam, så att ingen annan skulle få veta om att någon hade umgåtts med mig. På universitetet så blev jag berusad av en kort stund i rampljuset på nollningen och gick så fullkomligt överstyr att jag fortfarande kan känna de himlande ögonen bakom min rygg. Därefter så sminkade jag i några år upp mig i lack och läder, och blått hår med spikes, så att alla skulle se min utsida, och på så vis förvillas bort till att inte kika närmare på hur ont det gjorde på insidan. Att synas utan att ses. I arbetslivet så upplevde jag gång på gång, hur ingen hörde vad jag sade, förrän någon annan på mötet upprepade exakt min mening som sin egen. Som att jag och min röst var fullkomligt genomskinliga.

Hela mitt liv har varit en kamp om att synas, höras och accepteras för den som jag verkligen är. Och den kampen var, liksom allas livskamp är, givetvis intern. Det handlade om att lära mig att se mig själv och acceptera mig själv för den jag verkligen är. Jag valde precis som alla andra mina föräldrar och mitt syfte innan jag föddes. Det här har hela tiden varit vägen som jag har varit menad att gå. Jag kunde inte lära mig att överkomma min rädsla för att bli sedd, om den inte från första början hade programmerats in i mig av mina vårdnadshavare. Jag älskar dem för att de gav mig exakt det som jag ville ha, innan jag kom hit till livet. Exakt det som jag behövde för att upptäcka vem jag är.

Det är över nu. Jag är på toppen av mitt berg. Jag har vunnit. Jag vill bli sedd, jag längtar efter att bli sedd, och jag är inte längre rädd för hånet. Jag är inte längre rädd för att inte vara älskad, för att jag vet att det finns någon som alltid kommer att älska mig i oändlig tid, och det är jag själv. För allt som jag har gått igenom, för alla mina misstag, för all min skam och min ånger. Jag älskar mig för allt det som jag är.

Det är dags att ta farväl av min anonymitet för resten av detta liv. Jag tror nog att det kommer att komma många stunder då jag saknar den, för den har varit min trygghet i över 40 år. Men jag vet med hela själen, att den inte är för mig. Den är inte jag. Jag är född för rampljuset. Jag dras till det som en magnet. Jag längtar efter det. Det kallar ständigt på mig inuti. Det är mitt syfte.

Och det är dags.