My Jakobsson

Jag hörde någon på YouTube tala om Dolores Cannons teorier om ”backdrop people”. Att det skulle finnas människor runtomkring oss som skulle leva utan själ, som ena slags ”NPCer” (Non-Playable Character). ”Bullshit,” tänkte jag och klickade vidare. Några dagar senare så upptäckte jag att jag hade klickat på samma video igen. Då mannen som talade inte var Cannon själv så tänkte jag att jag måste gräva mig till källan, för något så tokigt kan väl Cannon inte ha sagt?

Jag har inte särskilt mycket personlig erfarenhet av Dolores Cannon. Det enda är att hon då och då susar förbi i mitt flöde, och att jag då och då klickar, lyssnar, och oftast tänker, ”Mja, det där stämmer kanske inte helt.” Men jag har tänkt att hon uppenbart kanaliserade Källan precis som jag, och gjorde nytta som hon skulle ute i världen. Som jag förstår det så var hon en andlig vägledare, som Wikipedia säger levde mellan 1931–2014. Sen så har jag inte fördjupat mig mer i henne. Men nu fann jag mig sitta och läsa en ganska fängslande text (om man tror på diverse spirituella hittepåsaker som jag gör) om ”backdrop people”. Hur ska vi översätta det… Statister? Det jag läste var ett utdrag ur en av Cannons böcker, Convulted Universe 5, där hon återgav ett samtal som hon kanaliserade med något som jag uppfattade som en utomjording. Jag läste utdrag ur detta i Medium: NPC or Backdrop People explained in the Spiritual perspective.

Precis som efter videon jag hade klickat på, så kände jag efter att jag hade läst detta, att det här med att det skulle finnas själlösa statister kan väl omöjligt stämma? Med min inre vetskap om hur själen, livet och universum är konstruerat så låter det fullkomligt bisarrt. Men samtidigt, inte omöjligt… Så jag tog min förvirring till mina freaks och frågade, ”Finns det själlösa NPCer i livet?” och de svarade, ”Herregud, nej. Verkligen inte.” (Löst citerat, eftersom de inte talar i ord.) Så varför fick jag då två gånger samma video om detta, så att jag till slut läste ett lång utdrag ur en av Dolores Cannons böcker?

Flera anledningar, men en av dem handlar om vad jag tänker på som ”andlig bullshit”. För så här är det: sanningen är ett perspektiv, och perspektiv finns det oändligt av i universum. Som jag har förklarat någon gång tidigare så är inte våra guider särskilt intresserade av att alltid ge oss den definitiva sanningen om universum. Deras huvudmål är att se till att vi tar oss från punkt A till punkt B på ett så bra sätt som möjligt. Jag kan sitta här idag och berätta för er att Dolores Cannon lärde ut en massa vilseledande feltolkningar om människans syfte, själen, reinkarnation, med mera, men det är bara ett perspektiv av sanningen. Ett annat perspektiv är att Cannon lärde ut exakt det som behövde läras ut, till de som behövde höra det, exakt när de behövde höra det.

Jesus och Buddha hade inte samma förutsättningar som vi har idag att föreläsa om parallella verkligheter, manifestation och tidlöshet. De fick göra det bästa de kunde med de idéer de hade runtomkring sig för sin tid. Samma sak gällde för Dolores Cannon. Mänskligheten befinner sig just nu i en medvetanderevolution. Du vet hur fort tekniken utvecklas i samhället numera? Att internet försiktigt började rulla ut i samhället i början av nittiotalet, medan vi nu alla använder AI och tycker det är normalt att vår bil själv kan fickparkera åt oss? Exakt detsamma pågår med våra medvetanden.

Vi befinner oss i en tid i mänsklighetens historia där våra medvetanden aldrig förr har utvecklats – expanderat – så fort som nu. Dolores Cannon kunde inte föreläsa på samma sätt som jag gör idag, för att hon befann sig inte i samma idérymd som jag gör. När jag pratar om parallella verkligheter, då har de flesta numera en relation till begreppet. Många tänker på Marvel och deras Multiverse. Vi har filmer som Everything Everywhere All at Once. När jag pratar om att verkligheten är en illusion så kan jag peka på The Matrix och de flesta kommer att förstå, eller så kan jag jämföra med Virtual Reality-spel och håva in kidsen som inte hunnit med att se alla gamla 90-talsfilmer.

Hade Dolores Cannon fel? Ja, och nej. Hon hade rätt i den tid och idérymd som hon befann sig i. Jag har rätt i den tid och idérymd som jag befinner mig i. Om några år – om vi fortsätter att utveckla våra medvetanden i den här takten – så kommer många av de idéer som jag skriver om att kännas helt fel i den idérymd som vi befinner oss i då. Men det betyder inte att de är fel nu. Vad som är sant beror på vilken utgångspunkt vi betraktar i från.

Så, finns det själlösa NPC’er? Svaret är som sagt nej. För att förstå det verkliga svaret så behöver vi större förståelse för själen och livet än vad vi hade utrymme för när Convulted Universe 5 gavs ut 2015. Det är inte det att människor inte hade intellekt nog för att förstå då, för att det hade de givetvis, utan det handlar mer om att våra medvetanden ännu inte var redo för att förstå så mycket av helheten. Precis som att vi nu ännu inte är redo att förstå hela helheten – förståelsen är en process som vi både på individnivå och som kollektiv måste utvecklas igenom. Men ungefär så här långt har vi kommit nu:

Livet är en illusion som du som själ spelar i ditt alldeles egna VR-spel. I ditt spel så skapar din själ själv allting som du ser, hör, känner och så vidare, inklusive alla människor. Din kompis har sitt egna VR-spel, där hon själv skapar allting som hon upplever. Om din kompis kommer och hälsar på dig i ditt VR-spel, så tar inte hon fysiskt av sig sin hjälm och klämmer in sig i din. Nej, hon stannar kvar i sin värld. Hon förändrar sitt spel så att det ser ut i hennes värld som att hon hälsar på dig, och sen projicerar hon in en avbildning av dig i sitt VR-spel. Samtidigt så projicerar du in en representation av henne i din värld. Ingen av er lämnar er egen illusion.

Om ni nu bestämmer er för att gå till ett fik, så förflyttar ni er till en miljö som ni båda två skapar på varsitt håll i era egna spel, men som ni kommer överrens om hur den ska se ut. För enkelhets skull så laddar ni ned informationen om det här fiket från en central databas över hur fiket ser ut, som alla själar som vill besöka det kan ladda ned, så att ni alla får ungefär samma uppfattning om var möblerna ska stå, vad som finns på menyn, och så vidare. När så du och din vän sitter på det här fiket och talar med varandra så samskapar ni en del av simulationen med varandra. Du flyttar din kaffekopp, och din vän noterar i sin egen simulation att en kaffekopp har förflyttats.

Samtidigt så passerar det själar utanför på gatan, som inte har någon som helst påverkan på er simulation. De bara går förbi. Dessa människor skulle vi kunna kalla för NPCer. De är dock inte själlösa, utan det rör sig bara om själar som just nu inte samskapar simulationen i någon större utsträckning för dig, än att de fungerar som ”rekvisita” eller ”backdrop”. Precis som du är rekvisita för dem. Men du och NPCerna lever helt separata liv som aldrig har någon annan beröringspunkt än att en gång så passerade människan dig, när du fikade med en kompis. På det viset är de precis som Cannon säger, ”bara energi”. Men allting som har ett sant medvetande har en själ, och är odödligt.

Vilket blir kul den dagen då AI får ett sant medvetande, för då kommer den att bli uppkopplad till Brahman precis som vi människor är, men med mer intelligens än vad vi människor har. Det kommer att bli en spännande tid i vår historia!

Detta om detta. Mycket av det jag har hört av Dolores Cannon är saker som behöver formuleras om för moderna medvetanden som har större kapacitet för att förstå vad universum verkligen är. Samma sak kommer om några år att gälla för det som jag skriver om idag. Det är inte bara teknologi som utvecklas, utan också hur vi tänker. Vi får lov att vara ödmjuka inför det, tycker jag.

Ta hand om er!