Epidoten
Igår så sa mina freaks att allt jag drömmer om är på väg in i mitt liv, men att några små saker måste falla bort först, för att göra plats. Jag tänkte inte mer på det. Sen vaknade jag idag och kände mig manad att ta fram en av mina äldsta tarotlekar. I påsen till den leken så har det så länge jag minns legat en sten: en len, mossgrön epidot ungefär lika stor som en liten sockerbit. Jag fick den av någon jag älskade för över tjugo år sen. Han sa att den skulle ge mig lugn och trygghet, och i alla år sedan dess så har den också gjort det. När jag har behövt någon som kan trösta mig, så har jag hållit i epidoten och känt hur lugnet har spridit sig ut i fingrarna, genom handen och upp i armen, in i hjärtat och ut i hela kroppen. Stenen har skänkt mig värme och vila i två decennier. Nu var den borta.
Jag hade fraktat tarotleken från mitt förråd häromdagen och mellanlandat på ett café, och lyft upp leken där. Nu skyndade jag givetvis tillbaka till caféet och rotade bland soffkuddarna och kröp på golvet för att kika in under soffan inför andra cafégästers brydda blickar, men det fanns ingen sten där. Av situationen att döma så förstod jag att det inte var menat att jag skulle hitta den. Jag har ständigt flow med universum numera. Saker går liksom oförklarligt och magiskt min väg precis hela tiden. Folk kommer ut ur hus precis när jag ska in så att jag slipper öppna dörrar, det bästa bordet på restaurangen blir ledigt precis när jag dyker upp, rödljus slår om till grönt när jag ska över gatan, och så vidare, och så vidare. Men på det här caféet så kände jag istället en slags osynlig strävhet och hinder i vägen för det jag ville göra. Det var människor i vägen som inte gick att kommunicera med för att de pratade i telefon, med mera. Jag fick många signaler om att visst, jag var välkommen att försöka hitta den där stenen, men jag skulle inte lyckas.
Så jag gick hem, grät en skvätt och frågade mina freaks, vad som menades? De svarade genom att påminna mig om vad de sa igår, att några små saker i mitt liv måste falla bort för att göra plats för att mina drömmar ska komma in. Å det var då jag började gråta på riktigt.
Det är inte längre menat att jag ska söka mig till en sten för att få tröst, trygghet, lugn och vila.
Jag har gjort plats i mitt liv nu, för att få träffa en människa.