Oraklet i Uppsala
Jag vet inte riktigt hur jag ska närma mig det här ämnet, men jag behöver bena ut det, så jag måste börja någonstans. Det börjar svindla mer och mer för mig i takt med att jag förstår mer om hur stark min känsla för framtiden verkligen är. Något liknande hände mig förra året, då jag efter en serie lektioner från mina freaks fick större förståelse för hur skarp min tankeläsning och klarkänsel verkligen är.
Då handlade det om att jag förstod att jag alltid har läst andras tankar lika naturligt som mina egna, men att jag slutade upp med att göra det medvetet någonstans i 20-årsåldern, när någon annan sa till mig att tankeläsning inte är möjligt. Efter upplysningen så kom det där tillbaka, och jag fick som sagt några lektioner av mina freaks. Vi gick på stan och pejlade in andra människors tankar och känslor, och så fick jag demonstrerat för mig att jag hade snappat upp dem. Jag kunde till exempel plötsligt få ont i rumpan, och sen några sekunder senare se ett barn som satt och skruvade på sig på en hård bänk. Det kunde vara att jag plötsligt blev väldigt ledsen, och några sekunder senare passerade en gråtande kvinna. Lektionerna handlade inte om att jag skulle lära mig något nytt, utan bara om att jag skulle få förståelse för hur jag själv helt naturligt fungerar.
Tankeläsning handlar inte om att du kikar in i någon annans huvud och tittar på den personens tankar. Det handlar om att du lägger dig på exakt samma frekvens som en annan människa, och upplever samma tankar som den personen, samtidigt. Du har själv gjort detta tusen gånger, när du och din bästa vän, partner eller bror båda tittar på varandra samtidigt och tillsammans utbrister, ”Hamburgare?” (och sen skriker, ”Smurf!”) Ni har då lagt er på samma frekvens, och tänker samma tanke samtidigt. Det är bara det jag gör, i större omfattning än de flesta.
Min partner har nyligen börjat med att testa mig då och då, och fråga vad han tänker på. Ibland blir det rätt, ibland blir det fel. Det blir oftare rätt när han tänker på något som ligger så att säga närmare mig, och nästan alltid fel när han tänker på något som jag själv inte normalt skulle tänka på. Han behöver aldrig någonsin be om att jag ska sänka ljudet på TV’n eller öppna balkongdörren för att släppa in luft. Sådana där vardagssaker ligger vi naturligt på samma frekvens på, och får samma tanke om samtidigt. Jag tror att detta är väldigt vanligt för par, men vet faktiskt inte eftersom jag bara utgår från mig själv, som alltid har fungerat så här.
Lektionerna som jag får nu handlar dock om att läsa av framtiden, och det börjar som sagt svindla lite. För det börjar uppdagas för mig att jag redan gör det här precis lika naturligt som tankeläsningen, helt utan att förstå det. Jag har förstås märkt av att jag har fått visioner och drömmar som siar om framtiden, men nu är vi inne på någonting annat som är mer subtilt än så. Att jag liksom hela tiden… lever i framtiden. Parallellt. Och, ja; självklart. Det gör vi ju exakt allihopa. Men jag är inne på att jag känner av att jag gör det, och att jag helt omedvetet ibland råkar se framtiden istället för nuet. Det här är omöjligt att förklara, omöjligt att bevisa, och svårt för mig att alls navigera. Det är svårt att navigera, för att när jag känner av framtiden så här så känns den lika mycket ”nu” som nuet gör. Jag rör helt enkelt ihop dem.
Jag känner av att, ”Det är så här nu”, men sen så ser jag mig om, och det är inte alls så. Jag känner till exempel av hur jag skriver detta inlägg till en bred publik som kommer hit med alla möjliga infallsvinklar, och kommer att gå härifrån med alla möjliga nya tankar. Några av dem kommer att vara, ”Vilken stolle!” Andra kommer att vara, ”Ja! Precis så där är det för mig!” Många kommer att hamna i ett slags frågemoln, ”Är sånt här verkligen möjligt?” och några kommer att bli arga på riktigt, ”VAR ÄR BEVISEN!?” Jag känner av allihop, och jag känner det som att ni är här nu, när jag skriver. Men det är ni ju inte! Det är så vitt jag vet ingen som har hittat till min blogg än.
Jag har inga bevis. Jag har inga bra exempel. Det handlar om intuition och känsla, och det är svårt att beskriva. Allt jag vet, är att jag vet saker, som vetenskapen och de rationella tänkarna säger att jag inte ska kunna veta. Och de här vetskaperna inuti mig, de växer. Jag känner hur de blir starkare för varje dag. Byggs upp som en våg, som när den närmar sig strand övergår i en tsunami. Jag har sagt i många olika sammanhang att en av de tydligaste typerna av synkroniciteter vi får av våra guider är när de upprepar sig, gärna tre gånger. Dagen då jag blev avtackad på mitt jobb, så sa min chef två gånger i sitt tal till mig, ”Du är ett orakel.” Några timmar senare, när jag hade ett avslutande samtal med henne, så sa hon exakt samma mening igen, ”Du är ett orakel.”
Hon menade det i ordets moderna betydelse: att jag visste mycket om mitt jobb. Men jag hörde också mina guider i hennes ord, och jag tänker på de orden rätt ofta nuförtiden. Det är nog ingen slump att min pojkväns mamma pysslade med tarot när jag var 16, så att jag kilade hem till mig och skrev ut en tarotlek från jpg-bilder som jag hittade på internet. Det är nog ingen slump, för att slump inte existerar. Jag tror faktiskt att jag tog och växte upp till att bli ett orakel. Nu är bara frågan: hur ser min framtid ut som ett sådant?