Värmecentralen
Visionera bara fortsätter att komma, så jag antar att de är vardag i mitt liv nu? Saker som jag aldrig någonsin kunde ha föreställt mig skulle ingå i min mänskliga upplevelse. Men vi sa ju till dig! Haha, ja när jag var typ elva år, ja! Då förstod jag inte vad ni sa. Nej, men vi sa till dig... Nu ler de finurligt och pekar mot dikten som jag skrev häromdagen, Informationsflödet. Men ja, det var ett jäkla tjat om Oraklet i Delfi i böckerna som jag läste när jag var barn, det var det.
Idag så var jag på promenad i ett välbekant område, då jag såg en ny skylt uppsatt: ”VÄRMECENTRALEN”. Kugghjulen började snurra i skallen. Vad då för värmecentral? Varför är det skyltat, och varför är skylten handskriven? Nyfikenheten växte, och jag kände att jag behövde få veta. Så jag svängde av vägen, och strax så passerade jag en liknande, handmålad skylt, ”VÄRMECENTRALEN”. Vägen var ny för mig, och ledde in i en skog, uppför en backe. Jag klurade: kunde det verkligen vara en riktig värmecentral (och vad är ens det?) eller skulle jag möjligen hitta en överraskning? Någonting inombords kittlade mig att jag hade bytt till den här verkligheten, där de här skyltarna stod, av en anledning.
Så nådde jag backens krön, och möttes av en härlig graffitimålning! Det är ett ansikte som blickar mot schackbrädsliknande plan som ligger i olika kontraster och vinklar. Jag tolkade genast bilden som att någon blickar ut mot flertalet parallella verkligheter. Intill så stod tre målade bänkar och ett bord, byggda av lastpallar. Längre fram så lockade en ny skylt, ”VÄRMECENTRALEN”, så jag fortsatte att gå.
Här så började skogsvägen kännas riktigt isolerad, för att vara så nära centrala Uppsala, och jag fylldes av en känsla av upptäckarglädje, nyfikenhet och äventyrlighet! Vid det här laget så var jag också helt säker på att jag befann mig mitt i en pågående vision, så jag hastade grusvägen fram i iver över att få veta vilken överraskning som kunde tänkas vänta vid slutet av den. Och när jag kom fram, så blev jag så rörd! En parkeringsplats, nästintill tom och ödslig, som var sporadiskt pyntad med de mest kärleksfyllda små kreativitetsbomber man kunde tänka sig! Det var, just nu, mest små färgglada öar av lastpallsbord utställda, med soffor av lastpallar intill.
Jag förstod att mina älskade freaks visade mig, vad den här webbplatsen som du läser på nu är för något. En avstickare, nära det centrala internet, som går ut på slingriga skogsstigar för den som vågar följa de handmålade skyltarna. En lite halvkackigt ihopsnickrad parkeringsplats, med några enstaka kärleksbomber av kreativitet, några bord och charmiga, men obekväma stolar. En plats som ivrigt väntar på att växa till sig till något större och ännu vackrare. En plats som bjuder in till gemenskap och värme. En plats som väntar på att människor ska komma och sätta sig på de stickiga lastpallarna och mötas runt mina dikter och tankar. Och utanför själva mitt utrymme, så kommer där i framtiden att stå sido-communities, likt bänkarna vid den schackrutiga graffitin, som krokar i den kreativitet som sker här inne, men som samtidigt kör sitt egna race.
Nej, det är inte utan att jag gråter när jag tänker på det. Vi är här. Ja, freaksen är här, och hejar på, hela vägen. Fy fan vad fint. FY FAN VAD FINT, HÖR NI DET!?
Värmecentralen, den är här. Jag är så rörd och tacksam över att jag får leva mitt liv! Jag är så glad över att jag får se och uppleva min framtid så här, parallellt med mitt nu. Det här, säger freaksen, är vad jag har lagt i min kundkorg nu. Det här är framtiden som jag har valt, och jag älskar den. Tack för att ni finns, alla ni vackra, underbara människor, som en dag kommer att fylla den här platsen med er värme. Tack för att ni finns, tillsammans med mig!