My Jakobsson

Idag så kom det en vision i form av en match i Necromunda, ett figurspel i Warhammer 40k-universumet. Jag fick uppleva hur det har varit och kommer att vara för min verkliga motståndare, i den fysiska verkligheten. Jag spelade det laget i form av stora, muskliga figurer med tunga vapen, medan jag mötte ett lag som var nätta, lätta på fötterna och utrustade med små knivar och snärtiga piskor. Vi kan kalla mitt lag för Orkanen, och de nätta motståndarna för Rådjuret.

Jag, Orkanen, hade spelat Necromunda många gånger förut, men till saken hör att det helt nyligen har släppts en ny version med uppdaterade regler, och att det var den versionen som vi spelade nu. Jag hade inte varit så pepp på att plugga in de nya reglerna, medan Rådjuret hade ägnat en vecka åt att memorera varje detalj, måla ny terräng till spelplanen och piffa upp sina figurer i alla möjliga glada neonfärger. Själv så limmade jag ihop mina figurer som hastigast dagen före vår match, och hade bara hunnit lägga en svart och en vit grundfärg på dem. Spelplanen var kanske 50x90 cm och vi spelade med sju stycken cirka tre-fyra centimeter höga figurer var.

Vi började spela, och det började extremt bra för Orkanen, med en riktig drömposition. Jag dominerade hela slagfältet med en karaktär i ett utkikstorn, som hade sikte över varenda öppen yta, samt med en helt orimlig räckvidd på en meter på sitt maskingevär, när alla andra karaktärer hade sin räckvidd på mellan två till fyra decimeter. Det första som hände i matchen var också att ett av de färgglada rådjuren ställde sig upp på en upphöjd, öppen yta, och blev omedelbart utslagen av maskingeväret från övervakningstornet.

Matchen rullade på med att båda lagen flyttade fram sina positioner, och Orkanen såg hela tiden ut att vara mycket starka. Sköt, träffade och sårade, dock utan att plocka någon mer av brädet än den där första som hade stuckit ut. Men så plötsligt och oväntat, så lyckades Rådjuret sänka figuren i utkikstornet, som hade kontrollerat hela brädet! I närapå samma slag, så lyckades hon komma in, precis lika oväntat, och såra två av Orkanens nyckelspelare.

Orkanen var inte beredd och hade ingen strategi för situationen, så laget började med ”damage control”; att försöka lappa ihop läget runt de som hade sårats. Orkanens taktik hade hela tiden varit att dominera med övervakningstornet samt att skjuta på allt som stack ut näsan, men Rådjuret hade kommit in och sänkt två pers med närstrid – genom att kramas!

Här tog vi en paus i partiet, och efter pausen, när vi skulle gå tillbaka in för att fortsätta spela, så sa Rådjuret till mig, att det skulle gå fort nu. Att vi bara skulle spela en runda till. Jag – Orkanen – blev irriterad, för att Rådjuret insinuerade att det redan hade vunnit, och att vi i princip bara skulle gå in och flytta figurer för att titta på hur Rådjuret hade vunnit. Så som brädet såg ut för mig så såg inte jag det självklara övertaget. Visst, två av mina nyckelspelare låg och åmade sig på marken, men annars så hade vi förlorat en spelare var, så i mina ögon så såg det inte så ojämt ut som Rådjuret ville påskinna.

Vi började spela, och det första som hände, var att Rådjuret började föreläsa för mig om de mest kryptiska, ovidkommande reglerna, och om vad som hade förändrats i reglerna från förra versionen av Necromunda till denna, och att nu fungerar det så här, med den här grejen som inte ens är aktuell för vår spelplan nu, och… Mitt huvud började brinna: varför pratade vi om detta? Hjärnan blev överhettad och det blev svårt att tänka på basala regler. Taktik var bara att glömma! Och varje gång som Orkanen försökte göra någonting så dök det upp något nytt, ”Nej, så där kan vi inte längre göra i den här versionen av spelet, nu fungerar det så här…” Orkanen försökte skjuta, och träffade ingenting, samtidigt som det kändes som att det kom Rådjur flygande ur väggarna med sina kramar. Och Orkanen, som var van vid de gamla reglerna och förberedd på en halvtimmes lång match, blev helt överkörd på mindre än tio minuter. Inga av Orkanens spelare dog, men de blev helt oskadliggjorda så till den grad, att också jag kunde se att det var kört. Orkanen fick helt enkelt ge upp, utan att ha träffat ett enda skott efter pausen.

Jag och Orkanen möttes i det verkliga livet år 2023. År 2024-2025 så hade vi paus, men nu så kör vi igen. Fast den här gången så är det jag som har byggt spelplanen, jag som kan de nya, uppdaterade reglerna om parallella verkligheter, och jag som har målat mina figurer i glada färger. Orkanen står i svartvitt med utdaterad taktik och byxorna nere, och ja, känner sig irriterad, när jag säger att nu så går jag in i den kommande delen av partiet bara för att få se hur jag har vunnit. Orkanens övertag har ju hela tiden varit så stort! Men det är nya tider nu. Snart så får ni också se, det jag ser.

Kramen!