En vision i mina mjukisbyxor
Jag skrev om visioner i min FAQ, och lustigt nog så strax efteråt fick jag en av just de där sällsynta visionerna som jag beskrev med nyckelpigan. Detta inlägg blir till lite i utbildningssyfte, så att ni bättre ska förstå vad en vision är för något, men också för att berätta något om mig och var i livet som jag befinner mig just nu.
Kom ihåg att grunden till allt detta är att verkligheten är en illusion, så att exakt allting som pågår i den kan vara informationsbärande till oss. Tänk dig att du har en VR-hjälm och ett par hörlurar på dig. Allting som du ser och hör då är ju relevant information till dig ifrån VR-spelet som du spelar. Det förekommer liksom inte ”slask-info” som inte är relevant för din spelupplevelse. Du kanske inte alltid förstår varför som spelutvecklarna har lagt till vissa saker i spelet, men du kan ändå förstå att de har haft en intention med allting som finns med, ned till minsta grässtrå. Precis så är livet!
Jag skulle sätta in ett nytt resårband i mina gamla favoritmjukisbyxor. I byxan så satt det ett icke-elastiskt snöre, och min partner föreslog att jag skulle fästa resåren i det och dra ut snöret, för att då samtidigt dra in resåren. Men jag sa att nej, jag vill behålla det gamla snöret. Så jag satte en säkerhetsnål i mitt resårband, och så började jag jobba in resåren med hjälp av säkerhetsnålen. Det var, rent ut sagt, svinjobbigt. Jag kämpade och bökade med den där jävla säkerhetsnålen, och någonstans när jag närmade mig mitten så skrek jag rakt ut, för att jag kände att säkerhetsnålen gick upp. Jag blev orolig att jag inte skulle lyckas sluta till den igen och behöva göra om alltihop! Men jag lyckades ändå i blindo känna mig fram till att klämma ihop säkerhetsnålen igen och kunde fortsätta.
Det gick trögare och trögare, och så gick nålen upp igen, och jag klagade igen. Men jag fick ihop nålen en gång till, och kämpade på, hela vägen tills att jag hade kommit en tre kvarts varv, där det plötsligt tog tvärstopp. Hur jag än gjorde så kom jag ingenvart, och säkerhetsnålen gick upp och behövde stängas igen, om och om igen. Till slut så fick jag acceptera att det inte gick att fortsätta på samma vis. Jag hämtade en sax, klippte upp byxlinningen och fiskade ut säkerhetsnålen en liten bit. Skönt! Härligt! Äntligen! Tänkte jag, och började dra i säkerhetsnålen med resårbandet igen…
… men det var fortfarande tvärstopp. Säkerhetsnålen kom bara ut delvis ur öppningen som jag hade gjort, och ingenting som jag gjorde funkade. Säkerhetsnålen hade också blivit tilltufsad av arbetet så här långt, så jag rättade till den så att den såg ut som ny, men den satt fortfarande fast. Till slut så fick jag acceptera att jag hade klippt upp byxlinningen på ett ställe som inte riktigt gjorde jobbet. Jag fick ta fram saxen igen och klippa upp ett nytt hål. Där kunde jag sen äntligen dra ut säkerhetsnålen och dra ordentligt i den medföljande resåren. Så! Underbart! En härlig frihetskänsla.
Medan jag bökade, så upptäckte jag att det där snöret som jag hade intentionen att behålla, hade dragits in i byxlinningen i änden där jag hade påbörjat alltsammans. Jag tänkte att okej, då får det vara så, och så bestämde jag mig – trött på att mecka med säkerhetsnålen – för att övergå till metoden att fästa resårbandet i det befintliga snöret och dra igenom det den sista vägen. Sagt och gjort så knöt jag ihop alltsammans för att börja dra… bara för att se att trots att jag hade dubbelkollat vilken ände som var vilken, så hade jag ändå lyckats dra i fel ände av snöret, och dra in även den andra änden in i byxlinningen, så att det icke-elastiska snöret nu befann sig i sin helhet inne i byxan. Kek! Det fanns inget annat att göra, än att dra ut hela det snöret och kasta det.
Sagt och gjort så kunde jag nu fritt stoppa tillbaka säkerhetsnålen med resårbandet i byxlinningen och fortsätta att trä den igenom den sista kvarten på varvet. Och känslan… Hela vägen så hade processen varit så orimligt jobbig. Det hade fastnat och strulat och tagit tid och mina fingrar värkte av ansträngningen… och så nu bara: swosh! Den sista biten gled säkerhetsnålen och resårbandet igenom som om det vore plast mot teflon, utan minsta veck, buckla eller skrynkla, och sen tada! så var säkerhetsnålen ute igen. Och visionen var över.
Detta var en sammanfattning av hela mitt liv, från början till framtida slut. Ni kan läsa samma berättelse om ni läser min poesi från 2005 till idag. Allting levs i blindo, i illusionen, innanför den där byxlinningen, där jag ålar mig fram. En säkerhetsnål med släp, dragen framåt av osynliga jättehänder. År 2005 så går säkerhetsnålen upp, då jag går in i depression och inte längre vill leva. Men de där jättehänderna lyckas peta ihop mig igen, och få mig att fortsätta. Därifrån så går säkerhetsnålen upp igen lite då och då, men vi tar oss vidare, för att nå fram till år 2023, där det blir total kalabalik. Det blir själens mörka natt. Jag kör fast och går upp, sätts ihop, ålar någon millimeter, går upp igen, sätts ihop igen, ålar, går upp, dras bakåt, sätts ihop, ålar…
… och så plötsligt sker något fullkomligt obeskrivligt för den här lilla säkerhetsnålen, som bara har befunnit sig inuti en byxlinning sedan det hela började. Verkligheten som jag känner till den klipps upp, och jag dras ut i ett vardagsrum, med en jätte som håller i mig, en jätte bredvid som tittar på TikTok, en öppen balkongdörr ut till en hel planet full med andra jättar och katter och valar och träd och en världsrymd… Detta var mitt spirituella uppvaknande – min upplysning – i februari år 2025. I samband med det så läkte också mitt psyke från alla de problem som jag hade dragit på mig under livet: ADHD, strukturell dissociation och komplex PTSD. Den tilltufsade säkerhetsnålen rätas ut.
Och sen så är jag inne i byxlinningen igen. Men jag sitter fortfarande fast. Så det som händer är att jag backar lite, och så öppnas en ny reva upp i min verklighet, och denna gång så dras jag ut i min helhet ut ur byxan. Detta var vad som skedde tidigare nu i augusti, som jag i efterhand dokumenterade lite av i Ursäkta??. I samband med det så dras också det icke-elastiska snöret ut ur byxan, vilket symboliserar all min gamla karma från alla mina tidigare liv. Det snöret satt ju i byxlinningen innan jag började jobba mig igenom den med mitt resårband! Jättehänderna stoppade sedan tillbaka mig in i byxlinningen, och drog mig resten av vägen utan minsta lilla motstånd.
Alltsammans var en vision till mig, för att berätta för mig att nu så är jag verkligen helt klar med allt motsträvigt som jag någonsin har upplevt i det här livet och alla tidigare liv. Mitt tredagars ”spirituella bootcamp” var det sista som jag behövde gå igenom, innan fri hopp och lek! kunde börja. Så nu är jag där! I fri hopp och lek! Det känns… underbart på ett sätt som jag tror väldigt få nu levande människor kan sätta sig in i. Alltså… Ni vet inte om vad jag har gått igenom, för att komma hit. Jag börjar gråta nu, när jag tänker på det. Det här livet som jag har levt? Det har liksom inte varit genomruttet hela tiden, jag har självklart haft ljusglimtar och skoj jag med, som alla andra, men… Låt oss bara säga att jag har inte glidit hit dit där jag är nu som plast gör på teflon. Det är inte det att jag har gått igenom något värre än någon annan, för det har jag absolut inte gjort. Det är det att jag valde att känna alla mina känslor inför allt det som jag gick igenom.
Om någon läser om hur jag semestrar gratis i Europa och tänker att, ”Någon annan har faktiskt betalat för det där!” så vill jag bara säga att jag vet. Men jag vet också, vad jag har gått igenom för att komma hit. Alla människor som jag har hjälpt, alla gånger som jag satte andra före mig själv. Jag vet, att det är min tur nu, att få glida lite.
Livet ut.