My Jakobsson

Jag fick en vision igår kväll, som jag inte riktigt vet hur jag ska beskriva. Så jag sätter mig här och börjar skriva, och förlitar mig på att min gamla, hederliga autoskrift ska kicka in och förklara åt mig. Det som hände var, att jag kände att jag fick ett telepatiskt ”FÖRLÅT!”

Jag fick gå in i någon annans känslor, och denna andra var kolossal i förhållande till mig. Skalan var att den, vars känslor jag fick uppleva, var stor som en människa, medan jag var stor som den yttersta leden på människans tumme. Tummelisa. Ja, den bilden fungerar. Av storleksskillnaden att döma, så förstår jag att den som jag fick uppleva var en själ, som lät mig få veta vad den var med om när den träffade min människorform – My.

Själen gick i sina egna tankar och körde sitt egna race, utan att bry sig särskilt mycket om sin omgivning. Inte för att den var ondskefull, för själar är definitionen av villkorslös kärlek, utan bara för att den hade sitt fokus annorstädes. I detta tillstånd så råkade själen trampa på mig, My, Tummelisa. Och i min vision så fick jag uppleva exakt vad själen kände i det ögonblicket. Hur den plötsligt slets ur sin egna värld med sina egna tankar och rycktes in i min värld, när den med fasa såg på i slow motion hur jag höll på att krossas under dess titaniska vikt.

Jag fick uppleva hur själen kände Tummelisas kropp leva under dess fotsula i mikroögonblicket där jätten hann stoppa sig själv från att lägga hela sin tyngd mot varelsens lilla, varma, skräckslagna kropp. Jag fick vara med när jätten kastade sig undan och dök ned till Tummelisas nivå för att undersöka vilken skada den hade hunnit med att göra, med den kroppstyngd som den hade hunnit med att pressa ned den lilla varelsen mot verkligheten med. Jag kände den jättelika själens hjärta slå i dubbla hastigheten i bestörtning, medan den höll andan för att se om jag fortfarande levde, och jag kände tårar brinna av lättnad i dess ögonvrår när den såg mig röra på mig.

Själen funderade en kort stund på hur den skulle kunna hjälpa mig att fortsätta dit jag var på väg, men den insåg att den inte visste någonting om mig och vad jag ville, så den bestämde sig för att låta mig halta vidare på egen hand. Så själen fortsatte att gå åt sitt håll, motvillig att lämna den lilla Tummelisan till att försöka klara sig själv, men samtidigt viss om att det var det som var det rätta att göra. Men känslan av hur hon hade känts mot fotsulan… den känslan brann och glödde i själen. Den ville hela tiden vända om och hjälpa till, trösta, be om förlåtelse, beskydda och försöka ställa allt till rätta igen. Som själ så var jag för evigt förändrad. Den lilla varelsens energi hade blivit till en liten del av själen. Jag som själ kände det som att jag plötsligt hade fått ett hjärta som jag inte visste om att jag hade, som jag nu kunde känna bulta i mitt bröst.

Jag som själen gick och gick, och vägen som jag gick på blev becksvart, men vad som än hände så hade jag nu med mig känslan av den lilla varelsen, känslan av hjärtat som slog i mitt bröst, och en nyfunnen medvetenhet av min omgivning, där jag hela tiden såg till att försöka att inte trampa på någonting. Och i mörkret, där det var omöjligt att se var jag gick, så började jag be: ”Snälla, låt mig inte trampa på något mer. Jag litar på, att jag får hjälp, att aldrig igen trampa på något som lever så.”

Det var hela visionen. Det kändes som att själen som närapå krossade mig till döds år 2023-2024, kom till mig igår och bad om ursäkt. Å det var så vackert, att ni inte kan förstå! Det är en sak, med en människa som kommer och säger, ”förlåt”. Men denna skala! Det var en hel själ! En hel själ som bad mig, en människa, om ursäkt! Otroligt. Otroligt var det, och otroligt kändes det.

Om du är människan, som den själen spelar, så ska du veta, att jag har hört ditt förlåt. Jag vet hur genuint det är, för att jag har känt det, på själsnivå. Jag fick känna hur jag lade om riktningen för din själ för all framtid, bara genom att jag existerar. Bara genom att jag fortsatte att andas, efter att du hade trampat på mig.

Du behöver inte vara rädd för vad jag ska tycka om dig, efter vad som hände mellan oss. Jag förstår, på ett plan som jag misstänker att du inte kan förstå. Och om du vill, så tar jag jättegärna emot din hjälp och ditt beskydd. Jag tror att det skulle vara läkande för oss båda!

All kärlek till dig,
My