Visionen med nyckelpigan
Not: Jag lägger upp en ny kategori för visioner, och för att den ska vara komplett så slänger jag med detta inlägg in en kopia av det som i skrivande stund står om visioner i FAQ:n.
Ser du visioner? Vad är en vision?
Ja. Jag använder ordet "vision" som ett paraplybegrepp för något som är extremt svårt att förklara och som kan innehålla visuella element, men inte behöver göra det. Visioner rör sig inte om hallucinationer, som har att göra med hur vår hjärna tolkar intryck åt oss. Visioner handlar om förståelsen för att precis allting vi förnimmer är informationsbärande och att vad som helst i vår omgivning i kombination med vårt inre liv kan radas upp till en enda, fantastisk, sammanhängande synkronicitet, som bär på ett tydligt, riktat budskap. Om det är en större vision så börjar och slutar den ofta för mig med en obeskrivbar känsla av en ödesmättad gongong som slår.
Min första vision skedde till exempel på en promenad inne i ett område med lägenhetshus, sten och asfalt. Jag råkade då se en nyckelpiga krypa på betongen intill en husvägg, och tänkte, "Nej men, lilla vän!" och böjde mig ned för att plocka upp den. När jag försökte få den att krypa upp i min hand så upplevde jag hur den gjorde allt i sin makt för att undkomma mig, samtidigt som jag bara ville rädda den. I det ögonblicket så kände jag gongongen inombords. Jag fick upp nyckelpigan i handen och bar den i flera minuter genom betonglandskapet, alltjämt medan den klättrade och sprattlade i min hand, föll på rygg och försökte fly, men av någon anledning aldrig valde att flyga.
Till slut nådde vi fram till en gräsmatta där jag kunde släppa av nyckelpigan. När jag reste mig upp så såg jag att gräsmattan låg precis intill två stora åkrar, som gigantiska, framtida jaktmarker för nyckelpigan. Och i det ögonblicket kände jag gongongen igen, och förstod, instinktivt, att jag hade haft en vision. Ingen behövde förklara för mig vad det var, jag bara visste. Och jag bara visste, att nyckelpigan var en metafor för mig själv. Att mina guider höll på att bära mig ut ur en grå verklighet, medan jag, livrädd, sprattlade, föll på rygg, försökte fly och glömde bort, att jag har vingar. Visionen var ett meddelande till mig att hålla ut, för att jag strax skulle bli avsläppt på en gräsmatta, och därifrån skulle jag kunna flyga till valfritt paradis. Och så blev det också. Jag har befunnit mig på den där gräsmattan sen en tid tillbaka, och är precis i startgroparna att flyga vidare, till en framtid jag väljer själv, i valfritt paradis.
I detta fall var alltså visionen ett händelseförlopp. När det är riktigt ödesmättade budskap jag får, då brukar det vara just så visionen utspelar sig, under ett par-tre minuter. Det är dock sällsynt, medan jag veckovis får mindre visioner som mer består av "knippen med synkroniciteter". Det kan till exempel vara att en oväntad låttext dyker upp i mina tankar från ingenstans, samtidigt som jag ser en skylt vars budskap kombinerar med låttexten, och så minns jag plötsligt en udda händelse ifrån skolåren.
Jag får också hela tiden information från mina guider, i form av bland annat tankar, idéer och minnen. Ofta kommer sådan information i obegripligt stora, telepatiska paket, bestående av en salig blandning av känslor, förnimmelser och minnen. Tänk att jag är en miniräknare, att en kvantdator skickar mig en tretimmars IMAX-rulle, och att jag ska försöka beskriva handlingen i den för andra miniräknare. De där jättepaketen som inte går att beskriva, kallar jag också ibland för visioner.