My Jakobsson

Jag fick en fortsättning på visionen om Tummelisa! När jag var ute idag så kunde jag inte släppa den första ur mina tankar. Det var som att jag gick in i den där andra själens medvetande igen, och snurrade in i den själens gamla tankesnurror. Den gick och funderade på hur det gick för Tummelisa egentligen. Om hon hade fått bestående men ifrån att ha blivit trampad på, eller om hon hade återhämtat sig. Vad pysslade hon med idag? Vart hade hon tagit vägen?

Jag som själen bar på en känsla av att jag hade varit med om ett mirakel. Exakt hur hade Tummelisa ens kunnat överleva att bli trampad på, på det viset som hon gjorde? Hur hade hon kunnat klara sig så, vad det verkade som bara lite ytligt tilltufsad? Hur kunde hon liksom bara… fortsätta att gå, efter en sån upplevelse? Jag, som den själen, fick hela tiden kämpa för att skaka av mig de tankarna och fortsätta framåt.

Så plötsligt, så dök hon upp igen! Mitt framför mig på min väg, i fullt dagsljus! Andra själar hade stannat för att titta på henne och samtala om henne. Hon hade vuxit och blivit så stor! Fem gånger sin ursprungliga storlek, stor som en handflata, så rörde hon sig framåt, makligt, stolt, självsäkert. Helt orädd inför alla jättar som betraktade henne. Hon hade en orubblig stabilitet och pondus omkring sig, som gjorde att ingen vågade störa henne. Inte heller jag, som den betraktande själen.

Jag bara fylldes av lycka, över att jag hade fått se hur Tummelisa inte bara hade överlevt, utan också vuxit till något så makalöst! Jag ville ta tag i varenda själ jag mötte och peka, ”Titta, titta där borta! Har du sett något sådant, någon gång?” Och jag var märkligt stolt, över att jag hade vidrört Tummelisa med min fot en gång. Att jag hade känt henne leva, i becksvarta natten. Att hon var en del av mitt liv.

Och där var visionen slut. Känslan som jag fick av den här visionen var att det här faktiskt har hänt nu, eller kommer att hända mycket snart: att personen eller personerna som var inblandade i att jag hade det lite tufft 2023-2024 har hittat mig igen, på den här sidan och/eller YouTube. Att hen eller de verkligen har undrat sedan dess hur det gick för mig, och nu är i full färd med att få veta mer om just det. Den eller de personerna var ju med när jag låg och kippade efter luft på min absoluta botten, och vet precis hur jag uttryckte mig på den tiden, så jag antar att ingen vet bättre än hen/dem hur stor skillnaden är från då mot hur jag uttrycker mig nu. Jag förstår att det måste synas, att jag mentalt är fem gånger så stor nu. Det är meningen att det ska synas. Mhm. Så klart.

Jag har också på känn, att vi inte är färdiga med varandra, den där själen och jag. Jag har fått så många hemlighetsfulla synkroniciteter som har kretsat runt oväntad vänskap. Men det får vi se! Det kan handla om vem som helst. Jag lämnar alla dörrar öppna, och låter själen leda mig dit jag ska.

Vi hörs!