My Jakobsson

Jag skrev i Kreativt flöde att jag nyligen gick igenom en längre, utomkroppslig upplevelse, varefter sättet jag skriver poesi på förändrades. Något annat som också förändrades, var hur jag känner av framtiden.

För att förstå varför jag skriver att jag kan känna av framtiden så behöver man bakgrundskunskaper om vad en människa och verkligheten är för någonting. Detta har jag talat om i timtal borta på min YouTube-kanal, så jag tänker inte gå igenom det igen nu. Här i bloggen så kommer jag att skriva under förutsättningen att du som läser här vet om grunderna i det som jag föreläser om på YouTube. Det finns en FAQ-playlist där som jag vet kunde vara bättre, men i alla fall borde kunna fungera som en startpunkt. Under dagen så kan jag också börja bygga en FAQ här för bloggen.

Så vi vet om att jag skriver utifrån utgångspunkten att verkligheten är en illusion, att tid inte existerar, samt att vi i själva verket är en själ som tittar igenom en människa, som befinner sig i ett spektrum av ett oändligt antal parallella verkligheter som alla existerar samtidigt, på samma plats. Vi rör oss helt naturligt genom dessa parallella verkligheter i varje ögonblick, och riktningen är det som vi vet är sant. Det är i själva verket en av universums fem lagar, att det vi sänder ut är det som vi också får tillbaka (riktningen). Jag tror aldrig att jag har nämnt lagarna någonstans, så här kommer de:

• Du existerar.
• Allting är här och nu.
• Det Enda är alla. Alla är Det Enda.
• Vad du sänder ut är vad du får tillbaka.
• Allting förändras utom lagarna.

Detta är relevant för att läsa av framtiden, för att anledningen till att jag kan känna av framtiden nu är tudelad. Dels, för att jag helt enkelt bara känner av den, men dels också på grund av universums lagar. Jag vet om att det som jag sänder ut kommer jag att få tillbaka, och numera så sänder jag inte längre ut omedvetet. Sedan min upplysning så har jag lärt mig hur man plockar ut riktningen på sin egen framtid. Hur man väljer parallell verklighet. Förvisso på ett väldigt trubbigt sätt, jämfört med hur själen själv väljer i sitt fullt vakna tillstånd, men likväl, och mer riktat än en människa som lever omedvetet.

Det som fick mig att sätta mig här idag handlade dock inte om manifestation, som ju är ordet vi slänger oss med för att beskriva processen att välja parallella verkligheter; att “önska sin framtid”. Det handlade om det som jag känner är sant. Och direkt nu när jag skriver den meningen så ser jag ju att det egentligen inte är separerbart ifrån begreppet manifestation, men jag ska göra mitt bästa för att bena ut det hela.

Manifestera gör du genom att veta att något är sant. Det handlar alltså inte om att sätta upp en “vision board” och önska dig något, även om det kan vara ett bra verktyg för ändamålet. Men det du vill manifestera, det får du när du vet om att det är sant. Så säg att du vill manifestera rikedom. Då blir du rik, när du vet om att du är rik. Kort och gott! Problemet är, att de allra flesta människor också går och bär på ett helt jättebibliotek med saker som de “vet om, utan att veta om det”, så att säga. Vi har från våra erfarenheter med oss övertygelser om oss själva och världen, som ofta lägger krokben för det vi vill. I vårt exempel, så tror vi att vi inte redan är rika (eftersom vi vill bli det). Hade vi verkligen varit övertygade om att vi är rika så hade vi också varit det. Det är en av universums lagar! Ej förhandlingsbart. Vi har redan börjat med en övertygelse, som vi förmodligen inte har granskat, att “rikedom” är synonymt med pengar. Vi har troligen en övertygelse om att själv ha pengar på vårt eget bankkonto, är en förutsättning för rikedom.

Exakt hur vi behöver titta igenom och demontera vilka våra övertygelser är som säger att vi inte har rikedom, det är en hel föreläsning, men nu sveper jag igenom några hållpunkter. Du behöver förstå – verkligen på djupet förstå – att pengar enbart är en symbol för rikedom och ett av många sätt som du tar emot överflöd. Du behöver förstå att du är en oändlig varelse med oändliga resurser. Att varesig pengar specifikt, eller överflöd generellt, tar slut. Att du alltid – ALLTID – får allt du behöver av universum. Just i fallet rikedom, har jag själv också funnit det hjälpsamt att förstå att mänskligheten är en enda organism, där alla människor är du, och du är Gud. Det hjälper för att om du till exempel har svårt att ta emot överflöd (vilket du per definition har om du inte är rik), så kan det hjälpa att veta om att alla människor du möter är du, och att när de vill ge dig något så är det du som ger något tillbaka till dig, som du tidigare har gett till någon annan. Om det blir lättare att tänka på oss som ett enda “hive mind”, så gör det. Det är ändå en helt korrekt beskrivning av vad mänskligheten är. Du behöver lära dig att ta emot allt du erbjuds (som du vill ha). Du behöver veta om att du är värd att ta emot.

Så länge du avvisar de saker, möjligheter, pengar, erbjudanden, med mera som kommer din väg, då sänder du ut, “Jag vill inte ha.” Och universum speglar tillbaka till dig, “Då får du inte.” Du måste sända ut, “Jag är villig att ta emot!” så att universum kan spegla tillbaka, “Toppen, för jag vill ge!” Och det får räcka för exemplet i fråga. Det går som sagt att göra en hel föreläsning om det. När du vet om, bortom alla tvivel, att du är rik, så blir du rik. Men varenda liten omedveten programmering som säger att du inte förtjänar att vara rik, att pengar korrumperar, eller vad det nu kan vara, måste bort först. Så om du känner att du är rik, men du inte kan se det i din verklighet, då har du kvar någon föreställning om fattigdom, som du ännu inte har lyckats identifiera och göra dig av med. Och det här gäller för allt man kan tänkas vilja ha. Kärlek, berömmelse, vad som.

Och då är vi tillbaka på det här med att känna av framtiden. Nu får ni hålla i er för en paradox! Jag tycker om att slänga mig med dem. När jag skriver exemplet om rikedom, så är det för att jag vet om att det fungerar. Jag levde nämligen som en normal, svensk medelinkomsttagare, men nu lever jag i ett helt ofattbart överflöd. Många dagar är det så att jag vill nypa mig i armen för att se om jag drömmer. Jag får allt jag behöver varje dag; det bara forsar in över mig. Paradoxen är, att om du skulle ställa dig här hos mig, och titta på mitt liv utifrån, då skulle du nog tycka att det ser ut att vara totalkatastrof på rikedomsfronten. Haha, freaksen visar i mitt tredje öga den klassiska bilden på när någon öppnar en plånbok och det flyger ut en mal ur den. Kul att de är med här och skriver, jag hade nästan glömt dem! Men våra guider är förstås alltid med oss. Nåväl. Tryggt med en liten påminnelse om att de är här och hejar på att jag verkligen ska skriva detta.

Jag vet om att jag är rik, för att jag ser det runtomkring mig varje dag. Jag lade nyligen märke till att jag har börjat gå upp i vikt av all god mat jag jämt får nu. Jag som har gått hungrig större delen av livet och i en period faktiskt också har svultit till näringsbrister. För två veckor sedan var jag på en fyra dagar lång resa ute i Europa som totalt i resa, boende och mat kostade mig någonstans runt 260 kr. Före dess så hade jag en weekend helt för mig själv i en lyxvilla precis vid vattnet ute i Stockholms skärgård, med fri tillgång till all mat, vin, öl, chips och godis som jag kunde tänka mig att äta, och det enda som jag betalade för var två bussresor á 83 kr. I september så ska jag ut i Europa på en sådan här vecka gratis semester till. Jag har ingen inkomst, och i princip inga pengar på kontot, men jag vet om att jag är värd att ta emot, och därför så ger min omvärld. Jag ser hur överflödet forsar in till mig! Jag känner mig rik. Jag vet om att jag är rik. Och här kommer vi till den där känslan, som är omöjlig att beskriva: jag känner också att jag är rik i framtiden. Då menar jag ofattbart rik, i alla bemärkelser av ordet överflöd, inklusive kärlek, pengar, bostäder, företag… Inte för att jag vill ha det och längtar till det och ber om det, utan för att jag… bara vet om att det är så. Och inte riktigt bryr mig heller. Jag längtar liksom inte dit för att “då ska allt bli bra” eller att något ska förändras. Jag behöver inte längta någonstans, för att jag redan är precis så som jag vill vara. Jag är redan komplett och känner mig redan rik i ordets alla betydelser, här och nu.

Och på samma vis är det för mig med allt annat som jag vill ha. Så jag skrev i natt om att jag vet om att min poesi kommer att ges ut. Det hänger ihop med ett känslopaket, som säger mig, att jag vet om att jag är berömd. Alltså, inte lite “känd från TV”-berömd, utan Shakespeare-berömd. Det finns inget sätt som jag kan förklara det på, men när jag känner efter in i framtiden, så bara känner jag det. Att mina texter och dikter kommer att finnas bevarade i det kollektiva kulturmedvetandet långt, långt efter min död. Att det kommer att skrivas avhandlingar om mig och min poesi. Det är ingenting som jag hoppas på, längtar efter, eller ens bryr mig om. Jag bara vet att det är så. Och känslan kommer ifrån, att när jag ser mig om idag, så känner jag att det är sant. Jag tittar på mina videos, läser mina dikter och läser det jag skriver här, och hör sanningen inombords: mängder av människor tar del av min kreativitet. Precis som bilden jag fick med plånboken som det flyger upp en mal ur, så kanske det inte ser ut så för en annan som släntrar förbi och kikar in mot mitt liv, men jag vet vad som är sant.

Och jag vet, för att jag observerar det dagligen, på samma sätt som jag observerar gravitationen när jag släpper något, att jag får tillbaka det som jag sänder ut. Jag vet att för att jag självklart sänder ut en verklighetsuppfattning som säger mig att jag lever i överflöd av allt som kan tänkas, inklusive kärlek, pengar och berömmelse, så kan överflödet inte hålla sig borta ifrån mig. Det vill inte. Det dras till mig som till en magnet.

Jag vet förstås, att detta ser ut som vanföreställningar, för den som har en annan verklighetsuppfattning än min. Men detta är bakgrunden till att jag kan skriva ett megalomaniskt blogginlägg om att jag, en helt okänd, fattig tant, ska “lyfta” ett bokförlag. För att jag vet något som de på det där förlaget inte vet om. Jag vet att jag redan har allting jag behöver. Jag vet att jag inte behöver ge ut någon bok. Jag vet att jag inte behöver något förlag. Jag vet att allting som ska komma till mig, det kommer till mig. Förlaget däremot, de vet inte motsvarande om sig själva, och därför, så är det de som behöver mig, och inte tvärtom. I exemplet med rikedom, så tror inte förlaget att de kan bli stora på det de gör, nämligen poesi. För att om de skulle tro på det, så skulle de redan vara stora. Men de lever med dolda övertygelser om att det inte går att bli ett stort förlag om man bara ger ut poesi. Jag ska komma till dem och övertyga dem om motsatsen. Det är allt. Och om jag inte lyckas, då är deras övertygelser för starka, och jag kommer att få ett annat förlag tilldelat mig av universum.

För att återvända till början av detta inlägg, som drog iväg oväntat, så har något förändrats i mig med avseende på hur jag läser av framtiden. Sedan mina senaste utomkroppsliga upplevelser, där en av dem fokuserade på att visa mig hur olika parallella verkligheter ligger runtomkring oss som på ett oändligt smörgåsbord, så har jag fått en mycket starkare känsla för vilka verkligheter det är som jag just nu har valt till min egen framtid. Det kan alltid komma att ändras, för jag tar bara ut riktningen med det som jag idag vet om är sant. Så om det jag vet ändras, ändras också framtiden. Men efter denna upplevelse så har jag inombords en väldigt stark känsla för vilka framtider som jag just nu har lagt i min kundkorg. Jag “ser” dem, kan “hålla” i dem, kan dagdrömmande “gå in i dem”. Kort och gott, känner dem. Några detaljer är fullkomligt omöjligt att förutspå, som till exempel vem som kommer att vara där eller exakt vad som kommer att hända, men känslan är väldigt tydlig. Den kommer i form av “visioner” av TV-soffor, föredrag, en lyxretreat ute på landet, kärlek, salar fulla med åhörare, någon hundra år in i framtiden läser en bok som är samtidigt en bibel, Shakespears samlade verk, Tao och mitt samlade väsen, och så vidare. Kul att det kom en ny vision mitt i där! Svinknepig att översätta dock, men jag gjorde mitt bästa.

När jag får visionerna, då är det återigen inte som att jag längtar och tänker, “Oh boy, jag måste dit!” För att jag känner att jag redan har det toppen, precis där jag är. Jag känner mer, “Coolt. Det verkar skoj!” och så går jag vidare med min dag. Det som kommer, det kommer, och jag vet om att det blir kul vad det än blir. Även om det bara blir mer av exakt samma som det jag gör nu, vilket är att gå runt och skrota och ägna hela dagarna åt att vara kreativ och stoppa i mig mat. Om absolut ingenting skulle ändras i mitt liv, så skulle jag vara nöjd med det. Men, allting förändras, utom lagarna, och jag känner vilken riktning det är jag har. Därför så skriver jag självsäkert om, att jag vet något om framtiden.