Kreativt flöde
Sådärja, två dagar senare så är en blogg på plats, och jag kan skriva om det som jag egentligen hade i tankarna från starten, nämligen: kreativitet.
För ni som håller koll på min poesi kan, om ni har sneglat mot den i augusti, ha lagt märke till någon liiten avvikelse. Från att knappt ha varit aktiv sedan april eller möjligen september 2025, så har det plötsligt forsat ut upp emot 8-9 dikter om dagen ur mig. Vad fan har hänt?
Till att börja med, vad hände under sena 2025 och tidiga 2026 som gav sådan stiltje? Jag hade mitt spirituella uppvaknande i februari 2025 och diktade om det strax därefter, men sen så blev det mestadels tyst på poesifronten. Tiden som har passerat däremellan har jag befunnit mig i en slags ”spirituell skola,” där jag har blivit tränad till att finslipa mina spirituella förmågor, samt att hämta hem information om ”Livet, Universum och Allting” som jag tydligen ska komma att behöva. Allt detta har skett i komplett ensamhet, där lärarna alltså har varit icke-fysiska. Änglar. Guider. Eller som jag föredrar att kalla dem: Freaks. Jag har människor runtomkring mig i mitt liv, men ingen som tror på något spirituellt i någon större grad, och absolut ingen som förstår vad jag yrar om när jag börjar prata om det som jag har blivit upplyst om gällande Brahman, parallella verkligheter, själen, och så vidare.
Jag har i och med mitt uppvak och mina nya kunskaper om hur livet fungerar, börjat leva livet mer på det vis som det faktiskt är konstruerat att levas. Det vill säga: på känsla. Innan, när jag inte trodde på något spirituellt och trodde att vi var ensamma, frikopplade, biologiska maskiner som gaggade runt ute i världen, då levde jag på det vis en sådan måste leva. Jag försökte planera och kontrollera. Men nu när jag vet, att jag istället är i princip en avatar – en TV-spelsfigur – som min själ spelar, så har jag helt släppt taget om kontrollerna, och låter själen styra nästintill allt i mitt liv. Jag skulle låta den styra allt om jag visste vilka kontroller som jag fortfarande håller greppet om, men väldigt mycket av det vi styr gör vi undermedvetet, så det finns osynliga styrmekanismer som jag fortfarande håller på med utan att jag vet om det.
Sättet som själen styr mig (oss), är via känslor. Främst passion, entusiasm, glädje och liknande synonymer, som är vägskyltarna som pekar, ”HIT SKA VI!” Och under den här tiden som jag skriver om ovan, så har de där skyltarna mycket sällan pekat mot poesi. Men, som synes i publiceringshistoriken, så hände någonting i augusti. Jag hade blivit förberedd av mina freaks på att jag skulle få ”en utomkroppslig upplevelse”, men då tänkte jag mig att det kanske skulle vara något liknande mitt spirituella uppvak. En situation som förvisso kändes oändlig, för att den utspelade sig i icke-tiden, men som i den fysiska verkligheten representerades av max några sekunder. Jag var inte förberedd på TRE DAGAR flytande in och ut ur trans. När jag yrvaket stapplade ut ur det hela så skrev jag något osammanhängande om det i Ursäkta??
Jag var inte heller beredd på vad de där tre dagarna svävandes ute i icke-tid skulle göra med min kreativitet. Jesus bananer! Level uppu!? Någonting har hänt med mig. Tidigare i mitt liv så har jag då och då hamnat i flow och kunnat skriva lite schyssta dikter utan att kämpa för mycket, men nu? Orden bara kanaliseras rakt ut i kompletta dikter, färdigformaterade och tryck på ”Skicka” inom minuter. Inget finputs, inget ”ska det vara så här, eller blir det bättre med detta?” De bara hostas ut rakt i sin helhet, BLAM, ”HÄR ÄR JAG!” Och förr så har jag kanske varit lite ängslig, ”Är detta en bra dikt? Ska den verkligen publiceras?” och så vidare, men nu ropar dikten rakt ut: ”JAG ÄR KLAR. LÄGG UT MIG!”
… och jag bara, ”Ok, oj, oj, ja, ja…” flyter med. Jag ser ju att alla dikterna inte är 10-poängare, men jag ser också att alla behövs. De finns till av en anledning. Det finns de som i mina ögon ser intetsägande ut, omöjligt kryptiska eller banalt enkla, men jag ser, att jag har inte skrivit dem till mig. Jag har skrivit dem till någon annan, som det inte är för mig att veta vem det är, eller vad de ska se som jag inte ser i dikten.
Jag har också hamnat i inre konflikt över att dikterna kommer ut så fruktansvärt lätt och fort nu, att det inte känns som jobb att skriva dem. Konflikten består i, att eftersom jag inte anstränger mig det allra minsta, kan jag då ens kalla det för poesi? Och det är här vi kommer in på själens syfte: Alla människor har någonting som de kan göra, som är så lätt för dem att göra att det inte känns som att de gör tillräckligt. För någon annan så kanske det kan vara att måla något eller nynna ihop en egenkomponerad melodi. Skriva lite kod eller löda ett kretskort. För mig är det att slänga mig med ord som ”kväde” och ”abrovink” och veta exakt var ett radbrott känns bäst i en mening, för att det ska sluta att vara en redogörelse och övergå till att bli en dikt. Det är sådant som är så lätt för mig att det bara händer, automatiskt. Jag känner var det ska sitta punkter, om några alls, när det ska vara stor bokstav eller enbart gemener, och om ett rim lägger till eller tar ifrån. Det är inget som jag behöver tänka på. Jag kan inte förklara det på annat sätt än att jag känner när det är rätt. Fullträff. Och den känslan, det är min själ som fjärrstyr mig. Det är en del av kanaliseringen. Och du gör också detta, med någonting i ditt liv, som är så självklart för dig att du kanske aldrig har tänkt på hur självklart det är.
Och nu säger mig den där känslan som numera styr hela mitt liv, att jag har skrivit det jag skulle skriva här. Att denna text i sin helhet innehåller allt det som den behöver innehålla, för att hjälpa alla de människor som kommer att ledas hit för att hitta ett meddelande till sig själva i den. För det är så det här fungerar; det kreativa. Allting vi skapar, det skapar vi för att någon annan ska kunna spegla sig i det och lära sig något. Expandera. Vad det är som andra ska uppleva när de tar del av det du har skapat, det är inte upp till dig. Skapa, släpp ut det och gå vidare. Och framför allt: snåla inte! Någon behöver uppleva det som du skapar. Visa det.