My Jakobsson

Tidigare publicerat i ett annat sammanhang. Flyttat till myjak.net den 2026-09-09.

Det finns inga ”tidigare liv” som vi har reinkarnerat ifrån, för det finns ingen annan tid än nu. Alla liv pågår samtidigt. Vi bara riktar vår uppmärksamhet mot detta, just nu. Likt att titta på en TV, så har vårt medvetande just nu valt att titta på denna kanal, men alla andra TV-program pågår samtidigt på andra kanaler.

Men hur kan medvetandet uppleva expansion — lära sig något — utan tid? Centralt för så många idéer om själen (medvetandet/energikroppen) är ju att den har tagit mänsklig form för att ”lära sig” och sträva mot upplysning och Nirvana.

Medvetandet kan uppnå Nirvana då det inser att det är medvetandet självt som orsakar sitt eget lidande och när som helst kan sluta upp med de dumheterna. Men så snart medvetandet vet om detta, så har det ju alltid vetat om detta, eftersom tid inte existerar? Därför så borde medvetandet alltid befinna sig i Nirvana?

Så till att börja med så måste ett medvetande som befinner sig i ofrivilligt lidande vara i en kropp, till exempel en mänsklig sådan, för att det via glömska måste vara skiljt från det Nirvana-tillstånd det alltid befinner sig i, eftersom det ju en gång har upplevt det. Så snart medvetandet lämnar kroppen blir lidande ett medvetet val ställt mot valet att uppleva Nirvana. Även i kropp är lidandet ett val, men ett omedvetet sådant, då kroppen har glömt den kunskap energikroppen besitter om hur upplevelsen av en fyrdimensionell verklighet formas av medvetandet självt.

Frågorna hopar sig. Kan hela läran om strävan mot Nirvana då endast gälla för den enda människa medvetandet upplever nu, inte en hel linje av människor som medvetandet tar formen av i livstid efter livstid, eftersom medvetandet inte jobbar med linjär tid alls? Det vill säga att det finns inte någon själ som ska lära sig saker linjärt tills den uppnår Nirvana, utan det är endast den enda inkarnationen av en människa som kan göra det, medan hon är i livet? Så snart varje medvetande lämnar det mänskliga livet borde det ju ha valet att återinträda i Nirvana eller inte efter behag, oavsett vilken strävan människan hade i sitt liv?

Nyckelpunkten är denna: att själva upplevelsen av Nirvana måste ha inträffat någon gång för att alltid finnas. Själen måste vid minst ett tillfälle ha inkarnerat i en kropp som inser att den själv orsakar sitt eget lidande, för att alltid kunna ha den kunskapen. Upplysningen är en förutsättning för Nirvana även i ett rum där allting sker samtidigt och tid saknar betydelse. Medvetandet måste ha upplevt lidande (dualitet) för att veta om att det kan välja att inte lida. Medvetandet kan inte leva för evigt i Nirvana, utan att vi människor lever i lidande. Vår existens i tidsbunden misär behövs för att vårt medvetande en dag ska kunna vakna upp till sitt oändliga tillstånd med en lättnadens suck och tänka, ”Tack gode Gud, det var bara en dröm.” Och vår mänskliga strävan mot icke-lidande och Nirvana behövs för att Nirvana alls ska existera.

Nä, jag har inte tänkt igenom det här så jävla noga, det här är bara klotter en söndagsmorgon. Nån buddhist med 40 år i branschen kan väl peta hål på de här tankarna på två minuter, men ge mig lite utrymme att växa, haha! Jag har bara varit upplyst i ett halvår. Ja, och i oändlig tid också, förstås. Oändligheten, go' vänner, är en mindfuck. Tills vi har vaknat upp tillbaka till den. Då är den som hemma!

Jag tror att budskapet här är att det är ok att du mår piss. Ditt liv har ett syfte. Även om det enda du skulle göra varenda dag av hela livet bara skulle vara att må fan, då har du uppfyllt meningen med din existens i kropp. Du måste känna på den här skiten för att det ska vara möjligt för dig att en dag vakna upp till din energikropp och i den existera i oändlig harmonisk lycka och kärlek. Det är inte den enda meningen med att vi lever, men det är en, och den kan skänka tröst. Du behöver inte anstränga dig så jävla mycket! Du gör redan alla rätt, bara genom att vakna upp på morgonen och andas.

Kramen!