My Jakobsson

Hej och välkommen till veckans dikt, där jag gör en ansats till att införa något litet mått av förutsägbarhet i mitt skapande. Idén är att jag varje vecka hämtar upp en dikt ur mitt arkiv, och skriver några rader om den.

Det som skrivs i bloggen, det skrivs när det vill, och min erfarenhet är att min kreativitet kommer och går utan att följa rim och reson. I vissa perioder så skriver jag hela dagarna, men i andra så kan det gå veckor och månader mellan inspirationstopparna. Då jag har gått och blivit ett orakel, så förutspår jag att det kommer att komma en period i framtiden då jag slutar att publicera något här i bloggen, och ni som följer den kommer att undra varför det blev så tyst. (Ni känner inte mig än, så jag förtydligar för denna gång att det där var ett skämt. Detta handlar om självkännedom och har ingenting med att spå i framtiden att göra.)

I förberedelse för den dagen så börjar jag därför redan nu med rutinen att ha denna fasta punkt som ett slags veckobrev. Jag testar med detta på måndagar till att börja med. Jag har inget system för att automatisera det hela och pysslar inte längre med kalendrar och notiser, så nu hänger det på att freaksen påminner mig om att jag vill göra detta!

Men nu kör vi.

När farfar inte ringde hem

2023-03-22

*

Den här dikten är en sann historia. Det här är något som man berättade för mig om farfar när jag var barn, och som jag låg och tänkte på när jag skrev denna dikt på akuten. Jag hade dosjusterat mina ADHD-mediciner och fått så mycket hjärtklappningar att jag fick panik och åkte in för kontroll, men det hela visade sig vara panikångest. Detta kom att bli den första gången i mitt liv som jag kom ut från en vårdinrättning utan att skämmas för att jag hade varit där och varit i vägen. Jag kom nämligen fram till att mental vård är lika mycket vård som psykisk vård, och att jag faktiskt befann mig i en situation där jag behövde akut mental vård, just den där dagen. Jag hade lika stor rätt att befinna mig på akuten för mina fysiska symptom som orsakades av psykiska besvär, som de hade som var där för rent fysiska besvär. Självklart så hade det varit bättre om jag hade kontaktat rätt akut från första början, men det kunde jag inte veta om på förhand, då jag själv inte förstod att mina fysiska symptom skapades av min egen inre oro.

Den här dikten är också ett sällsynt tillfälle där jag ovetandes har dokumenterat hur mina guider kommunicerade med mig, innan jag visste om att de fanns. Jag tänkte nämligen inte på det första samtalet jag hörde, som avslutades med, ”Tack för att du ringde!” Det var först när jag hörde det tredje gången som jag reagerade. Det är precis så våra guider gör, när de inte får vår uppmärksamhet: de upprepar sig tills vi lägger märke till det som de försöker säga. Här försökte de göra mig uppmärksam på att det sa någonting om vem jag var och vilka relationer jag hade i mitt liv, att jag åkte in till akuten för att jag trodde att jag skulle dö och tillbringade en hel kväll där med EKG utan att säga ett ord till någon. Mina guider ville att jag skulle reflektera över varför jag kände att jag inte hade något sammanhang att höra av mig till.

Jag minns det som att de avslutande orden, ”Men jag känner mig inte ensam, / tvärtom. / Jag känner mig nära.” syftade till att jag kände mig nära döden, och längtade efter den. Föga visste jag vid det tillfället hur nära jag verkligen var; att jag bara två år senare ramlade ut i den och blev upplyst. Men det är en historia för en annan gång.

Ha en underbar vecka nu!

Blippblopp,
My