Manus på väg
Utan att jag egentligen styrde över det själv, så är mitt gamla manus till den senaste poesisamlingen som jag har skrivit, med arbetstiteln Fjärilar och spindlar, nu i inkorgen hos ett förlag. Skickat vid den högst professionella tidpunkten 00:28. Och så där är det ju, med själen. Den bara tar över och kör, ”Nu gör vi så här!”
Jag läste inte ens igenom det, men jag jobbade ju med de där dikterna i evigheter och kan närapå samlingen utantill, så jag vet ungefär vad det var som jag bifogade. Med gnisslande tänder så höll jag mig också ifrån att informera förlaget om DIKTEN, som ligger och skaver en tredjedel eller så in i boken. Problemet var, att hela boken följer ett narrativ, men på ett ställe så skedde ett litet för stort hopp i berättelsen för att man riktigt skulle kunna ha en chans på att hänga med. Så jag fick liksom skriva en ”förklarande” dikt, för att limma ihop två delar av boken. Tror ni att det går bra att krysta ihop en dikt vars syfte är att förklara? Nej. Nej, det gör det inte. Det känns som att hela alltet stakar sig när man kommer till den dikten.
Ska bli spännande att se om de märker av det! Jag tänkte att om de vill samarbeta med mig med en utgivning så är det inte det enda som vi kommer att behöva ändra på, så det är ingen mening med att jag flaggar upp för något sådant i mitt första brev till dem. Vi får lösa problemen med boken allteftersom, tillsammans. Om det nu blir det här förlaget, eller något annat. Det vet jag inte! Inte heller vet jag om det blir den här boken. Det enda som jag vet är, att min poesi kommer att finnas utgiven någon gång i framtiden. Jag inte bara känner det, jag vet det, som en självklarhet jag inte kan beskriva.
Jag hoppas dock att det blir just det här förlaget, för jag ömmar för dem av någon anledning som jag inte kan förklara. Och med hur jag ser på världen, så tror ju jag att känslor är informationsbärande från en större källa än oss själva. Eller, lite enklare skrivet: jag tror att det är just det här förlaget som är menat. De känns… najs. Som att jag vill hjälpa dem att lyfta. Haha! Jag förstår hur fånigt det ser ut att jag skriver så. Jag är ju helt okänd! Men… Det är den faktiska känslan som jag har. Att det är menat att jag ska hjälpa just det här förlaget. Nå, låt mig citera mig själv, ifrån diktsamlingen som jag just skickade för granskning: ”kalla mig världens sämsta orakel / ett spektakel”.
Nu får det lov att vara läggdags, innan hybrisen löper fullständig amok här inne. Jag har ingen jävla aning om vad som ska hända i framtiden. Basta. Jag bara vet att det är troligare att jag sätter förlaget på kartan än tvärtom. HAHA, JÄVLA FREAKS! Hörrni, om ni läser det här, så hör jag röster i huvudet och har inte bättre vett än att jag skriver ned dem. Men... eh. Ja. Det är den här personligheten som ni kommer ha att göra med så att eh... Nu sover vi.