Gör det ändå
Och nu så måste jag korrigera mig själv direkt. Jag lade mig nämligen för att vila när freaksen påminde mig om en av Bukowskis dikter, genom att säga till mig, ”Don’t do it!” De vet vad jag tycker om just den delen av den dikten, så det hela var något som startade en tankesnurra om exakt vad det är som känns självklart i ens själs syfte. Man kan råka läsa mitt senaste inlägg, Kreativt flöde, som Bukowskis ”so you want to be a writer?” Men för att detta inlägg ska bli vettigt, så måste vi börja med hans dikt.
so you want to be a writer?
(Charles Bukowski, 1920-1994)
Det här är en dikt som både är lysande i hur rätt den har, och samtidigt trist i hur onödigt demoraliserande och elitistisk den är. Det finns en air av ”om du inte är ett geni så behöver du inte ens försöka, pysen!” i dikten, och man kan även finna ett stråk av det i mitt tidigare inlägg om kreativitet.
Det som både jag och Bukowski skriver om är just att följa sin själs syfte, för att man närapå måste. För att det – i det här fallet i form av poesi – rusar ut ur en ”som en raket”. MEN! Min poesi började inte så! Och jag skulle tro, att Bukowskis inte gjorde det heller. Nej, det som i hela livet har varit mitt syfte, och som jag inte har kunnat hålla mig borta ifrån om jag ens skulle ha velat, det är att trycka en penna mot papper och forma ord, eller klicketiklicka på ett tangentbord för samma ändamål. Men att skriva dikt, det har jag lärt mig. Det har inte kommit automatiskt. Det har många gånger varit trögt och stolpigt, och ja ofta också ”tråkigt, pretentiöst och uppfyllt av egenkärlek”.
Om jag hade lyssnat på Bukowski och inte gått igenom åratal, faktiskt minst ett decennium, av att tröska på med att ”skriva om och skriva om” och ”försöka skriva som någon annan” – inklusive just Charles Bukowski! – då skulle jag aldrig, till slut, ha landat här där jag är nu, i min egen röst, som skjuter ut ur mig varesig jag vill det eller ej. Det är inte formatet som är det självklara. För mig är det inte poesi, för den som målar så är det inte akvarellen, för den som bygger elektronik så är det inte kretskortet. Det självklara för mig är skrivet språk. Det självklara för den som målar är kanske att tolka visuellt, eller att leka med färger. Det självklara för den som bygger elektronik kan vara att skapa med sina händer. Men formatet, hantverket, det behöver läras in, och den processen kan se precis så framtvingad ut som det Bukowski fnyser åt i dikten här ovan.
Jag har massor med gamla dikter där man riktigt kan se hur jag har krystat ut orden, och jag blir glad när jag tänker på dem. För de var en del av processen som ledde mig hit där jag är idag. Jag har ägnat åratal åt att lära mig olika versmått och att tränga in mig i historiska mallar för hur dikt ”ska se ut” och härma alla möjliga kända poeter, innan jag kunde tillräckligt mycket om hantverket för att lämna allt det bakom mig och bara vara mig själv. För att hitta min egen röst, så behövde jag först spegla mig i andras. Och det finns ingen skam i att göra det. Det är en naturlig del av processen.
Så om det du gör känns svårt, så betyder inte det att det inte är din själs syfte! Poesi har ofta varit svårt för mig. Men du har något annat, en grundprogrammering, som är naturlig för dig, och den driver dig mot olika kreativa uttryck som du vill göra. Även om du måste stånga dig mot dem för att få resultat. Även om resultaten blir rent ut sagt skräp till en början. Även om ”till en början” pågår under en halv livstid.
Så nu tar vi en gammal hyllning till Bukowski som jag skrev för nästan exakt 20 år sedan, den 10 augusti 2006. Mycket har ändrats sedan dess, men mycket lever också kvar. Tack för allt, gamle vän! Jag hade inte blivit den jag är utan dig.