Plötsligt bobcut
Har jobbat med backend på webbplatsen hela dagen idag, och även om det inte riktigt känns som jobb – eftersom det också är min passion – så kände jag att det var rimligt att göra något annat en stund. Jag kunde dock inte komma på vad, så jag satte mig med YouTube och frågade mina freaks vad jag skulle göra?
En stund senare så fann jag mig själv titta på en video där någon som verkade kunna något om att klippa hår reagerade på videos där andra som inte kunde någonting alls om att klippa hår, klippte sitt eget hår. Att jag tittade på detta var märkligt av flera anledningar. Främst att jag är fullkomligt ointresserad av hår, samt att jag aldrig någonsin får videor om hår i mina algoritmer. Men här zappade jag framåt i en video där någon förskräckt uttryckte saker som, ”Om du har så där mycket hår, så måste du ha en mycket vassare sax!” och ”Nej, nej, nej, du måste ta mindre hårtestar, dra dem 90 grader ut från huvudet och klipp dem lodrätt!”
Jag tänkte att ja, jag har väldigt tjockt hår, men jag har också en väldigt vass sax… och så hörde jag freaksen säga, ”Ska vi klippa hår?” Å jag ba’, ”NU!? Klockan nio på kvällen?” Å freaksen ba’, ”Varför inte?”
Freaksen vet att jag har gått i ett par veckor nu och börjat riktigt irritera mig på den hockeyfrilla som jag fått i och med att jag inte längre har någon inkomst och därför inte längre går till frisören. Jag bryr mig inte jättemycket om att det är fult, men det stör mig att känna hår i nacken när håret i fram är en halv decimeter kortare. Det känns liksom obalanserat mot huden. Så nu ett, tu, tre, så befann jag mig med min vassaste sysax framför badrumsspegeln. Jag har rakat mitt hår många gånger förut, men aldrig försökt mig på att faktiskt klippa en frisyr, så när jag nu fann mig själv framför spegeln med sax i hand så var det med en känsla av att, ”Det här får universum lösa; det får bära eller brista.” Jag tog lite hårtestar i 90 grader ut från huvudet och började klippa.
Fem minuter senare så var det klart, och jag trodde inte riktigt på vad jag såg. Klippningen blev verkligen jättebra! Självklart inte så att det såg ut som att jag hade gått till en frisör, men det såg heller inte ut som att jag hade klippt något själv. Jag hade bara en helt normal, ganska söt bobcut. Och framför allt! Jag hade inte längre något irriterande hår i nacken! Så himla tacksam!
Förr i tiden så trodde jag att alla mina impulser var någonting dåligt och att de behövde kontrolleras. Lite senare så blev de till en del av en diagnos: ADHD. Numera så vet jag att de i själva verket är min själ som kommunicerar med mig, och om jag följer dem så blir mitt liv mycket lättare att leva. Men det skedde någonting på vägen där som gör att det inte riktigt går att göra en direktöversättning. Om jag hade följt alla mina impulser när jag var 25 så hade det varit totalt kaos. Nyckeln ligger nog någonstans i att när jag var 25 år så visste jag ingenting alls om mina känslor, och att det är helt avgörande att ha förståelse för det egna, inre känslolivet för att förstå varifrån ens impulser kommer, samt om det är menat att man ska agera på dem eller om de dyker upp av någon annan anledning.
Impulsivitet är inte någonting som automatiskt är dåligt. Har du ADHD så är du nästan garanterat programmerad till att tro det. Men impulserna du får kan i själva verket vara kommunikation från din själ, och därmed vara något bra. Man måste bara lära sig att känna skillnad på när impulserna kommer ifrån intuition, och när de kommer ifrån något inlärt och gärna rädslestyrt i egot. Sånt här är förstås jättesvårt att klura ut själv. Det reder man därför ut tillsammans med en psykolog, som ju är utbildad just för att lära oss att ta reda på varför vi agerar som vi gör. Gör som jag! Klampa in på en psykologs kontor och säg, ”Jag vill lära mig om mina känslor!” så rullar det på därifrån. Sen ett, tu, tre så sitter du en dag med en fräsch bobcut som du inte skäms ett dugg för, vare sig hur hastigt eller sent på kvällen den blev till.
Ta hand om er där ute!