My Jakobsson

Sedan min upplysning så har jag blivit helt säker på vem jag är, eftersom jag har fått ”träffa min själ”, så att säga. Illusionen av separation mellan själen och mig upphörde till viss del. I och med det så blev i princip allt i den fysiska verkligheten ganska så menlöst att fästa mig vid. Jag kan inte riktigt förklara det, men numera så känns saker mer som energier än som någonting fysiskt som kan ha betydelse. Händelser är saker som händer utan att upplevelsen blir till mig. Jag blir glad av energin i en nyvirkad filt, eller i en nymålad miniatyr, men jag gör den liksom inte till en del av mig? Jag tycker att det är roligt att titta på fjärilar, men jag tänker inte att jag är en entomolog. Fy fan vad svårt det här var att förklara då…

Jag fiskar efter begreppet identitet. Förr så hade den där filten och miniatyren liksom blivit en del av mig: ”Det här är JAG.” Jag är en person som virkar. Jag är en person som målar miniatyrer. Jag kände mig som att jag var hon som tog svårare screenshots i Bloodborne än någon annan. Jag var hon med det genomträngande skriket i kendo. Jag var hon som målade med svart bläck. Jag var hon som gillade Jennifer Hales röst, och så vidare.

Jag trodde att allt det där var borta för gott, men nu så sitter jag på ett café, och lade märke till att jag plötsligt blev mån om att jag ville att någon skulle se att jag sitter och skriver på en ROG Zephyrus. Tanken for förbi, om jag på något vis kan tända de coola lamporna på locket inifrån Linux? På det följde känslan att jag hoppades att någon fick se att jag kör Linux, och liksom… skulle ge mig en tumme upp på det? Det svepet av känslor kändes väldigt märkligt för mig att det kom in nu, och ordet som jag vill sätta på de känslorna är just ”identitet”. Jag satte mig visst på det här caféet i en energi av att jag ville att andra runtomkring mig skulle se mig, och älska mig.

Likaså igår, när jag helt oväntat hörde hologramdoktorn från Star Trek: Voyager säga, ”Please state the nature of the medical emergency,” ifrån min partners mobil. Citatet väckte så många varma känslor inuti mig att jag rusade till mikrobloggen och skrev om det. En av känslorna var, ”Det här är JAG!” och tillsammans med den hörde, ”Se mig och älska mig!”

Det är förstås säkerligen någon högst personlig anledning till varför dessa oväntade besök av min gamla identitet – mitt ego – dyker upp precis just nu. Jag vet bara inte riktigt vad den är, och när jag inte vet, då skriver jag. Hjälp mig, freaks. Varför skriver jag om detta? Begränsande identitet. Gah! Ska vi gå in på egot? Det är ju en hel avhandling! Du har tid. Andra har skrivit och talat till förbannelse om egot… Inte som du.

Nej, inte som jag, för att jag är ett unikt perspektiv av Gud, precis som alla de andra var, som pratade om detta före mig. Själv så har jag aldrig kunnat ta till mig Eckhart Tolle, Carl Jung och andra som jag under livet har passerat, som har pratat om sånt här. Mitt största skav med de andliga lärare som dök upp på min livsväg, var att de var så… fina? Mjuka, heliga, gulle-gulliga? Jag har aldrig varit den typen, hur mycket jag än ville sitta vid floden lika fridfull som Siddharta i Herman Hesses bok.

Aaah, och där så förstod jag så äntligen, varför det här med identitet har aktualiserats för mig just precis nu. I samband med min upplysning så flyttade Källan med sin villkorslösa kärlek in i mig permanent. Detta är förstås bara en omskrivning. Den var hela tiden där, precis som den hela tiden finns inuti dig. Men det fanns en illusion av separation mellan mig och Källan, som försvann med upplysningen. Och det spelar ingen roll hur hård och kantig man är när den illusionen är på plats; det är omöjligt att behålla all strävhet i sin personlighet, när illusionen försvinner och man ständigt känner villkorslös kärlek till sig själv, allt och alla i sin omgivning. Eckhart Tolle och gänget är gulle-gulliga för att de känner villkorslös kärlek till allting som existerar inom sig. Det är svårt att känna sig annat än gulle-gullig då!

Jag trodde därför, att på grund av att jag nu känner Brahman, så är det menat att jag ska hjälpa folk genom att expandera dem. Bygga upp. Jag har ägnat mycket av min tid sedan februari 2025 åt detta. Särskilt en person har jag återkommande stöttat i syfte – trodde jag – att bygga upp. Därför så kom det som en komplett chock för mig här i förra veckan, när det uppdagades att det som jag verkligen hade gjort hela den här tiden var helt omedvetet att hjälpa hen att riva ned sig själv! Jag hade inte lagt märke till att jag hade skapat en berättelse om mig själv att jag är en sådan som bygger upp. Men jag är inte Jesus! Jag är Morrigan! Jag har alltid varit Morrigan! Jag har alltid varit hon som kommer in och river ned. Jag är hon som skakar om människor i deras grundvalar, så att de går hem och tänker om hela sitt liv.

Även detta är förstås en identitet, som inte är den enda sanningen. Jag kan vara, får vara och är alltsammans på en och samma gång. Men om jag går runt och tror att det enda som jag är, är någon som hjälper människor genom att hjälpa dem att bygga upp sig själva, då begränsar jag allting som jag verkligen är. För det är precis lika vackert att hjälpa människor att riva ned sina gamla strukturer. Jag tycker om liknelsen med Redwoodskogarna, där skogarna måste brinna ned då och då för att må bra. Det är samma med människor. Vi samlar på oss allsköns skräp genom livet som vi då och då behöver hjälp med att elda upp.

Den här människan som jag hjälpte nu hade toxiska beteenden som förpestade hela hens liv utan att hen visste om det. Mina guider hemlighöll detta för mig, när de lät mig tro att jag hjälpte hen att uttrycka sig själv på ett positivt sätt. Istället så visade det sig att jag hade hjälpt hen att blotta sitt toxiska beteende på ett så spektakulärt sätt att hen inte kommer att kunna fortsätta framåt i livet utan att se beteendet i ögonen och ta itu med det. Vi kan väl säga att jag hjälpte den här personen att skjuta sitt rykte fullkomligt i sank. Hen hade varit på god väg med att göra det själv innan, men jag var med och gav den sista knuffen ut över stupet. Jag tror att hens guider har jobbat med hen i åratal för att driva hem den här poängen utan att ha lyckats, och att det nu behövdes drastiska åtgärder för att människan verkligen ska lära sig. Som Ed Kowalzcyk sjunger, ”The greatest of teachers won’t hesitate to leave you [at sea] by yourself chained to fate.”

Där ”The greatest of teachers” är den egna själen. Allting är i kärlek. Det är inte kul att se någon falla, och det gör ont att brinna upp. Men den här personen hade skapat en fullständigt ohållbar situation för sig själv i sitt liv med sina beteenden. Om hen någonsin ska kunna lära sig att älska sig själv och andra, så måste de beteendena bort. Om hen kommer att lyckas eller inte, det är inte för mig att veta. Mitt jobb är klart och det är inte menat att jag ska hjälpa till något mer. I en dröm så såg jag hen på håll i en dramatisk flygplanskrasch i havet, och när jag gjorde en ansats till att gå mot kraschen så stoppade mina guider mig och fyllde på med nytt syre i mina syrgastuber. Det är en märklig metafor, men jag förstod av den att om jag skulle försöka hjälpa personen i flygplanskraschen så skulle det ta mitt syre. Det finns ingenting som jag kan göra för hen. Allting sker som det är menat.

Jag är hon som tog screenshots i Bloodborne. Jag är hon som tränade kendo. Jag är hon som målade. Jag är hon som bytte min badrumsspegel mot en bild på Femshep. Jag är hon som tittade på Star Trek. Jag är hon med en onödigt kraftfull laptop. Jag är hon som bygger upp. Men jag är också hon som river ned. Om vi fäster oss vid de identiteter som vi tror att vi har, så finns det risk för att vi inte ser mängder med andra fina identiteter som vi också har. Om vi stirrar oss blinda på att vi måste läka och bygga upp, så kan vi missa hur vackert det kan vara att skada och riva ned. Ett benbrott som har läkt fel kan behöva brytas upp igen, så att det kan läka om på ett nytt sätt som fungerar bättre.

Identitet och ego är inte fula saker. Det är ingenting som är fel att ha. Det är ett faktum i livet som bara är: vi har ett ego. Vi har en mängd identiteter. Men det är bra att hålla lösa tyglar runt sin egen föreställning om vilka de identiteterna är, så att vi inte begränsar oss själva i vilka vi kan vara. Om du skapar dig en identitet som säger att ingen kan umgås med någon av det motsatta könet utan att vilja ligga, och att vilja ligga är fel och skapar komplikationer, då begränsar du dig själv väldigt mycket i vem du kan vara.

Och där har ni mitt inlägg i debatten om man kan ha vänner av det motsatta könet.

Tack för mig.