My Jakobsson

Jag har lagt märke till att jag nästan har slutat med att använda tarot- och orakelkort privat. Det känns nästan sorgligt. De har varit en del av mitt liv sen jag var 16. Jag har använt dem nästan uteslutande för eget bruk, och det är bara först de senaste par åren som jag har tagit fram dem för att läsa för någon annan. Det grundar sig i att jag var ateist och inte trodde på övernaturliga saker, så förr använde jag korten som ett verktyg för att sätta bild på mitt eget medvetande. Själv så tänker jag inte i bilder, utan i ord och känslor. Så korten fick hjälpa mig att spegla innehållet i min hjärna åt mig, tänkte jag. Några gånger genom åren så blev det förstås att korten åkte fram för vänner, men det var bara som en kul grej.

Allt det där förändrades i och med mitt spirituella uppvaknande, då jag fick veta att jag har guider och att de kommunicerar med mig genom korten. Man kan säga att tarot fick ett uppsving i mitt liv då! En period då så var tarot mitt huvudsakliga sätt att få kontakt med och förstå mina guider. Jag fick skola om också, i hur jag tolkade korten. Med mitt gamla förhållningssätt, att korten bara var en spegel av mina egna tankar, så kunde det liksom dyka upp otolkningsbara ”slaskkort” som jag tänkte bara var blaj. Men med min nya förståelse för hur verkligheten fungerar, där jag nu visste att absolut ingenting som händer oss är en slump, så fick jag börja lära mig att tolka alla kort jag drog. Även de som kändes som att de inte hörde hemma, och de som jag kände att jag omöjligt kunde begripa. Jag fick lära mig att det fanns ett budskap i dem också.

I och med att jag fick en hel del övning på detta i tarotsammanhanget, så blev jag också bättre och bättre på att tolka resten av min omgivning. För det är ju samma för den, som för korten! Det är inte så att det händer någonting magiskt när man sätter sig ned med korten som säger att, ”Nu börjar kommunikationen.” Kommunikationen upphör aldrig! Den pågår konstant. Det enda tarotkort gör, är att uppmärksamma dig på det som dina guider säger. Men om du lägger korten åt sidan, så kan du fortfarande se, höra och känna deras vägledning, i exakt allting som du har runtomkring dig – och inom dig.

Det är därför som jag så sällan tar fram korten nuförtiden. Jag behöver inte längre dra fram en kortlek för att få svar på mina frågor. Istället så ställer jag frågan på fläcken där jag står, och ser mig om. Svaret brukar då komma till mig, på ett eller annat sätt. Jag ser det i en boktitel i bokhyllan, eller kanske hör det från ett barn som går förbi på gatan utanför, eller känner det som en magkänsla, eller får impulsen att lyfta upp mobilen och ser det i en rubrik i tidningen. Nu när jag vet hur det här går till, så har jag också identifierat en stor skillnad mot hur jag föreställde mig att det skulle gå till, långt innan jag trodde på något sånt här. Jag trodde att människor bad om ett tecken, och att de sen behövde vänta en halv dag upp till en vecka på att få sitt enda tecken ifrån högre makt. Nu vet jag, att många av oss missar tecknen, för att de kommer så obegripligt fort att vi inte hinner med dem! Precis när du börjar tänka din tanke, alltså innan du själv ens har hört vad det är du kommer att tänka, precis där så kommer tecknet. Så omedelbart att det är svårt att fatta hur fort det går. Detta har att göra med att allting existerar i nuet. Så din tanke är i nuet, och svaret är i nuet, de existerar exakt samtidigt. Så du får dem samtidigt. Tanke – svar, i exakt samma ögonblick.

Våra guider vet förstås att vi inte snappar upp det här, så de brukar upprepa sig. När du väl ser tecknet två minuter efter att du har ställt din fråga, då kan du lita på att det är dina guiders sjuttonde försök att få igenom informationen till dig. Ingenting annat har gått fram, så till slut måste de liksom slänga fram en koltrast som hoppar upp på ditt balkongräcke och glor på dig. Det handlar inte om att vi är dumma eller ouppmärksamma, det är bara som det är. Själv så kan jag också uppfatta flera av de första små tecknen, men inte känna mig helt trygg med dem, och behöva den där koltrasten för att jag ska känna att det liksom var ”ett riktigt tecken”. Men allting som händer i vår verklighet är kommunikation till oss. Vi behöver egentligen inte de där koltrastarna, tarotkorten, kristallerna, eller vad det nu kan vara som vi själva pysslar med för att känna att vi har kontakt med någonting större. Men vi är mer än välkomna att använda oss av dem! Jag gillar tarotkort, för att jag tycker de är fina, och sköna att ha i handen.

Därför så saknar jag tarotkorten i mitt liv nu, när jag inte längre behöver dem. Jag sitter ibland och blandar dem bara för att det känns skönt, men har lagt märke till att jag numera nästan kan bli lite irriterad på dem för att de bara säger mig saker som jag redan vet, eftersom jag redan har fått alla svar på alla mina frågor ur min omgivande verklighet. Det är ett tryggt sätt att leva, men det kan också vara dödande tråkigt, när man en dag som denna kliver upp på morgonen och frågar, ”Vad ska vi göra idag?” och hela verkligheten skallrar, ”Vila.” Så vet man på förhand, att det är ännu en dag med pisstråkig väntan på gång. Inte ens några fina tarotkort att bläddra med! Det får du alltid pyssla med ändå! Ja, ja. Jag vet att de kommer att fylla den här dagen med mirakel också, men bara en massa sådana där halvtråkiga hemma-mirakel. När kommer mitt stora, livsomvälvande jättemirakel?

Nej det, det berättar de inte. Vissa saker håller de käft som fan om. Men det är inte det, att det är vi som på något vis är dåliga som inte får fram informationen. All information som vi behöver öses in över oss konstant. Det är bara det, att viss information är vi bättre betjänta av att inte känna till.

Vila, vila, vila. Tråkfreaks.