Treats från freaks med Björn Rosenström
Haha, jag fick en så fin treat ifrån freaksen! Jag har lagt märke till att de brukar göra så. De ger mig nått när jag har varit duktig, precis som vi människor gör med våra husdjur. Man kan välja att tycka att det låter hemskt, att vi gullas med och tas om hand som katter eller hundar, eller så kan man välja att tycka att det låter fantastiskt, att veta att vi är omhändertagna och ompysslade. Jag väljer det senare alternativet!
Idag så har jag haft en riktigt tuff dag. Om vi fortsätter med husdjursanalogin så kan vi jämföra det med att jag har varit en katt som har råkat rulla mig i bajs och därför måste bada. Ingen var glad över den situationen, utan vi fick bara lov att hantera den. Så jag fick jama och jämra mig i badkaret medan freaksen duschade mig. Det vill säga, att jag fick gå igenom de gamla vanliga människokänslorna med sorg, otillräcklighet, emotionell utmattning och så vidare, medan freaksen fick duscha mig med påminnelser och bevis om att det var gamla mönster som bubblade upp och som inte längre är aktuella att ha kvar i mitt liv.
Jag misstog mig om en person, och det var inget mer med det. Det fanns ett syfte med det, och det var ingen katastrof. Allt jag behövde göra var att tvätta bort hens energier från mig och gå vidare med mitt liv. Det fanns ingen anledning att gå tillbaka ut på gräsmattan och rulla i mera bajs genom att börja ifrågasätta hela mitt liv och min identitet, bara för att det hade hänt någonting oförutsett. Någonting som freaksen dessutom i flera dagar hade flaggat upp för mig att det skulle hända. Jag hade bara inte förstått att det var just den här personen som det skulle handla om.
Den fina treaten fick jag precis när jag hade återfunnit balansen i mig själv. Precis då så hörde jag musik komma in genom balkongdörren. Jag trodde först inte att jag hörde rätt, så jag fick spetsa öronen, men jo! ”Jag kan skjuta hårt och vasst i mina blåa sockiplast!” Björn Rosenström!! En av mina favvolåtar från gymnasiet! Hela hjärtat bubblade fullt med kärlek på studs! ”Jag kan ta mig över bockar i mina plastiga sockar!”
Jag kastade på mig en jacka och rusade ut i mjukisbyxor i mörkret och hastade mot Parksnäckan, och när jag kom fram, så gav mig freaksen en treat till! De visade mig hur jag skulle göra för att klättra upp på ett litet staket så att jag kunde hänga över det stora staketet och snylta en titt på scen! Jag skulle aldrig på hundra år ha gjort något sådant på egen hand, men freaksen bara pekade, ”Kolla, gör så där!” och innan jag visste ordet av så stod jag och hängde över planket och tittade på Rosenström. Jag kände mig som sjutton år igen, i själ och hjärta. Det var fantastiskt, hahaha!
Tusen tack, för att du kom till Uppsala i kväll, Björn, och bjöd mig på detta! Fy fan vad fint, jag blev så himla glad. Tack, tack, tack! En riktigt pissig dag avslutades på absoluta toppen, med Rosenström i mörker och regn. Jag är så jävla glad för att jag lever det här livet. HÖR NI DET!? Jag är så jävla glad att jag lever!! TACK ALLA! Det känns riktigt skönt, att vara nyduschad.