Röra om i grytan
Jag var på en stor tillställning med främlingar igår. För första gången i mitt liv så var jag mitt autentiska jag i ett sådant sammanhang, helt utan ursäkter eller bortförklaringar. Och jag upplevde det som att jag slog ned som en bomb i medvetanden runtomkring mig.
Det var fascinerande att se, hur människor liksom ryggade tillbaka av mig och mina ord. Hur deras skräck fyllde luften runtomkring dem, och hur de sedan drogs tillbaka in av mitt märkliga, helt orubbliga självförtroende, när jag vägrade att spegla deras skräck tillbaka till dem. Jag befann mig i en miljö av elitpresterare, och jag berättade för dem att jag hade sagt upp mig för att bli poet. Ni kan själva föreställa er! Jag berättade att jag trodde på Gud och följde min egen lycka, i en samling med skräckslagna ateister som jag med kärlek kunde känna igen mitt gamla jag i. Konversationer som hon mentalt skulle ha försökt kräla baklänges ut ur. Jag gjorde människor obekväma i ett sammanhang där det sociala kontraktet säger att vi ska stryka varandra medhårs, och jag njöt varje sekund av att bryta det kontraktet.
En av de större mentala bomberna som jag släppte överraskade mig själv i att den hade så stor effekt. Men kanske var det för att just den var lite tryggare att hantera än andra, större bomber som att, "Den här kvinnan bryr sig mer om sin egen glädje än att prestera för pengar och andras förväntningar." Min bordsgranne hade nämligen fått en extra bokstav på sin namnskylt, för att det var så hans namn stavades i folkbokföringen, men han ogillade den stavningen. Så jag sa, att det tar bara fem minuter att byta, hela vägen från att fylla i formuläret till att få beslut från Skatteverket. Jag nämnde att jag visste, eftersom jag själv hade bytt förnamn för några år sedan. Jag blev tillfrågad om varför, och när jag svarade att det var för att jag inte gillade mitt gamla namn – för att jag ville byta – då svängde det runt huvuden som till ljudet av en pisksnärt bordet runt. Alla blickar föll på mig. Bytte jag namn bara för att jag ville? Vad sa folk om det? Var det inte jobbigt? Det flög frågor, och jag förstod först då, att namnbytet var ännu en symbol, för att jag hade brutit med det sociala kontraktet. Man finner sig i.
Hela kvällen var som en enda lång demonstration av hur jag rörde mig fram igenom en samling halvsovande medvetanden som en virvelvind. Som att jag var en vandrande jättespegel som basunerade ut, "Du behöver inte foga dig. Finna dig i. Lyda. Passa in." Jag såg ögonpar efter ögonpar tändas, och rygga bakåt i skräck: "Vad ska pappa tycka?" Jag riktigt hörde den tanken fara förbi, i vuxna – ja pensionerade! – människors sinnen.
Det var en helt otrolig kväll. Jag har nog aldrig förr varit så lycklig på en tillställning.