My Jakobsson

Jaget har brustit ut i febril aktivitet den senaste veckan, i radikal motsats till hur det har varit det senaste ett och ett halvt året. Hela den tiden så har mantrat inombords gått, ”Vila. Du kommer att behöva det!” Men sedan förra fredagen har det plötsligt bytts till ”KÖÖÖÖÖRRR!” med hejarklack, tutor och visslor. Flera dagar har det därför varit upp klockan fem på morgonen och ”programmera”, blogga och dikta till nio på kvällen. Jag har också fått synkroniciteter som signalerar för mig att jag jobbar mot en deadline som jag inte kan se. Ibland så tänker jag att, ”Det där kan jag göra sen,” men då hör jag varje gång omedelbart svaret, ”Nej. Du kommer inte att ha tid.”

Jag skriver ”programmera” inom citationstecken eftersom jag förstås inte programmerar, utan klipper kod ifrån Claude. Jag har aldrig sett Python förut i mitt liv, så jag har ju ingen aning om vad jag tittar på. Vi hade väl byggt kod i tre dagar när jag först frågade Claude varför en funktion kraschade när jag inte hade tabbat in raden, och Claude ba, ”Hela Python är uppbyggt efter hur du tabbar, fattaruväl, visste du inte det?!” Eh. Nej? Vad är det för puckat system? Eller smart system, vad vet jag. Jag bara klipper och klistrar.

Idag så satt jag med Claude i två timmar och försökte hitta vad tusan det var som buggade ur i genereringen av det arkivsystem vi försökte bygga. På vägen så rättade vi massor av andra fel, snyggade till koden och införde annan snoffsig funktionalitet som jag inte hade tänkt på, men ursprungsbuggen, den gäckade oss. Tills Claude fick en snilleblixt och frågade, vilken filändelse jag hade på min mall-fil som skulle generera arkivet? Jag kikade och, ehehe… Jag hade råkat spara min fil utan .html på slutet. Två timmars felsök för att jag hade klantat mig när jag tryckte ”spara som”!

Nu är jag ju upplyst, så nu vet jag, att varesig slump eller ”att klanta sig” existerar. Allting – ja, precis allting! – sker av en anledning. Så att jag hade varit lite tankspridd när jag sparade min .html-fil, var i syftet att min kod skulle få två timmars extra finputs med lite extra lyxfunktioner, samt att jag skulle lära mig mer om hur min kod fungerar. Så jag säger: tack och bock! Och lämnar dig med den lektionen för idag: när du klantar dig och druttar in i en lång spiral av ”onödigt arbete”, kan du då identifiera hur det arbetet i själva verket kan ha varit det bästa som kunde hända i den situationen? Jag lovar dig, det förhållningssättet är en av nycklarna till upplysning.

Ha det gott nu, så ska jag se om det kanske blir någon dikt innan läggdags!