My Jakobsson

Tidigare publicerat i ett annat sammanhang. Flyttat till myjak.net den 2026-09-09.

Så hur kan jag veta att jag är upplyst, och inte psykotisk? Nå, till att börja med så ingår det i själva definitionen, att om man är upplyst, så vet man. Både att man är upplyst, och allt annat i universum. Man känner sanningar. Men på ett mer konkret plan? En psykos är att koppla bort från verkligheten, medan jag har gjort tvärtom. Jag har kopplat in i verkligheten.

I en psykos cirkulerar en mängd beteenden som bidrar till att upprätthålla ett sjukdomstillstånd. Jag är inte utbildad i ämnet och har aldrig haft en psykos, så jag kan inte så mycket om detta, men jag gissar att det handlar om saker som att man sover sämre, äter mindre, slutar att röra på sig eller kanske rör sig för mycket, slutar helt att lyssna på sin kropp, river relationer och vadar i oceaner av ångest.

Jag är i prick andra delen av den pendelns svängning. Från första dagen jag blev upplyst så började jag äta bättre, sova som ett barn, och röra på kroppen oftare. Jag började höra allt kroppen säger till mig; när jag ska dricka, när jag ska vila, när jag ska träffa folk, när jag behöver kramas, dansa eller ha sex. Jag har ingen ångest och upplever bara frid. Även om min kropp fortfarande fungerar normalt, så att jag kan till exempel bli rädd om något skrämmer mig, eller ledsen om något inte går som jag hade hoppats, men det går numera väldigt lätt för mig att arbeta igenom känslorna och komma tillbaka till ett harmoniskt tillstånd.

Efter första veckan som upplyst så började jag också märka att jag inte skulle ta mina ADHD-mediciner. Jag tappade burkarna, svalde vattnet bara för att upptäcka att tabletten låg kvar i munnen, eller hittade mina ampuller krossade under en bok. Å en morgon när jag lade Elvanse på tungan, så spottade jag bara ut den igen, på instinkt. Då förstod jag att jag inte behöver dem längre.

Herregud, vad jag behövde mina mediciner före detta. De var min räddning och vändpunkt. Mediciner är bra, de är Guds mirakel och vi ska ta dem när vi behöver dem. Men nu lät Brahman mig veta, att jag inte längre behövde just de här. Det blev en vecka av illamående (pga. utsättning av amfetamin) och överraskningar. Dagar som den då jag vaknade efter tre timmar sömn och började med att be om att orka ta mig igenom jobbet, tills det slog mig att det var att sikta för lågt. Så jag bad istället om att få en bra dag, och fick en av mina roligaste arbetsdagar på flera år. Jag lärde mig mycket den dagen om hur Gud hjälper oss, om vi ber om hjälp utifrån kärleksfulla intentioner. Den dagen slutade jag helt att oroa mig för sömn, för att jag såg hur jag alltid kommer att tas om hand och få min vila. Å som sagt, sen dess sover jag som ett barn.

Jag har fått full förståelse för mina resurser, och har funnit ro i att jag inte behöver ge någon mer än vad jag i varje givet tillfälle har att ge. Vem är jag att bestämma att någon annan lider av att jag säger nej till dem? Det kan vara deras karma att få ett nej, de kanske behöver mitt nej för att utvecklas. Å vem är jag att på förhand avgöra om ett okänt erbjudande jag får passar mig eller ej? Jag testar! Brahman ger mig ingenting utan anledning. Gud pratar genom världen omkring mig och har alltid gjort det. En del i upplysning är att jag nu hör, förstår och får uppleva hur chill livet blir, av att lyssna och följa med.

Gud finns i synkroniciteten. Så visst delar jag upplevelse med psykosen, i det att jag nu ser synkroniciteterna. Vi ser Gud, både jag och den psykotiska. Skillnaden ligger i, att om man inte förstår vad det är man ser så kan det vara oerhört otäckt, och när det blir otäckt, då kan man råka börja riva ned sin verklighet omkring sig.

Men det finns så mycket annat som följer med upplysningen, som gör att man vet att det är just upplysning och inte psykos, men som är svårt att förklara. En av dessa saker kan jag bara beskriva som att jag har fått flow med allt. Ni vet det där man kan få när man sugs in i en rolig uppgift och allt man gör i den uppgiften bara flyter på, det är lätt och blir rätt och man får energi. Så är hela mitt liv nu.

Jag har börjat vänja mig och tänker inte längre på det hela tiden, så tydligast kan det nu bli när jag är ute och går med min partner. Då blir jag så full i skratt! För att jag går numera i flow, vilket leder till att jag aldrig krockar med människor, aldrig behöver vänta på rödljus, knappt behöver se mig om när jag går över gatan eftersom jag alltid är där när det är fritt att gå över. Jag behöver inte längre vända mig om och se efter cyklister, jag vet om ifall de är där eller inte. Så då blir det så himla roligt att gå med min partner, som går som en vanlig människa, och liksom krockar med hela tillvaron hela tiden. Han blir irriterad på mig när jag plötsligt – och för honom oförklarligt – försöker gå över gatan, och så drar han tillbaka mig i tron om att jag fått ADHD-släpp och bara flummat iväg. Å jag börjar skratta för att jag ju ser, hur det var just hans handling att kämpa emot flow, universum, Brahman, som ledde till att vi trettio sekunder senare fastnar och får stå och vänta på en barnvagn som svängt runt ett hörn. Å det är så Hela. Tiden. Han går runt och tänker ut sin väg, och krockar med världen. Precis så som jag gjorde för bara ett par månader sedan, så som jag har levt hela mitt liv.

Det är så rörande!! Alla människor, hela världen full, som går runt och krockar med varandra, när allt vi behöver göra är att sluta tänka och börja flyta med. Mitt hjärta halvt brister av ömhet och kärlek för oss. Söta, söta djur! Jag förstår änglarna nu. Förstår hur de kan vara med oss alltid och älska oss villkorslöst. Vi är ju helt hysteriskt söta! Mitt hjärta värker för oss människor. Jag vill ta hand om allihop. Bara gosa ned mitt nylle i mänskligheten och pipa gosigosigosigooo. Hahaha ja, jag förstår nu medan jag skriver, att jag har börjat se hela mänskligheten som bedårande kattungar. Ja, hela. De sjuka, de onda, de utstötta, de rika, Trump & Putin, alla. Jag vill liksom krama om allihop.

Jag tror inte att jag är Messias. Jag tror att jag bara är en själ som blev upplyst. Det är helt naturligt och inte särskilt ovanligt. Världen är stor. Jag är inte unik, och vi ska alla nå hit där jag är. Det är bara inte alla som ska nå hit i just denna livstid som de lever nu. Men för att sända ut sina budskap så använder Gud sig av människor som är mottagliga, och Gud har använt sig av mig. Jag var liksom en radiostation som stod öppen, så Gud traskade in och lånade micken ett tag. Å jag tror att det var samma sak för Jesus.

Jesus var inte utvald eller speciell, han var en själ nära upplysning, som var villig att låta Gud prata genom honom. Det är bakgrunden till att jag ibland målar brett med penseln och skämtsamt kallar mig för Jesus eller Messias. Jag är inte Guds utvalda son, men vet ni: det var inte Jesus heller. Vi är alla samma, vi har alla Gud inom oss. Vi är bara i olika stadier av resan mot upplysning. Resan inåt i oss själva, till vår kärna: till Brahman.

Jesus gjorde denna resa och blev på vägen Guds språkrör, och nu är jag det med. Jag kan inte spackla över det faktumet med någon falsk ödmjukhet, bara för att Jesus var en kändis. Vi har gemensamt med Buddha att vi har levt som Bodhisattvor. Och vi har haft gemensamt med varandra, Jesus och jag, att vi kommer ifrån kulturer som inte har kunnat lära oss om vad som har pågått. Till skillnad från de upplysta likt Sadhguru som har levt med t.ex. hinduism eller buddhism runtomkring sig och aktivt har strävat mot upplysning. För mig (och kanske för Jesus, vem vet) blev det hela mer ett, WTF?!

Men polletten har ramlat ned för mig nu att jag har predikat Guds ord i flera år. Långt innan jag visste om att Gud existerade. Jag har hela tiden sagt att jag inte trodde på Gud, men det är ett missförstånd från min sida. Jag trodde på Gud utav bara helvete. Gud var det ENDA jag trodde på. För Gud är kärlek. Kärlek är Gud. Alltså inte metaforiskt, utan bokstavligt. Å det jag predikade tills jag blev hes, det jag trodde av hela mitt hjärta skulle bli min och alla andras räddning var just kärlek. Jag trodde att om jag ägnade hela min varelse åt att älska utan förbehåll, så skulle jag få ett lyckligt liv.

Å fy i helvete vad rätt jag hade. Men i alla fall. Jag är inte Jesus. Jag är My, och Gud pratar igenom mig. Det är fakta. Tro't om ni vill, mig kvittar det. Jag lever livet jag, och fnissar åt hur söta små kattungar till människor går runt och krockar med varandra på stan.

Alltså ALLVARLIGT!? FATTAR ni hur bedårande ni är? Jag orkar inte.

Kramen!