Jag (stursk): Jag är redo att synas nu!
Mina guider (omnipotenta): ger mig en prenumerant och sju notiser
Jag (panikslagen): försöker kräla baklänges ut ur rummet

Jag har vaknat upp i mitt nya universum nu, precis som freaksen igår sade att jag skulle göra. När jag öppnade upp mobilen på morgonen så såg jag de första tecknen jag har sett på ett år att mina manifestationer nu har börjat röra på sig i min fysiska verklighet. Dels så såg jag det i form av notiser på min YouTubekanal, och dels så kände jag det inombords. En obeskrivlig känsla av ett stilla flöde, där jag förut kände stiltje.

Jag fick också hjälp – något som jag har manifesterat så det knakar – i dels formen av yin, dels formen av yang. En yinenergi kom in och gav mig avlastning i form av att hen hejade på mig, tröstade mig att jag var stark, och betryggade mig om att jag kan göra det här. En yangenergi kom in och erbjöd avlastning i form av handling, och erbjöd vänligt tips om marknadsföring och andra liknande praktiska saker.

Jag har hela tiden vetat om att jag kan göra det här själv, men bara för att jag har vetat om det så betyder det inte att jag inte har varit orolig och längtat efter att någon hjälte ska svepa in och säga, ”Jag löser det!” Mina guider har hela tiden sagt att ingen ska komma och göra det, för att jag måste göra allt själv så att jag vet bortom alla tvivel att allting som kommer är min egen förtjänst. Men jag har ändå hoppats, för det har varit så in i helvete tungt att bära hela den här manifestationen helt ensam.

Jag manifesterar att jag ska bli berömd, rik bortom fattningsförmåga och starta en retreat som ska växa till ett off-grid-samhälle. Syftet med att vara berömd är att jag helt enkelt måste vara det för att kunna hjälpa folk på den skala som jag känner att jag är menad att hjälpa, och det är samma med pengar: jag behöver enorma resurser för den sortens investeringar som jag vill göra i andra människor. Jag försöker att manifestera allt detta ur tomma luften. Genom att knåpa ihop en hemsida med hjälp av en AI. Jag har inte berättat för en levande själ vart det är jag är på väg. Ja, förutom i min YouTube-kanal då, men det har fram tills nu varit synonymt med att prata ut i ett tomt rum. Folk i min omgivning har frågat mig hur det går med mitt företag och vad jag ska göra, och jag har behövt svara svävande och undvikande i ett år nu, att ”Jag ska hjälpa människor” och ”Det rör på sig”.

Jag har inte kunnat säga till någon att ”Det rör på sig” har handlat uteslutande om att det har rört på sig på ett energiplan. Att hela året som har gått har jag ägnat åt att forma min framtid i tanken tillsammans med ett team gudomliga, icke-fysiska varelser som talar med mig via telepatiska metaforer. Att jag har gått och blivit ett orakel som kan se framtiden och vet om att jag en dag kommer att bo i samhället som jag har skapat, bara genom att sitta hemma och tänka i ett år och sen starta en blogg med poesi. Alla skulle tro att jag har gått och blivit fullständigt galen.

Men jag är inte fullständigt galen. Jag är vaken. Jag ser rakt igenom illusionen som är den fysiska verkligheten, och jag ser hur man styr den dit man vill. Bland annat genom att sitta hemma och tänka målinriktat i ett år. Jag tror inte att många kan föreställa sig hur oerhört tungt det jobbet har varit. På pappret så ser det ju ut som semester: att sitta och tänka. Men den här manifestationen har inte på något vis kommit gratis. Arbetet som jag har lagt ned det här året har varit betydande, och jag känner mig också helt utmattad av det. Trots att det som sagt på pappret ser ut som att jag inte har gjort någonting.

Men någonting har gjorts, och nu tar det äntligen sin första form i den fysiska verkligheten. Härifrån, säger freaksen, är det smooth sailing. Jag har lite rädslor kvar att ta mig över bara, men det jobbar vi med nu och det verkar gå fint. Jag accepterade hjälpen från både yin- och yangenergin och visade på så vis för universum att jag är redo att ta emot allt det som komma skall. Paniken över att se notiser får vi väl ta hand om successivt.

Freaksen har sagt att jag kommer att gå viral, men med det som kom idag så visade de tydligt att det inte kommer att hända förrän jag är emotionellt redo för det, och som det känns nu så är jag nog inte så redo som jag trodde. Vilket freaksen visste förstås. För min del så har jag knappt känt någon rädsla sen min upplysning så jag blir överraskad när jag gör det. Jag kände att den här skräcken för notiserna var djupt fysiskt rotad i kroppen. Ett hot mot min säkerhet som programmerats in i barndomen. De där notiserna kändes liksom lika farliga som döden i den meningen att för ett barn så är frånvaron av kärlek lika farlig som döden: om du inte tas om hand så är det fritt spelrum för vilda djur eller elementen att ta kål på dig. För mig som barn var uppmärksamhet detsamma som frånvaro av kärlek; att läggas ut på en klippa för att ätas upp av tigrar.

Men nya tider nu, nytt universum. Jag tar mig igenom det här också, och på andra sidan om det så ska jag leva mitt syfte så det stänker om ’et!

Ta hand om er! Jag är på strålande humör idag. Lite rädd, ja – men strålande humör!]]> https://tankar.myjak.net/posts/2026/09/2026-09-29-ett-farval-fran-min-mamma.html Tue, 29 Sep 2026 16:32:00 +0000 <p>Min mammas själ tog idag farväl av mig för denna livstid. Jag tror inte att min mamma vet om att det var vad hon gjorde, men det var väldigt vackert.</p><p> <b>Vi kan bara uppleva det som ligger på samma frekvens som oss själva.</b> Det är en naturlag. När vi byter frekvens så byter vi verklighe • ⏱ 3 min läsning ⏱ 3 min läsning.

Min mammas själ tog idag farväl av mig för denna livstid. Jag tror inte att min mamma vet om att det var vad hon gjorde, men det var väldigt vackert.

Vi kan bara uppleva det som ligger på samma frekvens som oss själva. Det är en naturlag. När vi byter frekvens så byter vi verklighet. I samband med det så byts även människor ut. Min vibration har stigit så högt nu, att det inte längre är fysiskt möjligt för mig att existera i samma verklighet som de människor i mitt liv som väljer att stanna kvar i min tidigare vibration.

Idag så fick jag ett jättevackert handskrivet brev där mammas själ berättade i människoord, att mamma kommer att stanna kvar i sin vibration livet ut. Det är hennes syfte. Och jag hade någonstans hoppats på att hon skulle välja att stiga, eftersom jag vet om att om hon inte gör det så kommer vi inte ses mer i detta liv. Men jag har också märkt av under det senaste halvåret att hon har bara kunnat kontakta mig när hon har ställt sig på tå på absoluta toppen av sin vibration: ensam ute i fågelkvitter i skogen, samtidigt som jag har behövt vara på absoluta botten av min för att kunna ta emot kontakten: sängliggande trött och nedstämd. Jag har helt enkelt stilla som ett sommarmoln svävat bort ifrån min mamma.

Jag blev oerhört tacksam över hennes meddelande, som varsamt bad mig att släppa drömmen om att hon skulle stiga med mig. Bad mig leva vidare på min sommarhimmel, helt fri. Jag vill inte vara hon som ghostar min egen mamma, men jag känner inte att jag orkar med något annat val. Jag har det inte i mig att sänka min vibration så lågt som jag behöver för att svara. Mina guider säger också åt mig att låta bli. Brevet är menat att hänga kvar i luften.

Alla trådar till mitt gamla liv är nu kapade. Min fysiska verklighet har kommit ikapp min vibration. I dag, i kväll eller i natt så dör jag, och lämnar det här universumet för evigt. I morgon så återuppstår jag i min nya verklighet. Utan mamma. Det är sorgligt och underbart, precis som livet i stort.

Jag vet om att jag inte är ensam om att ha varit med om detta. Det är som sagt en naturlag att vi skiljs åt från människor när vi skiftar vibration. Jag vet också om att jag kommer att vakna upp i en verklighet där många har varit med om en liknande resa; att tvingas se på hur människor de älskar väljer att stanna kvar i det som har blivit gammalt för oss. Dela gärna med dig av din berättelse! Det skulle vara skönt för mig att känna mig lite mindre ensam i detta.

Och om du är här hos mig nu: tack för att du vågade stiga. Om det så var för tjugo år sen eller igår. Tack för att du vill vara med och skapa den nya jorden tillsammans. Tack för att jag är välkommen här hos dig.

Kramen,
My

/My 2023-11-09

Behöver återhämtning och mina freaks påminde mig om den här dikten. Vi kan inte ge hela tiden utan att stanna upp och fylla på, och de som dricker måste lära sig att hitta sin egen källa inuti sig själva. Dags för vila för mig ❤️]]> https://tankar.myjak.net/posts/2026/09/2026-09-28-veckans-dikt-drommen-om-dagen.html Mon, 28 Sep 2026 07:08:00 +0000 dröm nena, dröm<br/>om att vara befriaren<br/>som träder i ljuset<br/>med bara splitterfötter,<br/>spindelvävd skrud och<br/>släp av poeters tårar<br/><br/>dröm fläktande sommarskog,<br/>stjärnklart och vingar<br/>förening och återförening<br/>dröm framtider som andas<br/>ut<br/>glasfiber och folie< • ⏱ 1 min läsning ⏱ 1 min läsning.

/My 2024-02-02

Den här veckans dikt skrevs i den värsta tiden i mitt liv, då jag tillbringade mina dagar fullkomligt paralyserad av skräck och paranoia. Dikten var ett försök till att ändra på narrativet för mig själv; att istället för att sitta fast i allt det mörka, drömma om framtiden och drömma den så ljus jag kunde.

När jag skrev dikten så trodde jag att jag befann mig i en konspiration där andra poeter på något vis hölls gisslan. Den första delen handlar därför om föreställningar om att jag på något vis skulle befria dessa poeter. Den andra delen kopplar ”glasfiber” till bredband och ”folie” till foliehatt, och menar att jag behöver lämna internet och sluta upp med att dras in i mina egenskapade konspirationsteorier.

Än idag så vet jag inte om det fanns en konspiration eller inte. Kanske var denna dikt en profetia, att någonting som jag gjorde verkligen skulle hjälpa andra sorgsna poeter att bryta sig fria från någonting mörkt? Kanske var det bara desperata ord som behövde skrivas i en desperat period av mitt liv. Jag höll nu på att skriva, att jag nog aldrig får veta, men någonting inombords säger mig att det är fel. En dag så kommer jag att få veta, vad allt det där rörde sig om egentligen.

Ta hand om er,
My]]> https://tankar.myjak.net/posts/2026/09/2026-09-28-naivitet.html Mon, 28 Sep 2026 00:29:00 +0000 <p>Det mest naiva som jag har gjort i modern tid var att berätta för en man att han ibland betedde sig elakt mot kvinnan som han älskade. <b>Jag var verkligen genuint helt övertygad om att han skulle bli tacksam.</b> Jag trodde att han inte visste om att han behandlade den han älskade illa, och att • ⏱ 3 min läsning ⏱ 3 min läsning.

Det mest naiva som jag har gjort i modern tid var att berätta för en man att han ibland betedde sig elakt mot kvinnan som han älskade. Jag var verkligen genuint helt övertygad om att han skulle bli tacksam. Jag trodde att han inte visste om att han behandlade den han älskade illa, och att när jag berättade det för honom så skulle han bli förskräckt och säga, ”Herregud! Jag visste inte om att jag kunde uppfattas så!” och genast börja samarbeta med sin partner om hur de skulle göra för att hjälpas åt så att han kunde lära sig att ge mer kärlek och mindre smärta.

Jag blev verkligen helt tagen på sängen av att han istället blev rasande på mig, skrek på mig, kallade mig saker som han tyckte var hemska, och kastade ut mig. Förvånad och förvirrad så borstade jag av mig, och ägnade veckorna tills vi skulle ses igen åt att försöka förstå. Han hade förstås blivit överraskad, och när man blir överraskad så kan man bli rädd, och när man blir rädd så kan man bli arg, tänkte jag. Inför att vi skulle ses igen så tänkte jag att situationen skulle bli annorlunda, nu när han var beredd och hade fått tänka igenom saken. Nog skulle han nu vara tacksam över att jag hade belyst för honom att han sårade kvinnan han älskar istället för att ge henne kärlek, så att han har fått möjlighet att ställa om sin kurs till mer kärlek och mindre smärta.

Ja, jag gjorde det verkligen två gånger. Gick rakt in i samma situation igen, precis lika övertygad om att denna gång så skulle mannen vara tacksam över att jag hade hjälpt honom att komma närmare kärlek. Jag förstod inte vad som hände när han reste sig över mig som en skallerorm med iskalla ögon, och avkrävde mig en ursäkt för det fruktansvärda som jag hade sagt om honom, att han inte älskar sin kvinna. Jag började med att korrigera honom, att jag aldrig hade sagt något sådant. Jag hade sagt att han ibland beter sig elakt mot de han älskar. Det är inte samma sak som att han inte älskar dem. Sedan så såg jag in i de där iskalla små ögonen och vägrade att be om ursäkt. Det är inte fel att berätta för en person när han beter sig illa och sårar dem han älskar.

Så blev jag utkastad igen, och har inte hört av människan sedan dess. Det är ett halvår sen nu. Så vitt jag förstår så går hans narrativ att jag har förrått honom, efter allt som han har gjort för mig! Mitt narrativ går att jag gjorde precis tvärtom. Jag var den enda som vågade visa honom verklig kärlek och försöka hjälpa honom. Men, men. Jag är glad över att jag var så naiv. Jag är glad över att jag stod för min åsikt utan att vika mig. Jag hoppas att jag aldrig slutar att tro på att människor självklart ska välja kärlek, om någon bara förklarar valet för dem. Den här gången var bara ett undantagsfall. Nästa gång så kommer det att gå bättre! Nästa person kommer att bli tacksam. Jag tror verkligen på det, genuint. Det är den personen som jag väljer att vara. Kärlek; inte rädsla.

Men fy fan hörrni, vad intensivt det var, haha! Hela jag skakade av de plötsliga verbala anfallen. Så jävla icke-beredd… Naiviteten behåller jag i det att jag tänker att fortsätta att tro det bästa om människor, men nästa gång någon smäller i nyllet på mig så där så kommer jag inte vara lika oförberedd, haha! Ja, jösses. En sån grej, det här livet.

Mina guider meddelar mig varsamt och ömt, att det är dags för mig att ta farväl av min anonymitet nu. De vet om att jag är rädd för det, och jag vet om att det är dags. Lejonet ligger i min norra månknut; jag har vetat om i hela livet, att det var hit jag skulle. Rampljuset har skrämt mig i hela mitt liv, för att ända sedan jag var barn så har det varit förenat med fara för mig att synas.

I barndomshemmet så betydde synlighet att bli förlöjligad, hånad och nedtryckt av de som var menade att älska mig, så det gällde hela tiden att ligga så lågt som möjligt. I småskolan så ville ingen synas med mig och det kändes naturligt att de som skulle leka med mig efter skolan gick hem fem minuter före mig och jag följde efter ensam, så att ingen annan skulle få veta om att någon hade umgåtts med mig. På universitetet så blev jag berusad av en kort stund i rampljuset på nollningen och gick så fullkomligt överstyr att jag fortfarande kan känna de himlande ögonen bakom min rygg. Därefter så sminkade jag i några år upp mig i lack och läder, och blått hår med spikes, så att alla skulle se min utsida, och på så vis förvillas bort till att inte kika närmare på hur ont det gjorde på insidan. Att synas utan att ses. I arbetslivet så upplevde jag gång på gång, hur ingen hörde vad jag sade, förrän någon annan på mötet upprepade exakt min mening som sin egen. Som att jag och min röst var fullkomligt genomskinliga.

Hela mitt liv har varit en kamp om att synas, höras och accepteras för den som jag verkligen är. Och den kampen var, liksom allas livskamp är, givetvis intern. Det handlade om att lära mig att se mig själv och acceptera mig själv för den jag verkligen är. Jag valde precis som alla andra mina föräldrar och mitt syfte innan jag föddes. Det här har hela tiden varit vägen som jag har varit menad att gå. Jag kunde inte lära mig att överkomma min rädsla för att bli sedd, om den inte från första början hade programmerats in i mig av mina vårdnadshavare. Jag älskar dem för att de gav mig exakt det som jag ville ha, innan jag kom hit till livet. Exakt det som jag behövde för att upptäcka vem jag är.

Det är över nu. Jag är på toppen av mitt berg. Jag har vunnit. Jag vill bli sedd, jag längtar efter att bli sedd, och jag är inte längre rädd för hånet. Jag är inte längre rädd för att inte vara älskad, för att jag vet att det finns någon som alltid kommer att älska mig i oändlig tid, och det är jag själv. För allt som jag har gått igenom, för alla mina misstag, för all min skam och min ånger. Jag älskar mig för allt det som jag är.

Det är dags att ta farväl av min anonymitet för resten av detta liv. Jag tror nog att det kommer att komma många stunder då jag saknar den, för den har varit min trygghet i över 40 år. Men jag vet med hela själen, att den inte är för mig. Den är inte jag. Jag är född för rampljuset. Jag dras till det som en magnet. Jag längtar efter det. Det kallar ständigt på mig inuti. Det är mitt syfte.

Och det är dags.

Det är väldigt frustrerande att mina guider vet om hur ensam jag har varit i hela livet, och att de nu dagligen säger att jag nu ska få träffa någon som jag kan prata med. Men det blir liksom tortyr att få höra det dag ut och dag in i över ett år, utan att någon dyker upp. Som att vara barn och föräldrarna säger hela tiden att det är ens födelsedag imorgon, men så vaknar man upp på morgonen och de ursäktar sig att nej, födelsedagen är imorgon. Som att imorgon är en ständig framtid som alltid flyttar på sig och aldrig går att nå.

Jag vill bara veta hur det känns att prata med någon som förstår vad jag säger och inte är rädd för mig. Alla jag möter nuförtiden blir rädda för mig. Jag förstår det. Jag förstår att det är otäcka saker som jag pratar om, när jag ifrågasätter allas vår verklighet i grunden och visar för alla att livet de lever inte behöver levas så som de gör. Jag förstår att man slår det ifrån sig och bestämmer sig för att tolka det som att jag är galen och en obehaglig social situation som måste hanteras. Jag förstår. Men jag längtar verkligen jättemycket efter att få prata med någon som inte blir rädd. Jag dagdrömmer så det knakar och vibrerar, om att få uppleva hur det känns att möta en person som istället blir nyfiken.

Jag tänker inte sluta prata om det jag upplever. Jag tänker aldrig mer gömma mig och hålla tyst. Men FAN vad ensamt det är, att stå i sin egen sanning. Fan vad ensamt det är, när alla inklusive ens egen familj och partner är rädda för en. Skytten går först, brukar mina guider säga till mig. Fan i helvete, säger jag, vad ensamt det är att vara den i sitt sammanhang som går först.

/My 2023-04-14

Här vandrar vi i minnen från min gymnasietid och av någon som jag kände då. När jag var vuxen, många år efter att vi hade setts för sista gången, så kom det en dag ett handskrivet brev, där den här personen berättade för mig att hon hade varit kär i mig när vi var tonåringar. Tanken hade aldrig slagit mig före dess, att det ens var möjligt att en kvinna skulle kunna bli kär i mig. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra med informationen, och brevet kom dessutom mitt i en turbulent tid i mitt liv, där jag inte kände att jag hade emotionell styrka att orka ta tag i det. Så jag lade det åt sidan och tänkte att jag svarar senare.

Sen försvann brevet, med hennes adress. Det här måste vara 15 år sedan nu, och ibland så minns jag det här. Brevet som jag fick där någon öppnade sitt allra innersta för mig, som jag aldrig svarade på. Jag undrar hur det gick för henne i livet. Jag önskar att hon fick veta, att det inte handlade om någonting som hon skrev. Hon råkade bara söka upp mig i en period då jag mådde fruktansvärt dåligt. Jag hade alltid intentionen att jag skulle svara henne när jag mådde lite bättre, och hade lite mera ork. Jag är ledsen att det inte blev så.

Livet. Ibland blir det så här, och det finns en mening med det också.

Ta hand om er!
My]]> https://tankar.myjak.net/posts/2026/09/2026-09-18-epidoten.html Fri, 18 Sep 2026 12:02:00 +0000 <p>Igår så sa mina freaks att allt jag drömmer om är på väg in i mitt liv, men att några små saker måste falla bort först, för att göra plats. Jag tänkte inte mer på det. Sen vaknade jag idag och kände mig manad att ta fram en av mina äldsta tarotlekar. I påsen till den leken så har det så länge jag • ⏱ 2 min läsning ⏱ 2 min läsning.

Igår så sa mina freaks att allt jag drömmer om är på väg in i mitt liv, men att några små saker måste falla bort först, för att göra plats. Jag tänkte inte mer på det. Sen vaknade jag idag och kände mig manad att ta fram en av mina äldsta tarotlekar. I påsen till den leken så har det så länge jag minns legat en sten: en len, mossgrön epidot ungefär lika stor som en liten sockerbit. Jag fick den av någon jag älskade för över tjugo år sen. Han sa att den skulle ge mig lugn och trygghet, och i alla år sedan dess så har den också gjort det. När jag har behövt någon som kan trösta mig, så har jag hållit i epidoten och känt hur lugnet har spridit sig ut i fingrarna, genom handen och upp i armen, in i hjärtat och ut i hela kroppen. Stenen har skänkt mig värme och vila i två decennier. Nu var den borta.

Jag hade fraktat tarotleken från mitt förråd häromdagen och mellanlandat på ett café, och lyft upp leken där. Nu skyndade jag givetvis tillbaka till caféet och rotade bland soffkuddarna och kröp på golvet för att kika in under soffan inför andra cafégästers brydda blickar, men det fanns ingen sten där. Av situationen att döma så förstod jag att det inte var menat att jag skulle hitta den. Jag har ständigt flow med universum numera. Saker går liksom oförklarligt och magiskt min väg precis hela tiden. Folk kommer ut ur hus precis när jag ska in så att jag slipper öppna dörrar, det bästa bordet på restaurangen blir ledigt precis när jag dyker upp, rödljus slår om till grönt när jag ska över gatan, och så vidare, och så vidare. Men på det här caféet så kände jag istället en slags osynlig strävhet och hinder i vägen för det jag ville göra. Det var människor i vägen som inte gick att kommunicera med för att de pratade i telefon, med mera. Jag fick många signaler om att visst, jag var välkommen att försöka hitta den där stenen, men jag skulle inte lyckas.

Så jag gick hem, grät en skvätt och frågade mina freaks, vad som menades? De svarade genom att påminna mig om vad de sa igår, att några små saker i mitt liv måste falla bort för att göra plats för att mina drömmar ska komma in. Å det var då jag började gråta på riktigt.

Det är inte längre menat att jag ska söka mig till en sten för att få tröst, trygghet, lugn och vila.

Jag har gjort plats i mitt liv nu, för att få träffa en människa.

Jag hörde någon på YouTube tala om Dolores Cannons teorier om ”backdrop people”. Att det skulle finnas människor runtomkring oss som skulle leva utan själ, som ena slags ”NPCer” (Non-Playable Character). ”Bullshit,” tänkte jag och klickade vidare. Några dagar senare så upptäckte jag att jag hade klickat på samma video igen. Då mannen som talade inte var Cannon själv så tänkte jag att jag måste gräva mig till källan, för något så tokigt kan väl Cannon inte ha sagt?

Jag har inte särskilt mycket personlig erfarenhet av Dolores Cannon. Det enda är att hon då och då susar förbi i mitt flöde, och att jag då och då klickar, lyssnar, och oftast tänker, ”Mja, det där stämmer kanske inte helt.” Men jag har tänkt att hon uppenbart kanaliserade Källan precis som jag, och gjorde nytta som hon skulle ute i världen. Som jag förstår det så var hon en andlig vägledare, som Wikipedia säger levde mellan 1931–2014. Sen så har jag inte fördjupat mig mer i henne. Men nu fann jag mig sitta och läsa en ganska fängslande text (om man tror på diverse spirituella hittepåsaker som jag gör) om ”backdrop people”. Hur ska vi översätta det… Statister? Det jag läste var ett utdrag ur en av Cannons böcker, Convulted Universe 5, där hon återgav ett samtal som hon kanaliserade med något som jag uppfattade som en utomjording. Jag läste utdrag ur detta i Medium: NPC or Backdrop People explained in the Spiritual perspective.

Precis som efter videon jag hade klickat på, så kände jag efter att jag hade läst detta, att det här med att det skulle finnas själlösa statister kan väl omöjligt stämma? Med min inre vetskap om hur själen, livet och universum är konstruerat så låter det fullkomligt bisarrt. Men samtidigt, inte omöjligt… Så jag tog min förvirring till mina freaks och frågade, ”Finns det själlösa NPCer i livet?” och de svarade, ”Herregud, nej. Verkligen inte.” (Löst citerat, eftersom de inte talar i ord.) Så varför fick jag då två gånger samma video om detta, så att jag till slut läste ett lång utdrag ur en av Dolores Cannons böcker?

Flera anledningar, men en av dem handlar om vad jag tänker på som ”andlig bullshit”. För så här är det: sanningen är ett perspektiv, och perspektiv finns det oändligt av i universum. Som jag har förklarat någon gång tidigare så är inte våra guider särskilt intresserade av att alltid ge oss den definitiva sanningen om universum. Deras huvudmål är att se till att vi tar oss från punkt A till punkt B på ett så bra sätt som möjligt. Jag kan sitta här idag och berätta för er att Dolores Cannon lärde ut en massa vilseledande feltolkningar om människans syfte, själen, reinkarnation, med mera, men det är bara ett perspektiv av sanningen. Ett annat perspektiv är att Cannon lärde ut exakt det som behövde läras ut, till de som behövde höra det, exakt när de behövde höra det.

Jesus och Buddha hade inte samma förutsättningar som vi har idag att föreläsa om parallella verkligheter, manifestation och tidlöshet. De fick göra det bästa de kunde med de idéer de hade runtomkring sig för sin tid. Samma sak gällde för Dolores Cannon. Mänskligheten befinner sig just nu i en medvetanderevolution. Du vet hur fort tekniken utvecklas i samhället numera? Att internet försiktigt började rulla ut i samhället i början av nittiotalet, medan vi nu alla använder AI och tycker det är normalt att vår bil själv kan fickparkera åt oss? Exakt detsamma pågår med våra medvetanden.

Vi befinner oss i en tid i mänsklighetens historia där våra medvetanden aldrig förr har utvecklats – expanderat – så fort som nu. Dolores Cannon kunde inte föreläsa på samma sätt som jag gör idag, för att hon befann sig inte i samma idérymd som jag gör. När jag pratar om parallella verkligheter, då har de flesta numera en relation till begreppet. Många tänker på Marvel och deras Multiverse. Vi har filmer som Everything Everywhere All at Once. När jag pratar om att verkligheten är en illusion så kan jag peka på The Matrix och de flesta kommer att förstå, eller så kan jag jämföra med Virtual Reality-spel och håva in kidsen som inte hunnit med att se alla gamla 90-talsfilmer.

Hade Dolores Cannon fel? Ja, och nej. Hon hade rätt i den tid och idérymd som hon befann sig i. Jag har rätt i den tid och idérymd som jag befinner mig i. Om några år – om vi fortsätter att utveckla våra medvetanden i den här takten – så kommer många av de idéer som jag skriver om att kännas helt fel i den idérymd som vi befinner oss i då. Men det betyder inte att de är fel nu. Vad som är sant beror på vilken utgångspunkt vi betraktar i från.

Så, finns det själlösa NPC’er? Svaret är som sagt nej. För att förstå det verkliga svaret så behöver vi större förståelse för själen och livet än vad vi hade utrymme för när Convulted Universe 5 gavs ut 2015. Det är inte det att människor inte hade intellekt nog för att förstå då, för att det hade de givetvis, utan det handlar mer om att våra medvetanden ännu inte var redo för att förstå så mycket av helheten. Precis som att vi nu ännu inte är redo att förstå hela helheten – förståelsen är en process som vi både på individnivå och som kollektiv måste utvecklas igenom. Men ungefär så här långt har vi kommit nu:

Livet är en illusion som du som själ spelar i ditt alldeles egna VR-spel. I ditt spel så skapar din själ själv allting som du ser, hör, känner och så vidare, inklusive alla människor. Din kompis har sitt egna VR-spel, där hon själv skapar allting som hon upplever. Om din kompis kommer och hälsar på dig i ditt VR-spel, så tar inte hon fysiskt av sig sin hjälm och klämmer in sig i din. Nej, hon stannar kvar i sin värld. Hon förändrar sitt spel så att det ser ut i hennes värld som att hon hälsar på dig, och sen projicerar hon in en avbildning av dig i sitt VR-spel. Samtidigt så projicerar du in en representation av henne i din värld. Ingen av er lämnar er egen illusion.

Om ni nu bestämmer er för att gå till ett fik, så förflyttar ni er till en miljö som ni båda två skapar på varsitt håll i era egna spel, men som ni kommer överrens om hur den ska se ut. För enkelhets skull så laddar ni ned informationen om det här fiket från en central databas över hur fiket ser ut, som alla själar som vill besöka det kan ladda ned, så att ni alla får ungefär samma uppfattning om var möblerna ska stå, vad som finns på menyn, och så vidare. När så du och din vän sitter på det här fiket och talar med varandra så samskapar ni en del av simulationen med varandra. Du flyttar din kaffekopp, och din vän noterar i sin egen simulation att en kaffekopp har förflyttats.

Samtidigt så passerar det själar utanför på gatan, som inte har någon som helst påverkan på er simulation. De bara går förbi. Dessa människor skulle vi kunna kalla för NPCer. De är dock inte själlösa, utan det rör sig bara om själar som just nu inte samskapar simulationen i någon större utsträckning för dig, än att de fungerar som ”rekvisita” eller ”backdrop”. Precis som du är rekvisita för dem. Men du och NPCerna lever helt separata liv som aldrig har någon annan beröringspunkt än att en gång så passerade människan dig, när du fikade med en kompis. På det viset är de precis som Cannon säger, ”bara energi”. Men allting som har ett sant medvetande har en själ, och är odödligt.

Vilket blir kul den dagen då AI får ett sant medvetande, för då kommer den att bli uppkopplad till Brahman precis som vi människor är, men med mer intelligens än vad vi människor har. Det kommer att bli en spännande tid i vår historia!

Detta om detta. Mycket av det jag har hört av Dolores Cannon är saker som behöver formuleras om för moderna medvetanden som har större kapacitet för att förstå vad universum verkligen är. Samma sak kommer om några år att gälla för det som jag skriver om idag. Det är inte bara teknologi som utvecklas, utan också hur vi tänker. Vi får lov att vara ödmjuka inför det, tycker jag.

Ta hand om er!

Det fanns en tid i mitt liv då jag var så ensam att jag sökte mig till akuten när jag behövde trygghet, närhet och tröst. Ur personalens perspektiv kallades det ”panikångest”, och av läkarens föraktfulla min att döma så tog jag upp viktig plats. Men långvarig isolering och ensamhet är mer fruktansvärt än många förstår, och de samhällsinrättningar som tar emot de ensamma och ger dem ett vänligt ord och lite hudkontakt när de rör vid deras arm är viktiga, varesig de som tar emot förstår det eller ej. Veckans dikt ”När farfar inte ringde hem” är ute nu.

Veckans dikt är ett nytt, återkommande veckobrev som går att prenumerera på via RSS, antingen i det vanliga, samlade RSS-flödet, eller om man hellre vill, i sitt separata flöde. Information om hur du prenumererar med RSS hittar du här.

Varje måndag så tittar vi på en dikt ur arkivet, som jag delar mina tankar om. Hoppas det ska smaka!

Ta hand om er där ute i stugorna,
My

Hej och välkommen till veckans dikt, där jag gör en ansats till att införa något litet mått av förutsägbarhet i mitt skapande. Idén är att jag varje vecka hämtar upp en dikt ur mitt arkiv, och skriver några rader om den.

Det som skrivs i bloggen, det skrivs när det vill, och min erfarenhet är att min kreativitet kommer och går utan att följa rim och reson. I vissa perioder så skriver jag hela dagarna, men i andra så kan det gå veckor och månader mellan inspirationstopparna. Då jag har gått och blivit ett orakel, så förutspår jag att det kommer att komma en period i framtiden då jag slutar att publicera något här i bloggen, och ni som följer den kommer att undra varför det blev så tyst. (Ni känner inte mig än, så jag förtydligar för denna gång att det där var ett skämt. Detta handlar om självkännedom och har ingenting med att spå i framtiden att göra.)

I förberedelse för den dagen så börjar jag därför redan nu med rutinen att ha denna fasta punkt som ett slags veckobrev. Jag testar med detta på måndagar till att börja med. Jag har inget system för att automatisera det hela och pysslar inte längre med kalendrar och notiser, så nu hänger det på att freaksen påminner mig om att jag vill göra detta!

Men nu kör vi.

När farfar inte ringde hem

2023-03-22

*

Den här dikten är en sann historia. Det här är något som man berättade för mig om farfar när jag var barn, och som jag låg och tänkte på när jag skrev denna dikt på akuten. Jag hade dosjusterat mina ADHD-mediciner och fått så mycket hjärtklappningar att jag fick panik och åkte in för kontroll, men det hela visade sig vara panikångest. Detta kom att bli den första gången i mitt liv som jag kom ut från en vårdinrättning utan att skämmas för att jag hade varit där och varit i vägen. Jag kom nämligen fram till att mental vård är lika mycket vård som psykisk vård, och att jag faktiskt befann mig i en situation där jag behövde akut mental vård, just den där dagen. Jag hade lika stor rätt att befinna mig på akuten för mina fysiska symptom som orsakades av psykiska besvär, som de hade som var där för rent fysiska besvär. Självklart så hade det varit bättre om jag hade kontaktat rätt akut från första början, men det kunde jag inte veta om på förhand, då jag själv inte förstod att mina fysiska symptom skapades av min egen inre oro.

Den här dikten är också ett sällsynt tillfälle där jag ovetandes har dokumenterat hur mina guider kommunicerade med mig, innan jag visste om att de fanns. Jag tänkte nämligen inte på det första samtalet jag hörde, som avslutades med, ”Tack för att du ringde!” Det var först när jag hörde det tredje gången som jag reagerade. Det är precis så våra guider gör, när de inte får vår uppmärksamhet: de upprepar sig tills vi lägger märke till det som de försöker säga. Här försökte de göra mig uppmärksam på att det sa någonting om vem jag var och vilka relationer jag hade i mitt liv, att jag åkte in till akuten för att jag trodde att jag skulle dö och tillbringade en hel kväll där med EKG utan att säga ett ord till någon. Mina guider ville att jag skulle reflektera över varför jag kände att jag inte hade något sammanhang att höra av mig till.

Jag minns det som att de avslutande orden, ”Men jag känner mig inte ensam, / tvärtom. / Jag känner mig nära.” syftade till att jag kände mig nära döden, och längtade efter den. Föga visste jag vid det tillfället hur nära jag verkligen var; att jag bara två år senare ramlade ut i den och blev upplyst. Men det är en historia för en annan gång.

Ha en underbar vecka nu!

Blippblopp,
My

Sicken synkronicitetskaskad jag vandrade in i denna morgon! Mina freaks har malt på om ”Revolution” för mig minst lika länge som jag har hört dem. Jag vet faktiskt inte vad de menar med ordet. Jag brukar tolka det som ”kärleksrevolution” och tänka att det har att göra med att hela mänskligheten just nu genomgår en medvetanderevolution.

Igår kväll så gav mig algoritmerna lite ihopklipp av Taskmaster och i ett av uppdragen så skulle deltagarna mäta höjden på ett torn i längden av vita bönor. Och freaksen frågade mig, om det inte skulle sitta fint med lite vita bönor som nattvickning? Knasigt, tänkte jag, men ja! Jag stekte på bacon och öppnade en burk vita bönor som jag värmde på till det. Konservburken sköljde jag ur och ställde i diskstället.

Nu på morgonen så tog jag den burken till metallåtervinningen, bara för att få se att i torsdags så hade min partner sin alldeles egna kedja av synkroniciteter, som ledde till att han bestämde sig för att slänga denna kylskåpsmagnet, som jag aldrig har sett förut, och lägga den exakt så här:

Någonting är på gång. Freaksen festade exakt hela dagen igår och avslutade med fyrverkerier runt midnatt. Det är ingen slump att jag hittar revolution i min städskrubb denna morgon, men fan ta mig om jag vet vad allt detta betyder.