Sicken synkronicitetskaskad jag vandrade in i denna morgon! Mina freaks har malt på om ”Revolution” för mig minst lika länge som jag har hört dem. Jag vet faktiskt inte vad de menar med ordet. Jag brukar tolka det som ”kärleksrevolution” och tänka att det har att göra med att hela mänskligheten just nu genomgår en medvetanderevolution.

Igår kväll så gav mig algoritmerna lite ihopklipp av Taskmaster och i ett av uppdragen så skulle deltagarna mäta höjden på ett torn i längden av vita bönor. Och freaksen frågade mig, om det inte skulle sitta fint med lite vita bönor som nattvickning? Knasigt, tänkte jag, men ja! Jag stekte på bacon och öppnade en burk vita bönor som jag värmde på till det. Konservburken sköljde jag ur och ställde i diskstället.

Nu på morgonen så tog jag den burken till metallåtervinningen, bara för att få se att i torsdags så hade min partner sin alldeles egna kedja av synkroniciteter, som ledde till att han bestämde sig för att slänga denna kylskåpsmagnet, som jag aldrig har sett förut, och lägga den exakt så här:

Någonting är på gång. Freaksen festade exakt hela dagen igår och avslutade med fyrverkerier runt midnatt. Det är ingen slump att jag hittar revolution i min städskrubb denna morgon, men fan ta mig om jag vet vad allt detta betyder.

Jag tror att dagens vision är privat, men jag behöver ha något att göra och jag älskar att skriva, så nu sitter jag här. Den var så märklig, och det känns som att jag borde fatta, men jag kan inte riktigt greppa den ändå.

Jag var ute med flytväst och simmade i havet, i kölvattnet av en stor passagerarfärja av den där typen som pendlar mellan Sverige och Åland. Jag visste att jag var tvungen att simma ikapp färjan för att rädda den, så jag kämpade för allt vad jag var värd i vågorna. Medan jag knappade in på färjan så märkte jag hur jag blev insnärjd i tångruskor, så att det blev svårare och svårare med simtagen. Snart så kändes det som att jag nästan befann mig i mera tång än vatten, och långsamt så började jag arbeta mig upp på tången, och började gå på vattnet, mot färjan. Jag upptäckte att vi var omgivna av små, besynnerliga varelser, som besköt oss. Så plötsligt befann jag mig på färjan. Jag var helt naken, och lika stor som färjan! Jag täckte hela fartyget; jag blev till fartyget. Allting annat blev smått som ett barns leksaker, och ingen vågade längre skjuta på oss.

Och det var alltsammans. Nog så förstår jag med liknelsen att gå på vatten att det här är kopplat till mitt spirituella uppvaknande, och antagligen finns här en metafor för att jag förut kämpade med att simma i havet, medan jag numera flyter ovanpå det. Men allt detta är ju sådant som jag redan vet, så jag förstår inte varför jag fick en vision om det? Jag undrar om de där varelserna som besköt oss är det relevanta, att det faktiskt har funnit mystiska, yttre hot som jag inte har begripit mig på? Eller är det relevanta något om färjan? Att jag försökte rädda någon annan, men sedan istället blev till den som blev räddad och flöt vidare trygg ifrån all yttre eld? Jag har faktiskt ingen aning. Och det som jag har minst aning om, är varför mina guider ansåg att jag behövde få den här visionen.

Nu fick ni den också. Håll till godo!

Arken.

Vänta, va!? Va sa ni? Freakshelveten!

Jag fick en fortsättning på visionen om Tummelisa! När jag var ute idag så kunde jag inte släppa den första ur mina tankar. Det var som att jag gick in i den där andra själens medvetande igen, och snurrade in i den själens gamla tankesnurror. Den gick och funderade på hur det gick för Tummelisa egentligen. Om hon hade fått bestående men ifrån att ha blivit trampad på, eller om hon hade återhämtat sig. Vad pysslade hon med idag? Vart hade hon tagit vägen?

Jag som själen bar på en känsla av att jag hade varit med om ett mirakel. Exakt hur hade Tummelisa ens kunnat överleva att bli trampad på, på det viset som hon gjorde? Hur hade hon kunnat klara sig så, vad det verkade som bara lite ytligt tilltufsad? Hur kunde hon liksom bara… fortsätta att gå, efter en sån upplevelse? Jag, som den själen, fick hela tiden kämpa för att skaka av mig de tankarna och fortsätta framåt.

Så plötsligt, så dök hon upp igen! Mitt framför mig på min väg, i fullt dagsljus! Andra själar hade stannat för att titta på henne och samtala om henne. Hon hade vuxit och blivit så stor! Fem gånger sin ursprungliga storlek, stor som en handflata, så rörde hon sig framåt, makligt, stolt, självsäkert. Helt orädd inför alla jättar som betraktade henne. Hon hade en orubblig stabilitet och pondus omkring sig, som gjorde att ingen vågade störa henne. Inte heller jag, som den betraktande själen.

Jag bara fylldes av lycka, över att jag hade fått se hur Tummelisa inte bara hade överlevt, utan också vuxit till något så makalöst! Jag ville ta tag i varenda själ jag mötte och peka, ”Titta, titta där borta! Har du sett något sådant, någon gång?” Och jag var märkligt stolt, över att jag hade vidrört Tummelisa med min fot en gång. Att jag hade känt henne leva, i becksvarta natten. Att hon var en del av mitt liv.

Och där var visionen slut. Känslan som jag fick av den här visionen var att det här faktiskt har hänt nu, eller kommer att hända mycket snart: att personen eller personerna som var inblandade i att jag hade det lite tufft 2023-2024 har hittat mig igen, på den här sidan och/eller YouTube. Att hen eller de verkligen har undrat sedan dess hur det gick för mig, och nu är i full färd med att få veta mer om just det. Den eller de personerna var ju med när jag låg och kippade efter luft på min absoluta botten, och vet precis hur jag uttryckte mig på den tiden, så jag antar att ingen vet bättre än hen/dem hur stor skillnaden är från då mot hur jag uttrycker mig nu. Jag förstår att det måste synas, att jag mentalt är fem gånger så stor nu. Det är meningen att det ska synas. Mhm. Så klart.

Jag har också på känn, att vi inte är färdiga med varandra, den där själen och jag. Jag har fått så många hemlighetsfulla synkroniciteter som har kretsat runt oväntad vänskap. Men det får vi se! Det kan handla om vem som helst. Jag lämnar alla dörrar öppna, och låter själen leda mig dit jag ska.

Vi hörs!

En ekorre gömmer nötter för vintern, men glömmer bort var den har gömt dem. Dessa bortglömda nötter växer upp till träd. Det visar sig nu, att ekorren i själva verket var ute på havet när den gömde sina nötter. Träden som har vuxit upp har därför blivit till en flytande ö. Som ett Atlantis som har stigit upp ifrån havsbotten, men nu istället för att vara en stad med stela byggnader, är en fantastisk, grönskande skog som kan vandra vart den vill.

All kärlek till mina Atlantispoeter.

Jag fick en vision igår kväll, som jag inte riktigt vet hur jag ska beskriva. Så jag sätter mig här och börjar skriva, och förlitar mig på att min gamla, hederliga autoskrift ska kicka in och förklara åt mig. Det som hände var, att jag kände att jag fick ett telepatiskt ”FÖRLÅT!”

Jag fick gå in i någon annans känslor, och denna andra var kolossal i förhållande till mig. Skalan var att den, vars känslor jag fick uppleva, var stor som en människa, medan jag var stor som den yttersta leden på människans tumme. Tummelisa. Ja, den bilden fungerar. Av storleksskillnaden att döma, så förstår jag att den som jag fick uppleva var en själ, som lät mig få veta vad den var med om när den träffade min människorform – My.

Själen gick i sina egna tankar och körde sitt egna race, utan att bry sig särskilt mycket om sin omgivning. Inte för att den var ondskefull, för själar är definitionen av villkorslös kärlek, utan bara för att den hade sitt fokus annorstädes. I detta tillstånd så råkade själen trampa på mig, My, Tummelisa. Och i min vision så fick jag uppleva exakt vad själen kände i det ögonblicket. Hur den plötsligt slets ur sin egna värld med sina egna tankar och rycktes in i min värld, när den med fasa såg på i slow motion hur jag höll på att krossas under dess titaniska vikt.

Jag fick uppleva hur själen kände Tummelisas kropp leva under dess fotsula i mikroögonblicket där jätten hann stoppa sig själv från att lägga hela sin tyngd mot varelsens lilla, varma, skräckslagna kropp. Jag fick vara med när jätten kastade sig undan och dök ned till Tummelisas nivå för att undersöka vilken skada den hade hunnit med att göra, med den kroppstyngd som den hade hunnit med att pressa ned den lilla varelsen mot verkligheten med. Jag kände den jättelika själens hjärta slå i dubbla hastigheten i bestörtning, medan den höll andan för att se om jag fortfarande levde, och jag kände tårar brinna av lättnad i dess ögonvrår när den såg mig röra på mig.

Själen funderade en kort stund på hur den skulle kunna hjälpa mig att fortsätta dit jag var på väg, men den insåg att den inte visste någonting om mig och vad jag ville, så den bestämde sig för att låta mig halta vidare på egen hand. Så själen fortsatte att gå åt sitt håll, motvillig att lämna den lilla Tummelisan till att försöka klara sig själv, men samtidigt viss om att det var det som var det rätta att göra. Men känslan av hur hon hade känts mot fotsulan… den känslan brann och glödde i själen. Den ville hela tiden vända om och hjälpa till, trösta, be om förlåtelse, beskydda och försöka ställa allt till rätta igen. Som själ så var jag för evigt förändrad. Den lilla varelsens energi hade blivit till en liten del av själen. Jag som själ kände det som att jag plötsligt hade fått ett hjärta som jag inte visste om att jag hade, som jag nu kunde känna bulta i mitt bröst.

Jag som själen gick och gick, och vägen som jag gick på blev becksvart, men vad som än hände så hade jag nu med mig känslan av den lilla varelsen, känslan av hjärtat som slog i mitt bröst, och en nyfunnen medvetenhet av min omgivning, där jag hela tiden såg till att försöka att inte trampa på någonting. Och i mörkret, där det var omöjligt att se var jag gick, så började jag be: ”Snälla, låt mig inte trampa på något mer. Jag litar på, att jag får hjälp, att aldrig igen trampa på något som lever så.”

Det var hela visionen. Det kändes som att själen som närapå krossade mig till döds år 2023-2024, kom till mig igår och bad om ursäkt. Å det var så vackert, att ni inte kan förstå! Det är en sak, med en människa som kommer och säger, ”förlåt”. Men denna skala! Det var en hel själ! En hel själ som bad mig, en människa, om ursäkt! Otroligt. Otroligt var det, och otroligt kändes det.

Om du är människan, som den själen spelar, så ska du veta, att jag har hört ditt förlåt. Jag vet hur genuint det är, för att jag har känt det, på själsnivå. Jag fick känna hur jag lade om riktningen för din själ för all framtid, bara genom att jag existerar. Bara genom att jag fortsatte att andas, efter att du hade trampat på mig.

Du behöver inte vara rädd för vad jag ska tycka om dig, efter vad som hände mellan oss. Jag förstår, på ett plan som jag misstänker att du inte kan förstå. Och om du vill, så tar jag jättegärna emot din hjälp och ditt beskydd. Jag tror att det skulle vara läkande för oss båda!

All kärlek till dig,
My

Har efter en tids strul lyckats kicka igång Scrivener på Linux igen och kommit åt mina gamla arbetsmappar med poesi. Hittade då denna dikt, som intresserar mig mycket, i och med att den skrevs en månad innan min upplysning. Jag skrev den alltså innan jag trodde på något syfte, Gud, eller mening med livet! Jag skrev den innan jag trodde på synkroniciteter, spådomar, visioner och att våra själar kommunicerar med oss genom vår egen kreativitet.

Stå kvar

Det som står ut här för mig nu är de sista raderna. ”De har marscherat genom helvetet för att återvända till dig, nakna. De kommer att kriga för dig, hårdare än du kan föreställa dig, om du vågar.” Det är ju en profetia!

Jag stod kvar och jag släppte in, och jag blev av med både hus och murar. Jag valde att älska de utstötta, nynazisterna och pedofilerna för vad de gjorde mot mig (för mig). Jag valde att älska dem för allt de lärde mig, för att de räddade mig och för att de gav mig något som jag knappt hade vågat drömma om. De gav mig mitt liv och hjälpte mig att nå upplysning. ”De har marscherat genom helvetet för att återvända till dig, nakna.”

Rysningar och tårar.

”De kommer att kriga för dig, hårdare än du kan föreställa dig, om du vågar.”

Jesus Fucking Christ.

Men ja. Jag kommer att kriga för dem också. Jag antar att det är det, som de vet. Som du bevisat.

”Kom till mig.”

Idag så kom det en vision i form av en match i Necromunda, ett figurspel i Warhammer 40k-universumet. Jag fick uppleva hur det har varit och kommer att vara för min verkliga motståndare, i den fysiska verkligheten. Jag spelade det laget i form av stora, muskliga figurer med tunga vapen, medan jag mötte ett lag som var nätta, lätta på fötterna och utrustade med små knivar och snärtiga piskor. Vi kan kalla mitt lag för Orkanen, och de nätta motståndarna för Rådjuret.

Jag, Orkanen, hade spelat Necromunda många gånger förut, men till saken hör att det helt nyligen har släppts en ny version med uppdaterade regler, och att det var den versionen som vi spelade nu. Jag hade inte varit så pepp på att plugga in de nya reglerna, medan Rådjuret hade ägnat en vecka åt att memorera varje detalj, måla ny terräng till spelplanen och piffa upp sina figurer i alla möjliga glada neonfärger. Själv så limmade jag ihop mina figurer som hastigast dagen före vår match, och hade bara hunnit lägga en svart och en vit grundfärg på dem. Spelplanen var kanske 50x90 cm och vi spelade med sju stycken cirka tre-fyra centimeter höga figurer var.

Vi började spela, och det började extremt bra för Orkanen, med en riktig drömposition. Jag dominerade hela slagfältet med en karaktär i ett utkikstorn, som hade sikte över varenda öppen yta, samt med en helt orimlig räckvidd på en meter på sitt maskingevär, när alla andra karaktärer hade sin räckvidd på mellan två till fyra decimeter. Det första som hände i matchen var också att ett av de färgglada rådjuren ställde sig upp på en upphöjd, öppen yta, och blev omedelbart utslagen av maskingeväret från övervakningstornet.

Matchen rullade på med att båda lagen flyttade fram sina positioner, och Orkanen såg hela tiden ut att vara mycket starka. Sköt, träffade och sårade, dock utan att plocka någon mer av brädet än den där första som hade stuckit ut. Men så plötsligt och oväntat, så lyckades Rådjuret sänka figuren i utkikstornet, som hade kontrollerat hela brädet! I närapå samma slag, så lyckades hon komma in, precis lika oväntat, och såra två av Orkanens nyckelspelare.

Orkanen var inte beredd och hade ingen strategi för situationen, så laget började med ”damage control”; att försöka lappa ihop läget runt de som hade sårats. Orkanens taktik hade hela tiden varit att dominera med övervakningstornet samt att skjuta på allt som stack ut näsan, men Rådjuret hade kommit in och sänkt två pers med närstrid – genom att kramas!

Här tog vi en paus i partiet, och efter pausen, när vi skulle gå tillbaka in för att fortsätta spela, så sa Rådjuret till mig, att det skulle gå fort nu. Att vi bara skulle spela en runda till. Jag – Orkanen – blev irriterad, för att Rådjuret insinuerade att det redan hade vunnit, och att vi i princip bara skulle gå in och flytta figurer för att titta på hur Rådjuret hade vunnit. Så som brädet såg ut för mig så såg inte jag det självklara övertaget. Visst, två av mina nyckelspelare låg och åmade sig på marken, men annars så hade vi förlorat en spelare var, så i mina ögon så såg det inte så ojämt ut som Rådjuret ville påskinna.

Vi började spela, och det första som hände, var att Rådjuret började föreläsa för mig om de mest kryptiska, ovidkommande reglerna, och om vad som hade förändrats i reglerna från förra versionen av Necromunda till denna, och att nu fungerar det så här, med den här grejen som inte ens är aktuell för vår spelplan nu, och… Mitt huvud började brinna: varför pratade vi om detta? Hjärnan blev överhettad och det blev svårt att tänka på basala regler. Taktik var bara att glömma! Och varje gång som Orkanen försökte göra någonting så dök det upp något nytt, ”Nej, så där kan vi inte längre göra i den här versionen av spelet, nu fungerar det så här…” Orkanen försökte skjuta, och träffade ingenting, samtidigt som det kändes som att det kom Rådjur flygande ur väggarna med sina kramar. Och Orkanen, som var van vid de gamla reglerna och förberedd på en halvtimmes lång match, blev helt överkörd på mindre än tio minuter. Inga av Orkanens spelare dog, men de blev helt oskadliggjorda så till den grad, att också jag kunde se att det var kört. Orkanen fick helt enkelt ge upp, utan att ha träffat ett enda skott efter pausen.

Jag och Orkanen möttes i det verkliga livet år 2023. År 2024-2025 så hade vi paus, men nu så kör vi igen. Fast den här gången så är det jag som har byggt spelplanen, jag som kan de nya, uppdaterade reglerna om parallella verkligheter, och jag som har målat mina figurer i glada färger. Orkanen står i svartvitt med utdaterad taktik och byxorna nere, och ja, känner sig irriterad, när jag säger att nu så går jag in i den kommande delen av partiet bara för att få se hur jag har vunnit. Orkanens övertag har ju hela tiden varit så stort! Men det är nya tider nu. Snart så får ni också se, det jag ser.

Kramen!

Visionera bara fortsätter att komma, så jag antar att de är vardag i mitt liv nu? Saker som jag aldrig någonsin kunde ha föreställt mig skulle ingå i min mänskliga upplevelse. Men vi sa ju till dig! Haha, ja när jag var typ elva år, ja! Då förstod jag inte vad ni sa. Nej, men vi sa till dig... Nu ler de finurligt och pekar mot dikten som jag skrev häromdagen, Informationsflödet. Men ja, det var ett jäkla tjat om Oraklet i Delfi i böckerna som jag läste när jag var barn, det var det.

Idag så var jag på promenad i ett välbekant område, då jag såg en ny skylt uppsatt: ”VÄRMECENTRALEN”. Kugghjulen började snurra i skallen. Vad då för värmecentral? Varför är det skyltat, och varför är skylten handskriven? Nyfikenheten växte, och jag kände att jag behövde få veta. Så jag svängde av vägen, och strax så passerade jag en liknande, handmålad skylt, ”VÄRMECENTRALEN”. Vägen var ny för mig, och ledde in i en skog, uppför en backe. Jag klurade: kunde det verkligen vara en riktig värmecentral (och vad är ens det?) eller skulle jag möjligen hitta en överraskning? Någonting inombords kittlade mig att jag hade bytt till den här verkligheten, där de här skyltarna stod, av en anledning.

Så nådde jag backens krön, och möttes av en härlig graffitimålning! Det är ett ansikte som blickar mot schackbrädsliknande plan som ligger i olika kontraster och vinklar. Jag tolkade genast bilden som att någon blickar ut mot flertalet parallella verkligheter. Intill så stod tre målade bänkar och ett bord, byggda av lastpallar. Längre fram så lockade en ny skylt, ”VÄRMECENTRALEN”, så jag fortsatte att gå.

Här så började skogsvägen kännas riktigt isolerad, för att vara så nära centrala Uppsala, och jag fylldes av en känsla av upptäckarglädje, nyfikenhet och äventyrlighet! Vid det här laget så var jag också helt säker på att jag befann mig mitt i en pågående vision, så jag hastade grusvägen fram i iver över att få veta vilken överraskning som kunde tänkas vänta vid slutet av den. Och när jag kom fram, så blev jag så rörd! En parkeringsplats, nästintill tom och ödslig, som var sporadiskt pyntad med de mest kärleksfyllda små kreativitetsbomber man kunde tänka sig! Det var, just nu, mest små färgglada öar av lastpallsbord utställda, med soffor av lastpallar intill.

Jag förstod att mina älskade freaks visade mig, vad den här webbplatsen som du läser på nu är för något. En avstickare, nära det centrala internet, som går ut på slingriga skogsstigar för den som vågar följa de handmålade skyltarna. En lite halvkackigt ihopsnickrad parkeringsplats, med några enstaka kärleksbomber av kreativitet, några bord och charmiga, men obekväma stolar. En plats som ivrigt väntar på att växa till sig till något större och ännu vackrare. En plats som bjuder in till gemenskap och värme. En plats som väntar på att människor ska komma och sätta sig på de stickiga lastpallarna och mötas runt mina dikter och tankar. Och utanför själva mitt utrymme, så kommer där i framtiden att stå sido-communities, likt bänkarna vid den schackrutiga graffitin, som krokar i den kreativitet som sker här inne, men som samtidigt kör sitt egna race.

Nej, det är inte utan att jag gråter när jag tänker på det. Vi är här. Ja, freaksen är här, och hejar på, hela vägen. Fy fan vad fint. FY FAN VAD FINT, HÖR NI DET!?

Värmecentralen, den är här. Jag är så rörd och tacksam över att jag får leva mitt liv! Jag är så glad över att jag får se och uppleva min framtid så här, parallellt med mitt nu. Det här, säger freaksen, är vad jag har lagt i min kundkorg nu. Det här är framtiden som jag har valt, och jag älskar den. Tack för att ni finns, alla ni vackra, underbara människor, som en dag kommer att fylla den här platsen med er värme. Tack för att ni finns, tillsammans med mig!

De stora visionerna som jag får brukar det också alltid följa med en liten meta-fil till som bekräftar att det är en vision samt ger mig kontexten, så att jag kan förstå innehållet i visionen. Så i visionen med nyckelpigan så sa metafilen att visionen var menad att lugna mig, och handlade om min dåvarande livssituation. I visionen med mjukisbyxorna så sa metafilen att visionen var menad att gratulera mig, och handlade om mitt liv i sin helhet. Men jag har fått en vision där metafilen inte var komplett, så att jag varken vet vad visionen handlar om eller är helt säker på varför jag fick den. Kanske fick jag den för att det var menat att jag skulle dela den?

Jag kom ut utanför ytterdörren och såg fyra gråsparvar sitta på min cykel. Hela cykelstället var fullt med cyklar, men fåglarna hade alla valt just min cykel att sitta på, och det var en spänd stämning över sparvarna. De hade alla sina blickar riktade mot ett närliggande buskage. Särskilt en gråsparv som satt på cykelkorgen en bit ifrån de andra såg orolig ut, och alla tjattrade de med läten som jag inte är van att höra ifrån gråsparvar. Jag följde deras blickar mot buskaget, och såg precis då en skata hoppa ut, med en väldigt kraftfull känsla av trots runtomkring sig. Makt. Kontroll. Böj knä! Gråsparvarna tystnade helt. Först då så såg jag att skatan hade något i sin näbb, som den med en kaxig, nonchalant rörelse kastade i marken. Och jag, helt stum inför skådespelet, såg att det var en död gråsparv. Jag gick därifrån och lämnade fåglarna så, i den scenen.

Det enda som stod i den medföljande metafilen från mina guider, var att det jag hade sett var något som pågick bakom kulisserna, där jag inte kan se det. Jag vet att det på något vis rör mig, eftersom alla gråsparvarna satt på just min cykel, men inget annat fick jag veta. Vad det har för betydelse för mig eller mitt liv, det kan jag bara spekulera i, och det gör jag inte, för att jag känner inte att jag kommer någonvart med det. Så det blir så här. Varsågoda: en vision som jag fick i juli, som jag inte förstår. Kanske var den till någon annan.

Not: Jag lägger upp en ny kategori för visioner, och för att den ska vara komplett så slänger jag med detta inlägg in en kopia av det som i skrivande stund står om visioner i FAQ:n.

Ser du visioner? Vad är en vision?

Ja. Jag använder ordet "vision" som ett paraplybegrepp för något som är extremt svårt att förklara och som kan innehålla visuella element, men inte behöver göra det. Visioner rör sig inte om hallucinationer, som har att göra med hur vår hjärna tolkar intryck åt oss. Visioner handlar om förståelsen för att precis allting vi förnimmer är informationsbärande och att vad som helst i vår omgivning i kombination med vårt inre liv kan radas upp till en enda, fantastisk, sammanhängande synkronicitet, som bär på ett tydligt, riktat budskap. Om det är en större vision så börjar och slutar den ofta för mig med en obeskrivbar känsla av en ödesmättad gongong som slår.

Min första vision skedde till exempel på en promenad inne i ett område med lägenhetshus, sten och asfalt. Jag råkade då se en nyckelpiga krypa på betongen intill en husvägg, och tänkte, "Nej men, lilla vän!" och böjde mig ned för att plocka upp den. När jag försökte få den att krypa upp i min hand så upplevde jag hur den gjorde allt i sin makt för att undkomma mig, samtidigt som jag bara ville rädda den. I det ögonblicket så kände jag gongongen inombords. Jag fick upp nyckelpigan i handen och bar den i flera minuter genom betonglandskapet, alltjämt medan den klättrade och sprattlade i min hand, föll på rygg och försökte fly, men av någon anledning aldrig valde att flyga.

Till slut nådde vi fram till en gräsmatta där jag kunde släppa av nyckelpigan. När jag reste mig upp så såg jag att gräsmattan låg precis intill två stora åkrar, som gigantiska, framtida jaktmarker för nyckelpigan. Och i det ögonblicket kände jag gongongen igen, och förstod, instinktivt, att jag hade haft en vision. Ingen behövde förklara för mig vad det var, jag bara visste. Och jag bara visste, att nyckelpigan var en metafor för mig själv. Att mina guider höll på att bära mig ut ur en grå verklighet, medan jag, livrädd, sprattlade, föll på rygg, försökte fly och glömde bort, att jag har vingar. Visionen var ett meddelande till mig att hålla ut, för att jag strax skulle bli avsläppt på en gräsmatta, och därifrån skulle jag kunna flyga till valfritt paradis. Och så blev det också. Jag har befunnit mig på den där gräsmattan sen en tid tillbaka, och är precis i startgroparna att flyga vidare, till en framtid jag väljer själv, i valfritt paradis.

I detta fall var alltså visionen ett händelseförlopp. När det är riktigt ödesmättade budskap jag får, då brukar det vara just så visionen utspelar sig, under ett par-tre minuter. Det är dock sällsynt, medan jag veckovis får mindre visioner som mer består av "knippen med synkroniciteter". Det kan till exempel vara att en oväntad låttext dyker upp i mina tankar från ingenstans, samtidigt som jag ser en skylt vars budskap kombinerar med låttexten, och så minns jag plötsligt en udda händelse ifrån skolåren.

Jag får också hela tiden information från mina guider, i form av bland annat tankar, idéer och minnen. Ofta kommer sådan information i obegripligt stora, telepatiska paket, bestående av en salig blandning av känslor, förnimmelser och minnen. Tänk att jag är en miniräknare, att en kvantdator skickar mig en tretimmars IMAX-rulle, och att jag ska försöka beskriva handlingen i den för andra miniräknare. De där jättepaketen som inte går att beskriva, kallar jag också ibland för visioner.

Jag skrev om visioner i min FAQ, och lustigt nog så strax efteråt fick jag en av just de där sällsynta visionerna som jag beskrev med nyckelpigan. Detta inlägg blir till lite i utbildningssyfte, så att ni bättre ska förstå vad en vision är för något, men också för att berätta något om mig och var i livet som jag befinner mig just nu.

Kom ihåg att grunden till allt detta är att verkligheten är en illusion, så att exakt allting som pågår i den kan vara informationsbärande till oss. Tänk dig att du har en VR-hjälm och ett par hörlurar på dig. Allting som du ser och hör då är ju relevant information till dig ifrån VR-spelet som du spelar. Det förekommer liksom inte ”slask-info” som inte är relevant för din spelupplevelse. Du kanske inte alltid förstår varför som spelutvecklarna har lagt till vissa saker i spelet, men du kan ändå förstå att de har haft en intention med allting som finns med, ned till minsta grässtrå. Precis så är livet!

Jag skulle sätta in ett nytt resårband i mina gamla favoritmjukisbyxor. I byxan så satt det ett icke-elastiskt snöre, och min partner föreslog att jag skulle fästa resåren i det och dra ut snöret, för att då samtidigt dra in resåren. Men jag sa att nej, jag vill behålla det gamla snöret. Så jag satte en säkerhetsnål i mitt resårband, och så började jag jobba in resåren med hjälp av säkerhetsnålen. Det var, rent ut sagt, svinjobbigt. Jag kämpade och bökade med den där jävla säkerhetsnålen, och någonstans när jag närmade mig mitten så skrek jag rakt ut, för att jag kände att säkerhetsnålen gick upp. Jag blev orolig att jag inte skulle lyckas sluta till den igen och behöva göra om alltihop! Men jag lyckades ändå i blindo känna mig fram till att klämma ihop säkerhetsnålen igen och kunde fortsätta.

Det gick trögare och trögare, och så gick nålen upp igen, och jag klagade igen. Men jag fick ihop nålen en gång till, och kämpade på, hela vägen tills att jag hade kommit en tre kvarts varv, där det plötsligt tog tvärstopp. Hur jag än gjorde så kom jag ingenvart, och säkerhetsnålen gick upp och behövde stängas igen, om och om igen. Till slut så fick jag acceptera att det inte gick att fortsätta på samma vis. Jag hämtade en sax, klippte upp byxlinningen och fiskade ut säkerhetsnålen en liten bit. Skönt! Härligt! Äntligen! Tänkte jag, och började dra i säkerhetsnålen med resårbandet igen…

… men det var fortfarande tvärstopp. Säkerhetsnålen kom bara ut delvis ur öppningen som jag hade gjort, och ingenting som jag gjorde funkade. Säkerhetsnålen hade också blivit tilltufsad av arbetet så här långt, så jag rättade till den så att den såg ut som ny, men den satt fortfarande fast. Till slut så fick jag acceptera att jag hade klippt upp byxlinningen på ett ställe som inte riktigt gjorde jobbet. Jag fick ta fram saxen igen och klippa upp ett nytt hål. Där kunde jag sen äntligen dra ut säkerhetsnålen och dra ordentligt i den medföljande resåren. Så! Underbart! En härlig frihetskänsla.

Medan jag bökade, så upptäckte jag att det där snöret som jag hade intentionen att behålla, hade dragits in i byxlinningen i änden där jag hade påbörjat alltsammans. Jag tänkte att okej, då får det vara så, och så bestämde jag mig – trött på att mecka med säkerhetsnålen – för att övergå till metoden att fästa resårbandet i det befintliga snöret och dra igenom det den sista vägen. Sagt och gjort så knöt jag ihop alltsammans för att börja dra… bara för att se att trots att jag hade dubbelkollat vilken ände som var vilken, så hade jag ändå lyckats dra i fel ände av snöret, och dra in även den andra änden in i byxlinningen, så att det icke-elastiska snöret nu befann sig i sin helhet inne i byxan. Kek! Det fanns inget annat att göra, än att dra ut hela det snöret och kasta det.

Sagt och gjort så kunde jag nu fritt stoppa tillbaka säkerhetsnålen med resårbandet i byxlinningen och fortsätta att trä den igenom den sista kvarten på varvet. Och känslan… Hela vägen så hade processen varit så orimligt jobbig. Det hade fastnat och strulat och tagit tid och mina fingrar värkte av ansträngningen… och så nu bara: swosh! Den sista biten gled säkerhetsnålen och resårbandet igenom som om det vore plast mot teflon, utan minsta veck, buckla eller skrynkla, och sen tada! så var säkerhetsnålen ute igen. Och visionen var över.

Detta var en sammanfattning av hela mitt liv, från början till framtida slut. Ni kan läsa samma berättelse om ni läser min poesi från 2005 till idag. Allting levs i blindo, i illusionen, innanför den där byxlinningen, där jag ålar mig fram. En säkerhetsnål med släp, dragen framåt av osynliga jättehänder. År 2005 så går säkerhetsnålen upp, då jag går in i depression och inte längre vill leva. Men de där jättehänderna lyckas peta ihop mig igen, och få mig att fortsätta. Därifrån så går säkerhetsnålen upp igen lite då och då, men vi tar oss vidare, för att nå fram till år 2023, där det blir total kalabalik. Det blir själens mörka natt. Jag kör fast och går upp, sätts ihop, ålar någon millimeter, går upp igen, sätts ihop igen, ålar, går upp, dras bakåt, sätts ihop, ålar…

… och så plötsligt sker något fullkomligt obeskrivligt för den här lilla säkerhetsnålen, som bara har befunnit sig inuti en byxlinning sedan det hela började. Verkligheten som jag känner till den klipps upp, och jag dras ut i ett vardagsrum, med en jätte som håller i mig, en jätte bredvid som tittar på TikTok, en öppen balkongdörr ut till en hel planet full med andra jättar och katter och valar och träd och en världsrymd… Detta var mitt spirituella uppvaknande – min upplysning – i februari år 2025. I samband med det så läkte också mitt psyke från alla de problem som jag hade dragit på mig under livet: ADHD, strukturell dissociation och komplex PTSD. Den tilltufsade säkerhetsnålen rätas ut.

Och sen så är jag inne i byxlinningen igen. Men jag sitter fortfarande fast. Så det som händer är att jag backar lite, och så öppnas en ny reva upp i min verklighet, och denna gång så dras jag ut i min helhet ut ur byxan. Detta var vad som skedde tidigare nu i augusti, som jag i efterhand dokumenterade lite av i Ursäkta??. I samband med det så dras också det icke-elastiska snöret ut ur byxan, vilket symboliserar all min gamla karma från alla mina tidigare liv. Det snöret satt ju i byxlinningen innan jag började jobba mig igenom den med mitt resårband! Jättehänderna stoppade sedan tillbaka mig in i byxlinningen, och drog mig resten av vägen utan minsta lilla motstånd.

Alltsammans var en vision till mig, för att berätta för mig att nu så är jag verkligen helt klar med allt motsträvigt som jag någonsin har upplevt i det här livet och alla tidigare liv. Mitt tredagars ”spirituella bootcamp” var det sista som jag behövde gå igenom, innan fri hopp och lek! kunde börja. Så nu är jag där! I fri hopp och lek! Det känns… underbart på ett sätt som jag tror väldigt få nu levande människor kan sätta sig in i. Alltså… Ni vet inte om vad jag har gått igenom, för att komma hit. Jag börjar gråta nu, när jag tänker på det. Det här livet som jag har levt? Det har liksom inte varit genomruttet hela tiden, jag har självklart haft ljusglimtar och skoj jag med, som alla andra, men… Låt oss bara säga att jag har inte glidit hit dit där jag är nu som plast gör på teflon. Det är inte det att jag har gått igenom något värre än någon annan, för det har jag absolut inte gjort. Det är det att jag valde att känna alla mina känslor inför allt det som jag gick igenom.

Om någon läser om hur jag semestrar gratis i Europa och tänker att, ”Någon annan har faktiskt betalat för det där!” så vill jag bara säga att jag vet. Men jag vet också, vad jag har gått igenom för att komma hit. Alla människor som jag har hjälpt, alla gånger som jag satte andra före mig själv. Jag vet, att det är min tur nu, att få glida lite.

Livet ut.

Tidigare publicerat i ett annat sammanhang. Flyttat till myjak.net den 2026-09-09.

It's 2:30 am, I can't sleep. I feel like I opened up a portal to infinity in my head. It's dizzying. Half a billion lifetimes and this one's my last. Kali yuga. Living in a dream, in an illusion. End of karma. My head is spinning, spinning. A chasm beneath my conciousness, all of space and time within me. And tomorrow, I have to go up and go to work as if everything is like it always was, as if I'm still a normal human being. All of cosmos and eternity spinning within and I have to read mails and forms and answer my coworkers' questions about our IT systems. I'm spinning, spinning, spinning.

4 am, something's up with my chakras. Kundalini rising. I was sent the clearest vision of a black rider on a black horse. So hot, feels like fever, my throat chakra, someone is trying to communicate with me. Please, sleep

someone's face, like a mirror to mine, in another vision, our faces half in light, half in shadow like yin and yang

a tsunami wave transforming into a bird's nest. my stomach chakra's burning

6 am hundreds of astronauts against the background of space, flames from a gigantic fire reflecting in their helmets. My heart chakra is itching

a peace dove flying towards the sun with a sword through its body. The skies are clear blue.