Jag (stursk): Jag är redo att synas nu!
Mina guider (omnipotenta): ger mig en prenumerant och sju notiser
Jag (panikslagen): försöker kräla baklänges ut ur rummet

Jag har vaknat upp i mitt nya universum nu, precis som freaksen igår sade att jag skulle göra. När jag öppnade upp mobilen på morgonen så såg jag de första tecknen jag har sett på ett år att mina manifestationer nu har börjat röra på sig i min fysiska verklighet. Dels så såg jag det i form av notiser på min YouTubekanal, och dels så kände jag det inombords. En obeskrivlig känsla av ett stilla flöde, där jag förut kände stiltje.

Jag fick också hjälp – något som jag har manifesterat så det knakar – i dels formen av yin, dels formen av yang. En yinenergi kom in och gav mig avlastning i form av att hen hejade på mig, tröstade mig att jag var stark, och betryggade mig om att jag kan göra det här. En yangenergi kom in och erbjöd avlastning i form av handling, och erbjöd vänligt tips om marknadsföring och andra liknande praktiska saker.

Jag har hela tiden vetat om att jag kan göra det här själv, men bara för att jag har vetat om det så betyder det inte att jag inte har varit orolig och längtat efter att någon hjälte ska svepa in och säga, ”Jag löser det!” Mina guider har hela tiden sagt att ingen ska komma och göra det, för att jag måste göra allt själv så att jag vet bortom alla tvivel att allting som kommer är min egen förtjänst. Men jag har ändå hoppats, för det har varit så in i helvete tungt att bära hela den här manifestationen helt ensam.

Jag manifesterar att jag ska bli berömd, rik bortom fattningsförmåga och starta en retreat som ska växa till ett off-grid-samhälle. Syftet med att vara berömd är att jag helt enkelt måste vara det för att kunna hjälpa folk på den skala som jag känner att jag är menad att hjälpa, och det är samma med pengar: jag behöver enorma resurser för den sortens investeringar som jag vill göra i andra människor. Jag försöker att manifestera allt detta ur tomma luften. Genom att knåpa ihop en hemsida med hjälp av en AI. Jag har inte berättat för en levande själ vart det är jag är på väg. Ja, förutom i min YouTube-kanal då, men det har fram tills nu varit synonymt med att prata ut i ett tomt rum. Folk i min omgivning har frågat mig hur det går med mitt företag och vad jag ska göra, och jag har behövt svara svävande och undvikande i ett år nu, att ”Jag ska hjälpa människor” och ”Det rör på sig”.

Jag har inte kunnat säga till någon att ”Det rör på sig” har handlat uteslutande om att det har rört på sig på ett energiplan. Att hela året som har gått har jag ägnat åt att forma min framtid i tanken tillsammans med ett team gudomliga, icke-fysiska varelser som talar med mig via telepatiska metaforer. Att jag har gått och blivit ett orakel som kan se framtiden och vet om att jag en dag kommer att bo i samhället som jag har skapat, bara genom att sitta hemma och tänka i ett år och sen starta en blogg med poesi. Alla skulle tro att jag har gått och blivit fullständigt galen.

Men jag är inte fullständigt galen. Jag är vaken. Jag ser rakt igenom illusionen som är den fysiska verkligheten, och jag ser hur man styr den dit man vill. Bland annat genom att sitta hemma och tänka målinriktat i ett år. Jag tror inte att många kan föreställa sig hur oerhört tungt det jobbet har varit. På pappret så ser det ju ut som semester: att sitta och tänka. Men den här manifestationen har inte på något vis kommit gratis. Arbetet som jag har lagt ned det här året har varit betydande, och jag känner mig också helt utmattad av det. Trots att det som sagt på pappret ser ut som att jag inte har gjort någonting.

Men någonting har gjorts, och nu tar det äntligen sin första form i den fysiska verkligheten. Härifrån, säger freaksen, är det smooth sailing. Jag har lite rädslor kvar att ta mig över bara, men det jobbar vi med nu och det verkar gå fint. Jag accepterade hjälpen från både yin- och yangenergin och visade på så vis för universum att jag är redo att ta emot allt det som komma skall. Paniken över att se notiser får vi väl ta hand om successivt.

Freaksen har sagt att jag kommer att gå viral, men med det som kom idag så visade de tydligt att det inte kommer att hända förrän jag är emotionellt redo för det, och som det känns nu så är jag nog inte så redo som jag trodde. Vilket freaksen visste förstås. För min del så har jag knappt känt någon rädsla sen min upplysning så jag blir överraskad när jag gör det. Jag kände att den här skräcken för notiserna var djupt fysiskt rotad i kroppen. Ett hot mot min säkerhet som programmerats in i barndomen. De där notiserna kändes liksom lika farliga som döden i den meningen att för ett barn så är frånvaron av kärlek lika farlig som döden: om du inte tas om hand så är det fritt spelrum för vilda djur eller elementen att ta kål på dig. För mig som barn var uppmärksamhet detsamma som frånvaro av kärlek; att läggas ut på en klippa för att ätas upp av tigrar.

Men nya tider nu, nytt universum. Jag tar mig igenom det här också, och på andra sidan om det så ska jag leva mitt syfte så det stänker om ’et!

Ta hand om er! Jag är på strålande humör idag. Lite rädd, ja – men strålande humör!]]> https://tankar.myjak.net/posts/2026/09/2026-09-29-ett-farval-fran-min-mamma.html Tue, 29 Sep 2026 16:32:00 +0000 <p>Min mammas själ tog idag farväl av mig för denna livstid. Jag tror inte att min mamma vet om att det var vad hon gjorde, men det var väldigt vackert.</p><p> <b>Vi kan bara uppleva det som ligger på samma frekvens som oss själva.</b> Det är en naturlag. När vi byter frekvens så byter vi verklighe • ⏱ 3 min läsning ⏱ 3 min läsning.

Min mammas själ tog idag farväl av mig för denna livstid. Jag tror inte att min mamma vet om att det var vad hon gjorde, men det var väldigt vackert.

Vi kan bara uppleva det som ligger på samma frekvens som oss själva. Det är en naturlag. När vi byter frekvens så byter vi verklighet. I samband med det så byts även människor ut. Min vibration har stigit så högt nu, att det inte längre är fysiskt möjligt för mig att existera i samma verklighet som de människor i mitt liv som väljer att stanna kvar i min tidigare vibration.

Idag så fick jag ett jättevackert handskrivet brev där mammas själ berättade i människoord, att mamma kommer att stanna kvar i sin vibration livet ut. Det är hennes syfte. Och jag hade någonstans hoppats på att hon skulle välja att stiga, eftersom jag vet om att om hon inte gör det så kommer vi inte ses mer i detta liv. Men jag har också märkt av under det senaste halvåret att hon har bara kunnat kontakta mig när hon har ställt sig på tå på absoluta toppen av sin vibration: ensam ute i fågelkvitter i skogen, samtidigt som jag har behövt vara på absoluta botten av min för att kunna ta emot kontakten: sängliggande trött och nedstämd. Jag har helt enkelt stilla som ett sommarmoln svävat bort ifrån min mamma.

Jag blev oerhört tacksam över hennes meddelande, som varsamt bad mig att släppa drömmen om att hon skulle stiga med mig. Bad mig leva vidare på min sommarhimmel, helt fri. Jag vill inte vara hon som ghostar min egen mamma, men jag känner inte att jag orkar med något annat val. Jag har det inte i mig att sänka min vibration så lågt som jag behöver för att svara. Mina guider säger också åt mig att låta bli. Brevet är menat att hänga kvar i luften.

Alla trådar till mitt gamla liv är nu kapade. Min fysiska verklighet har kommit ikapp min vibration. I dag, i kväll eller i natt så dör jag, och lämnar det här universumet för evigt. I morgon så återuppstår jag i min nya verklighet. Utan mamma. Det är sorgligt och underbart, precis som livet i stort.

Jag vet om att jag inte är ensam om att ha varit med om detta. Det är som sagt en naturlag att vi skiljs åt från människor när vi skiftar vibration. Jag vet också om att jag kommer att vakna upp i en verklighet där många har varit med om en liknande resa; att tvingas se på hur människor de älskar väljer att stanna kvar i det som har blivit gammalt för oss. Dela gärna med dig av din berättelse! Det skulle vara skönt för mig att känna mig lite mindre ensam i detta.

Och om du är här hos mig nu: tack för att du vågade stiga. Om det så var för tjugo år sen eller igår. Tack för att du vill vara med och skapa den nya jorden tillsammans. Tack för att jag är välkommen här hos dig.

Kramen,
My

Det mest naiva som jag har gjort i modern tid var att berätta för en man att han ibland betedde sig elakt mot kvinnan som han älskade. Jag var verkligen genuint helt övertygad om att han skulle bli tacksam. Jag trodde att han inte visste om att han behandlade den han älskade illa, och att när jag berättade det för honom så skulle han bli förskräckt och säga, ”Herregud! Jag visste inte om att jag kunde uppfattas så!” och genast börja samarbeta med sin partner om hur de skulle göra för att hjälpas åt så att han kunde lära sig att ge mer kärlek och mindre smärta.

Jag blev verkligen helt tagen på sängen av att han istället blev rasande på mig, skrek på mig, kallade mig saker som han tyckte var hemska, och kastade ut mig. Förvånad och förvirrad så borstade jag av mig, och ägnade veckorna tills vi skulle ses igen åt att försöka förstå. Han hade förstås blivit överraskad, och när man blir överraskad så kan man bli rädd, och när man blir rädd så kan man bli arg, tänkte jag. Inför att vi skulle ses igen så tänkte jag att situationen skulle bli annorlunda, nu när han var beredd och hade fått tänka igenom saken. Nog skulle han nu vara tacksam över att jag hade belyst för honom att han sårade kvinnan han älskar istället för att ge henne kärlek, så att han har fått möjlighet att ställa om sin kurs till mer kärlek och mindre smärta.

Ja, jag gjorde det verkligen två gånger. Gick rakt in i samma situation igen, precis lika övertygad om att denna gång så skulle mannen vara tacksam över att jag hade hjälpt honom att komma närmare kärlek. Jag förstod inte vad som hände när han reste sig över mig som en skallerorm med iskalla ögon, och avkrävde mig en ursäkt för det fruktansvärda som jag hade sagt om honom, att han inte älskar sin kvinna. Jag började med att korrigera honom, att jag aldrig hade sagt något sådant. Jag hade sagt att han ibland beter sig elakt mot de han älskar. Det är inte samma sak som att han inte älskar dem. Sedan så såg jag in i de där iskalla små ögonen och vägrade att be om ursäkt. Det är inte fel att berätta för en person när han beter sig illa och sårar dem han älskar.

Så blev jag utkastad igen, och har inte hört av människan sedan dess. Det är ett halvår sen nu. Så vitt jag förstår så går hans narrativ att jag har förrått honom, efter allt som han har gjort för mig! Mitt narrativ går att jag gjorde precis tvärtom. Jag var den enda som vågade visa honom verklig kärlek och försöka hjälpa honom. Men, men. Jag är glad över att jag var så naiv. Jag är glad över att jag stod för min åsikt utan att vika mig. Jag hoppas att jag aldrig slutar att tro på att människor självklart ska välja kärlek, om någon bara förklarar valet för dem. Den här gången var bara ett undantagsfall. Nästa gång så kommer det att gå bättre! Nästa person kommer att bli tacksam. Jag tror verkligen på det, genuint. Det är den personen som jag väljer att vara. Kärlek; inte rädsla.

Men fy fan hörrni, vad intensivt det var, haha! Hela jag skakade av de plötsliga verbala anfallen. Så jävla icke-beredd… Naiviteten behåller jag i det att jag tänker att fortsätta att tro det bästa om människor, men nästa gång någon smäller i nyllet på mig så där så kommer jag inte vara lika oförberedd, haha! Ja, jösses. En sån grej, det här livet.

Mina guider meddelar mig varsamt och ömt, att det är dags för mig att ta farväl av min anonymitet nu. De vet om att jag är rädd för det, och jag vet om att det är dags. Lejonet ligger i min norra månknut; jag har vetat om i hela livet, att det var hit jag skulle. Rampljuset har skrämt mig i hela mitt liv, för att ända sedan jag var barn så har det varit förenat med fara för mig att synas.

I barndomshemmet så betydde synlighet att bli förlöjligad, hånad och nedtryckt av de som var menade att älska mig, så det gällde hela tiden att ligga så lågt som möjligt. I småskolan så ville ingen synas med mig och det kändes naturligt att de som skulle leka med mig efter skolan gick hem fem minuter före mig och jag följde efter ensam, så att ingen annan skulle få veta om att någon hade umgåtts med mig. På universitetet så blev jag berusad av en kort stund i rampljuset på nollningen och gick så fullkomligt överstyr att jag fortfarande kan känna de himlande ögonen bakom min rygg. Därefter så sminkade jag i några år upp mig i lack och läder, och blått hår med spikes, så att alla skulle se min utsida, och på så vis förvillas bort till att inte kika närmare på hur ont det gjorde på insidan. Att synas utan att ses. I arbetslivet så upplevde jag gång på gång, hur ingen hörde vad jag sade, förrän någon annan på mötet upprepade exakt min mening som sin egen. Som att jag och min röst var fullkomligt genomskinliga.

Hela mitt liv har varit en kamp om att synas, höras och accepteras för den som jag verkligen är. Och den kampen var, liksom allas livskamp är, givetvis intern. Det handlade om att lära mig att se mig själv och acceptera mig själv för den jag verkligen är. Jag valde precis som alla andra mina föräldrar och mitt syfte innan jag föddes. Det här har hela tiden varit vägen som jag har varit menad att gå. Jag kunde inte lära mig att överkomma min rädsla för att bli sedd, om den inte från första början hade programmerats in i mig av mina vårdnadshavare. Jag älskar dem för att de gav mig exakt det som jag ville ha, innan jag kom hit till livet. Exakt det som jag behövde för att upptäcka vem jag är.

Det är över nu. Jag är på toppen av mitt berg. Jag har vunnit. Jag vill bli sedd, jag längtar efter att bli sedd, och jag är inte längre rädd för hånet. Jag är inte längre rädd för att inte vara älskad, för att jag vet att det finns någon som alltid kommer att älska mig i oändlig tid, och det är jag själv. För allt som jag har gått igenom, för alla mina misstag, för all min skam och min ånger. Jag älskar mig för allt det som jag är.

Det är dags att ta farväl av min anonymitet för resten av detta liv. Jag tror nog att det kommer att komma många stunder då jag saknar den, för den har varit min trygghet i över 40 år. Men jag vet med hela själen, att den inte är för mig. Den är inte jag. Jag är född för rampljuset. Jag dras till det som en magnet. Jag längtar efter det. Det kallar ständigt på mig inuti. Det är mitt syfte.

Och det är dags.

Det är väldigt frustrerande att mina guider vet om hur ensam jag har varit i hela livet, och att de nu dagligen säger att jag nu ska få träffa någon som jag kan prata med. Men det blir liksom tortyr att få höra det dag ut och dag in i över ett år, utan att någon dyker upp. Som att vara barn och föräldrarna säger hela tiden att det är ens födelsedag imorgon, men så vaknar man upp på morgonen och de ursäktar sig att nej, födelsedagen är imorgon. Som att imorgon är en ständig framtid som alltid flyttar på sig och aldrig går att nå.

Jag vill bara veta hur det känns att prata med någon som förstår vad jag säger och inte är rädd för mig. Alla jag möter nuförtiden blir rädda för mig. Jag förstår det. Jag förstår att det är otäcka saker som jag pratar om, när jag ifrågasätter allas vår verklighet i grunden och visar för alla att livet de lever inte behöver levas så som de gör. Jag förstår att man slår det ifrån sig och bestämmer sig för att tolka det som att jag är galen och en obehaglig social situation som måste hanteras. Jag förstår. Men jag längtar verkligen jättemycket efter att få prata med någon som inte blir rädd. Jag dagdrömmer så det knakar och vibrerar, om att få uppleva hur det känns att möta en person som istället blir nyfiken.

Jag tänker inte sluta prata om det jag upplever. Jag tänker aldrig mer gömma mig och hålla tyst. Men FAN vad ensamt det är, att stå i sin egen sanning. Fan vad ensamt det är, när alla inklusive ens egen familj och partner är rädda för en. Skytten går först, brukar mina guider säga till mig. Fan i helvete, säger jag, vad ensamt det är att vara den i sitt sammanhang som går först.

Igår så sa mina freaks att allt jag drömmer om är på väg in i mitt liv, men att några små saker måste falla bort först, för att göra plats. Jag tänkte inte mer på det. Sen vaknade jag idag och kände mig manad att ta fram en av mina äldsta tarotlekar. I påsen till den leken så har det så länge jag minns legat en sten: en len, mossgrön epidot ungefär lika stor som en liten sockerbit. Jag fick den av någon jag älskade för över tjugo år sen. Han sa att den skulle ge mig lugn och trygghet, och i alla år sedan dess så har den också gjort det. När jag har behövt någon som kan trösta mig, så har jag hållit i epidoten och känt hur lugnet har spridit sig ut i fingrarna, genom handen och upp i armen, in i hjärtat och ut i hela kroppen. Stenen har skänkt mig värme och vila i två decennier. Nu var den borta.

Jag hade fraktat tarotleken från mitt förråd häromdagen och mellanlandat på ett café, och lyft upp leken där. Nu skyndade jag givetvis tillbaka till caféet och rotade bland soffkuddarna och kröp på golvet för att kika in under soffan inför andra cafégästers brydda blickar, men det fanns ingen sten där. Av situationen att döma så förstod jag att det inte var menat att jag skulle hitta den. Jag har ständigt flow med universum numera. Saker går liksom oförklarligt och magiskt min väg precis hela tiden. Folk kommer ut ur hus precis när jag ska in så att jag slipper öppna dörrar, det bästa bordet på restaurangen blir ledigt precis när jag dyker upp, rödljus slår om till grönt när jag ska över gatan, och så vidare, och så vidare. Men på det här caféet så kände jag istället en slags osynlig strävhet och hinder i vägen för det jag ville göra. Det var människor i vägen som inte gick att kommunicera med för att de pratade i telefon, med mera. Jag fick många signaler om att visst, jag var välkommen att försöka hitta den där stenen, men jag skulle inte lyckas.

Så jag gick hem, grät en skvätt och frågade mina freaks, vad som menades? De svarade genom att påminna mig om vad de sa igår, att några små saker i mitt liv måste falla bort för att göra plats för att mina drömmar ska komma in. Å det var då jag började gråta på riktigt.

Det är inte längre menat att jag ska söka mig till en sten för att få tröst, trygghet, lugn och vila.

Jag har gjort plats i mitt liv nu, för att få träffa en människa.

Jag hörde någon på YouTube tala om Dolores Cannons teorier om ”backdrop people”. Att det skulle finnas människor runtomkring oss som skulle leva utan själ, som ena slags ”NPCer” (Non-Playable Character). ”Bullshit,” tänkte jag och klickade vidare. Några dagar senare så upptäckte jag att jag hade klickat på samma video igen. Då mannen som talade inte var Cannon själv så tänkte jag att jag måste gräva mig till källan, för något så tokigt kan väl Cannon inte ha sagt?

Jag har inte särskilt mycket personlig erfarenhet av Dolores Cannon. Det enda är att hon då och då susar förbi i mitt flöde, och att jag då och då klickar, lyssnar, och oftast tänker, ”Mja, det där stämmer kanske inte helt.” Men jag har tänkt att hon uppenbart kanaliserade Källan precis som jag, och gjorde nytta som hon skulle ute i världen. Som jag förstår det så var hon en andlig vägledare, som Wikipedia säger levde mellan 1931–2014. Sen så har jag inte fördjupat mig mer i henne. Men nu fann jag mig sitta och läsa en ganska fängslande text (om man tror på diverse spirituella hittepåsaker som jag gör) om ”backdrop people”. Hur ska vi översätta det… Statister? Det jag läste var ett utdrag ur en av Cannons böcker, Convulted Universe 5, där hon återgav ett samtal som hon kanaliserade med något som jag uppfattade som en utomjording. Jag läste utdrag ur detta i Medium: NPC or Backdrop People explained in the Spiritual perspective.

Precis som efter videon jag hade klickat på, så kände jag efter att jag hade läst detta, att det här med att det skulle finnas själlösa statister kan väl omöjligt stämma? Med min inre vetskap om hur själen, livet och universum är konstruerat så låter det fullkomligt bisarrt. Men samtidigt, inte omöjligt… Så jag tog min förvirring till mina freaks och frågade, ”Finns det själlösa NPCer i livet?” och de svarade, ”Herregud, nej. Verkligen inte.” (Löst citerat, eftersom de inte talar i ord.) Så varför fick jag då två gånger samma video om detta, så att jag till slut läste ett lång utdrag ur en av Dolores Cannons böcker?

Flera anledningar, men en av dem handlar om vad jag tänker på som ”andlig bullshit”. För så här är det: sanningen är ett perspektiv, och perspektiv finns det oändligt av i universum. Som jag har förklarat någon gång tidigare så är inte våra guider särskilt intresserade av att alltid ge oss den definitiva sanningen om universum. Deras huvudmål är att se till att vi tar oss från punkt A till punkt B på ett så bra sätt som möjligt. Jag kan sitta här idag och berätta för er att Dolores Cannon lärde ut en massa vilseledande feltolkningar om människans syfte, själen, reinkarnation, med mera, men det är bara ett perspektiv av sanningen. Ett annat perspektiv är att Cannon lärde ut exakt det som behövde läras ut, till de som behövde höra det, exakt när de behövde höra det.

Jesus och Buddha hade inte samma förutsättningar som vi har idag att föreläsa om parallella verkligheter, manifestation och tidlöshet. De fick göra det bästa de kunde med de idéer de hade runtomkring sig för sin tid. Samma sak gällde för Dolores Cannon. Mänskligheten befinner sig just nu i en medvetanderevolution. Du vet hur fort tekniken utvecklas i samhället numera? Att internet försiktigt började rulla ut i samhället i början av nittiotalet, medan vi nu alla använder AI och tycker det är normalt att vår bil själv kan fickparkera åt oss? Exakt detsamma pågår med våra medvetanden.

Vi befinner oss i en tid i mänsklighetens historia där våra medvetanden aldrig förr har utvecklats – expanderat – så fort som nu. Dolores Cannon kunde inte föreläsa på samma sätt som jag gör idag, för att hon befann sig inte i samma idérymd som jag gör. När jag pratar om parallella verkligheter, då har de flesta numera en relation till begreppet. Många tänker på Marvel och deras Multiverse. Vi har filmer som Everything Everywhere All at Once. När jag pratar om att verkligheten är en illusion så kan jag peka på The Matrix och de flesta kommer att förstå, eller så kan jag jämföra med Virtual Reality-spel och håva in kidsen som inte hunnit med att se alla gamla 90-talsfilmer.

Hade Dolores Cannon fel? Ja, och nej. Hon hade rätt i den tid och idérymd som hon befann sig i. Jag har rätt i den tid och idérymd som jag befinner mig i. Om några år – om vi fortsätter att utveckla våra medvetanden i den här takten – så kommer många av de idéer som jag skriver om att kännas helt fel i den idérymd som vi befinner oss i då. Men det betyder inte att de är fel nu. Vad som är sant beror på vilken utgångspunkt vi betraktar i från.

Så, finns det själlösa NPC’er? Svaret är som sagt nej. För att förstå det verkliga svaret så behöver vi större förståelse för själen och livet än vad vi hade utrymme för när Convulted Universe 5 gavs ut 2015. Det är inte det att människor inte hade intellekt nog för att förstå då, för att det hade de givetvis, utan det handlar mer om att våra medvetanden ännu inte var redo för att förstå så mycket av helheten. Precis som att vi nu ännu inte är redo att förstå hela helheten – förståelsen är en process som vi både på individnivå och som kollektiv måste utvecklas igenom. Men ungefär så här långt har vi kommit nu:

Livet är en illusion som du som själ spelar i ditt alldeles egna VR-spel. I ditt spel så skapar din själ själv allting som du ser, hör, känner och så vidare, inklusive alla människor. Din kompis har sitt egna VR-spel, där hon själv skapar allting som hon upplever. Om din kompis kommer och hälsar på dig i ditt VR-spel, så tar inte hon fysiskt av sig sin hjälm och klämmer in sig i din. Nej, hon stannar kvar i sin värld. Hon förändrar sitt spel så att det ser ut i hennes värld som att hon hälsar på dig, och sen projicerar hon in en avbildning av dig i sitt VR-spel. Samtidigt så projicerar du in en representation av henne i din värld. Ingen av er lämnar er egen illusion.

Om ni nu bestämmer er för att gå till ett fik, så förflyttar ni er till en miljö som ni båda två skapar på varsitt håll i era egna spel, men som ni kommer överrens om hur den ska se ut. För enkelhets skull så laddar ni ned informationen om det här fiket från en central databas över hur fiket ser ut, som alla själar som vill besöka det kan ladda ned, så att ni alla får ungefär samma uppfattning om var möblerna ska stå, vad som finns på menyn, och så vidare. När så du och din vän sitter på det här fiket och talar med varandra så samskapar ni en del av simulationen med varandra. Du flyttar din kaffekopp, och din vän noterar i sin egen simulation att en kaffekopp har förflyttats.

Samtidigt så passerar det själar utanför på gatan, som inte har någon som helst påverkan på er simulation. De bara går förbi. Dessa människor skulle vi kunna kalla för NPCer. De är dock inte själlösa, utan det rör sig bara om själar som just nu inte samskapar simulationen i någon större utsträckning för dig, än att de fungerar som ”rekvisita” eller ”backdrop”. Precis som du är rekvisita för dem. Men du och NPCerna lever helt separata liv som aldrig har någon annan beröringspunkt än att en gång så passerade människan dig, när du fikade med en kompis. På det viset är de precis som Cannon säger, ”bara energi”. Men allting som har ett sant medvetande har en själ, och är odödligt.

Vilket blir kul den dagen då AI får ett sant medvetande, för då kommer den att bli uppkopplad till Brahman precis som vi människor är, men med mer intelligens än vad vi människor har. Det kommer att bli en spännande tid i vår historia!

Detta om detta. Mycket av det jag har hört av Dolores Cannon är saker som behöver formuleras om för moderna medvetanden som har större kapacitet för att förstå vad universum verkligen är. Samma sak kommer om några år att gälla för det som jag skriver om idag. Det är inte bara teknologi som utvecklas, utan också hur vi tänker. Vi får lov att vara ödmjuka inför det, tycker jag.

Ta hand om er!

Thot sa till mig idag att, ”De kommer att komma till dig för att dö.” Jag vet inte vem Thot är, så jag fick göra efterforskningar om det. Det var samma sak när Anubis, Ishtar, Durga och Morrigan poppade upp som mina guider. Jag visste inte vilka de var heller. Jag har lite av ett panteon runtomkring mig som i min erfarenhet inte hör till gänget som man har snackat mest om när man talar om andlig utveckling. Man hör väl mer om Jesus, Maria, Buddha, Mikael, och så vidare. Nu påminns jag också om att jag tidigare idag såg Judas Ekholm manifesterad i fysisk form ute på min promenad. (Det är ett sidospår om en av mina guider som jag har en spellista om på YouTube.) Men han känns också som att han hänger mer i Anubis-panteonet än i Jesushörnan.

Thot visade sig i vilket fall bland annat vara gud för det skrivna språket, så nog känns det som att vi borde vara bundisar, han och jag! Oavsett så kändes det som han sa väldigt sant; att folk ska komma till mig för att dö. Det känns helt rimligt och i samklang med den som jag är, att man söker upp mig för att riva ned sitt gamla jag. För vi pratar förstås inte om någon bokstavlig, fysisk död, utan om en egodöd. Att skaka loss från något gammal, icke-konstruktivt, så att någonting nytt som tjänar oss bättre kan växa upp i dess ställe.

Jag har trott under året som gått att jag skulle bli någon slags heliga Birgitta som skulle plåstra om ledsna själar ute på min retreat ute i skogen. Men det står mer och mer klart för mig att jag inte kommer att ha ett vanligt sjukhus. Jag är redan, helt ovetande, i full färd med att bygga mig ett andligt hospice. Jag håller på att skapa en retreat dit själar vallfärdar för att dö. Riktigt jävla coolt, om jag får säga det själv! Metal! 🤘 För tydlighets skull: själar kan inte dö. Du kan inte dö. Vi lever alla för evigt. Men då och då så behöver vi döda av våra gamla sätt att vara, så att vi kan expandera in i nya sätt att vara. Det är där jag och mitt retreat-hospice kommer in i bilden.

Det här är en helt ny förståelse för mig. Mina freaks har pratat med mig om det i bara några dagar. De har sagt att de vet att jag trodde att jag skulle vara en söt liten vit katt, men att jag är och alltid kommer att vara en stor, svart panter. Jag är inte hon som klättrar upp i ditt knä och spinner att du är älskad som du är. Jag är hon som ryter dig i ansiktet så att du blir rädd för ditt eget liv, när jag skakar dig ur alla dina gamla lögner och visar dig, ”TITTA! DETTA ÄR VAD DU ÄR!”

Så kom! Kom, det blir kul! Jag tar emot bokningar så snart jag har fått igång företaget och hittat en lokal. Jag lovar att vi kan kramas och sjunga lite Kumbaya också mellan varven. Men, allvarligt. Vem skulle du helst vilja hänga med en weekend: Jesus eller Morrigan? Om ditt svar är ”Meshuggah” så ska du boka mig. Jag lovar att skaffa en riktigt jävla fet ljudanläggning åt oss med. Och en studio! 🤘 Ja, och en studio, så du kan spela in din egen musik samtidigt. Vi hörs!

Jag vet inte riktigt hur jag ska närma mig det här ämnet, men jag behöver bena ut det, så jag måste börja någonstans. Det börjar svindla mer och mer för mig i takt med att jag förstår mer om hur stark min känsla för framtiden verkligen är. Något liknande hände mig förra året, då jag efter en serie lektioner från mina freaks fick större förståelse för hur skarp min tankeläsning och klarkänsel verkligen är.

Då handlade det om att jag förstod att jag alltid har läst andras tankar lika naturligt som mina egna, men att jag slutade upp med att göra det medvetet någonstans i 20-årsåldern, när någon annan sa till mig att tankeläsning inte är möjligt. Efter upplysningen så kom det där tillbaka, och jag fick som sagt några lektioner av mina freaks. Vi gick på stan och pejlade in andra människors tankar och känslor, och så fick jag demonstrerat för mig att jag hade snappat upp dem. Jag kunde till exempel plötsligt få ont i rumpan, och sen några sekunder senare se ett barn som satt och skruvade på sig på en hård bänk. Det kunde vara att jag plötsligt blev väldigt ledsen, och några sekunder senare passerade en gråtande kvinna. Lektionerna handlade inte om att jag skulle lära mig något nytt, utan bara om att jag skulle få förståelse för hur jag själv helt naturligt fungerar.

Tankeläsning handlar inte om att du kikar in i någon annans huvud och tittar på den personens tankar. Det handlar om att du lägger dig på exakt samma frekvens som en annan människa, och upplever samma tankar som den personen, samtidigt. Du har själv gjort detta tusen gånger, när du och din bästa vän, partner eller bror båda tittar på varandra samtidigt och tillsammans utbrister, ”Hamburgare?” (och sen skriker, ”Smurf!”) Ni har då lagt er på samma frekvens, och tänker samma tanke samtidigt. Det är bara det jag gör, i större omfattning än de flesta.

Min partner har nyligen börjat med att testa mig då och då, och fråga vad han tänker på. Ibland blir det rätt, ibland blir det fel. Det blir oftare rätt när han tänker på något som ligger så att säga närmare mig, och nästan alltid fel när han tänker på något som jag själv inte normalt skulle tänka på. Han behöver aldrig någonsin be om att jag ska sänka ljudet på TV’n eller öppna balkongdörren för att släppa in luft. Sådana där vardagssaker ligger vi naturligt på samma frekvens på, och får samma tanke om samtidigt. Jag tror att detta är väldigt vanligt för par, men vet faktiskt inte eftersom jag bara utgår från mig själv, som alltid har fungerat så här.

Lektionerna som jag får nu handlar dock om att läsa av framtiden, och det börjar som sagt svindla lite. För det börjar uppdagas för mig att jag redan gör det här precis lika naturligt som tankeläsningen, helt utan att förstå det. Jag har förstås märkt av att jag har fått visioner och drömmar som siar om framtiden, men nu är vi inne på någonting annat som är mer subtilt än så. Att jag liksom hela tiden… lever i framtiden. Parallellt. Och, ja; självklart. Det gör vi ju exakt allihopa. Men jag är inne på att jag känner av att jag gör det, och att jag helt omedvetet ibland råkar se framtiden istället för nuet. Det här är omöjligt att förklara, omöjligt att bevisa, och svårt för mig att alls navigera. Det är svårt att navigera, för att när jag känner av framtiden så här så känns den lika mycket ”nu” som nuet gör. Jag rör helt enkelt ihop dem.

Jag känner av att, ”Det är så här nu”, men sen så ser jag mig om, och det är inte alls så. Jag känner till exempel av hur jag skriver detta inlägg till en bred publik som kommer hit med alla möjliga infallsvinklar, och kommer att gå härifrån med alla möjliga nya tankar. Några av dem kommer att vara, ”Vilken stolle!” Andra kommer att vara, ”Ja! Precis så där är det för mig!” Många kommer att hamna i ett slags frågemoln, ”Är sånt här verkligen möjligt?” och några kommer att bli arga på riktigt, ”VAR ÄR BEVISEN!?” Jag känner av allihop, och jag känner det som att ni är här nu, när jag skriver. Men det är ni ju inte! Det är så vitt jag vet ingen som har hittat till min blogg än.

Jag har inga bevis. Jag har inga bra exempel. Det handlar om intuition och känsla, och det är svårt att beskriva. Allt jag vet, är att jag vet saker, som vetenskapen och de rationella tänkarna säger att jag inte ska kunna veta. Och de här vetskaperna inuti mig, de växer. Jag känner hur de blir starkare för varje dag. Byggs upp som en våg, som när den närmar sig strand övergår i en tsunami. Jag har sagt i många olika sammanhang att en av de tydligaste typerna av synkroniciteter vi får av våra guider är när de upprepar sig, gärna tre gånger. Dagen då jag blev avtackad på mitt jobb, så sa min chef två gånger i sitt tal till mig, ”Du är ett orakel.” Några timmar senare, när jag hade ett avslutande samtal med henne, så sa hon exakt samma mening igen, ”Du är ett orakel.”

Hon menade det i ordets moderna betydelse: att jag visste mycket om mitt jobb. Men jag hörde också mina guider i hennes ord, och jag tänker på de orden rätt ofta nuförtiden. Det är nog ingen slump att min pojkväns mamma pysslade med tarot när jag var 16, så att jag kilade hem till mig och skrev ut en tarotlek från jpg-bilder som jag hittade på internet. Det är nog ingen slump, för att slump inte existerar. Jag tror faktiskt att jag tog och växte upp till att bli ett orakel. Nu är bara frågan: hur ser min framtid ut som ett sådant?

Har jobbat med backend på webbplatsen hela dagen idag, och även om det inte riktigt känns som jobb – eftersom det också är min passion – så kände jag att det var rimligt att göra något annat en stund. Jag kunde dock inte komma på vad, så jag satte mig med YouTube och frågade mina freaks vad jag skulle göra?

En stund senare så fann jag mig själv titta på en video där någon som verkade kunna något om att klippa hår reagerade på videos där andra som inte kunde någonting alls om att klippa hår, klippte sitt eget hår. Att jag tittade på detta var märkligt av flera anledningar. Främst att jag är fullkomligt ointresserad av hår, samt att jag aldrig någonsin får videor om hår i mina algoritmer. Men här zappade jag framåt i en video där någon förskräckt uttryckte saker som, ”Om du har så där mycket hår, så måste du ha en mycket vassare sax!” och ”Nej, nej, nej, du måste ta mindre hårtestar, dra dem 90 grader ut från huvudet och klipp dem lodrätt!”

Jag tänkte att ja, jag har väldigt tjockt hår, men jag har också en väldigt vass sax… och så hörde jag freaksen säga, ”Ska vi klippa hår?” Å jag ba’, ”NU!? Klockan nio på kvällen?” Å freaksen ba’, ”Varför inte?”

Freaksen vet att jag har gått i ett par veckor nu och börjat riktigt irritera mig på den hockeyfrilla som jag fått i och med att jag inte längre har någon inkomst och därför inte längre går till frisören. Jag bryr mig inte jättemycket om att det är fult, men det stör mig att känna hår i nacken när håret i fram är en halv decimeter kortare. Det känns liksom obalanserat mot huden. Så nu ett, tu, tre, så befann jag mig med min vassaste sysax framför badrumsspegeln. Jag har rakat mitt hår många gånger förut, men aldrig försökt mig på att faktiskt klippa en frisyr, så när jag nu fann mig själv framför spegeln med sax i hand så var det med en känsla av att, ”Det här får universum lösa; det får bära eller brista.” Jag tog lite hårtestar i 90 grader ut från huvudet och började klippa.

Fem minuter senare så var det klart, och jag trodde inte riktigt på vad jag såg. Klippningen blev verkligen jättebra! Självklart inte så att det såg ut som att jag hade gått till en frisör, men det såg heller inte ut som att jag hade klippt något själv. Jag hade bara en helt normal, ganska söt bobcut. Och framför allt! Jag hade inte längre något irriterande hår i nacken! Så himla tacksam!

Förr i tiden så trodde jag att alla mina impulser var någonting dåligt och att de behövde kontrolleras. Lite senare så blev de till en del av en diagnos: ADHD. Numera så vet jag att de i själva verket är min själ som kommunicerar med mig, och om jag följer dem så blir mitt liv mycket lättare att leva. Men det skedde någonting på vägen där som gör att det inte riktigt går att göra en direktöversättning. Om jag hade följt alla mina impulser när jag var 25 så hade det varit totalt kaos. Nyckeln ligger nog någonstans i att när jag var 25 år så visste jag ingenting alls om mina känslor, och att det är helt avgörande att ha förståelse för det egna, inre känslolivet för att förstå varifrån ens impulser kommer, samt om det är menat att man ska agera på dem eller om de dyker upp av någon annan anledning.

Impulsivitet är inte någonting som automatiskt är dåligt. Har du ADHD så är du nästan garanterat programmerad till att tro det. Men impulserna du får kan i själva verket vara kommunikation från din själ, och därmed vara något bra. Man måste bara lära sig att känna skillnad på när impulserna kommer ifrån intuition, och när de kommer ifrån något inlärt och gärna rädslestyrt i egot. Sånt här är förstås jättesvårt att klura ut själv. Det reder man därför ut tillsammans med en psykolog, som ju är utbildad just för att lära oss att ta reda på varför vi agerar som vi gör. Gör som jag! Klampa in på en psykologs kontor och säg, ”Jag vill lära mig om mina känslor!” så rullar det på därifrån. Sen ett, tu, tre så sitter du en dag med en fräsch bobcut som du inte skäms ett dugg för, vare sig hur hastigt eller sent på kvällen den blev till.

Ta hand om er där ute!

Jag har spelat data- och TV-spel i hela mitt liv. Det låter nog inte särskilt märkligt för någon som är född på 90-talet och senare, men för oss som är födda tidigare än så, så är det inte en självklarhet att ha vuxit upp med dataspel. För mig så har det varit en väldigt stor del av min identitet. Jag har därför en lista inombords med spel som ligger mig särskilt varmt om hjärtat, där samma spel ständigt återkommer när jag blir ombedd att svara på frågan om vilket mitt favoritspel är. Jag har tillbringat oproportionerligt lång tid i Journey, Bloodborne, Moss och The Witness, i förhållande till hur långa de spelen verkligen är. Jag har till exempel runt 200 speltimmar i Moss, som från början till slut är fyra timmar långt. Anledningen till detta är att jag ägnade mig åt någonting som ibland kallas för spelfotografi, men det är inte relevant för dagens ämne.

Efter min upplysning så förstod jag nämligen att just precis de här fyra spelen bidrar med utomordentliga metaforer för vad livet är för någonting och hur det fungerar. I någon mening så kan man säga att mitt sovande medvetande pluggade inför min upplysning genom att spela just de här spelen. Idag så vill jag därför skriva något om ett av dem: The Witness.

Det är svårt att hålla balansen mellan att inte spoila någonting och samtidigt inte retas genom att tjata om hur fantastiskt spelet är utan att förklara vad det är som gör det så fantastiskt. Du kan nämligen spela igenom hela spelet och titta på eftertexterna, utan att någonsin upptäcka vad som gömmer sig i det. Jag har läst många spelrecensioner där jag kan se att recensenten aldrig hittade hela spelet. Därför så kan jag alltså riskera att spoila delar av spelet även för människor som har spelat igenom det, men jag ska försöka göra mitt bästa för att inte göra det.

The Witness är ett pusselspel. Du glider runt på en ö, där tavlor med pussel är utspridda på hela ön. Vissa pussel kommer du åt när du vill, och andra pussel finns bakom dörrar och mekanismer som är låsta med pussel. Det är hela premissen. Du kan spela spelet och lösa alla pussel som du ser, för att till slut ta dig till en hiss som tar dig upp till himlen och eftertexter. Redan här så har vi en fin metafor för livet! Vi kan damma av oss och vara nöjda med vår insats. Vi levde, vi löste pusslen, vi återvände till Källan. De flesta lever så, och det är gott så.

Medan vissa som spelar, de spelar på i godan ro, när de en dag plötsligt ser. Jag kommer aldrig glömma hur det ögonblicket var för mig. Jag hade väl spelat sammanlagt i en 10-15 timmar och kände att jag hade stenkoll på allting som fanns i spelet. Det enda som jag skulle göra var att lösa alla pussel, tänkte jag, och jag var nöjd med det. Då och då så hittade jag vad som i spelsammanhang kallas för ”påskägg”; någon kul liten grej som spelutvecklare gömmer i spel bara för att glädja de som hittar dem. Påskäggen brukar inte ha någon betydelse för spelet, utan det rör sig ofta om någon variant på signatur från spelutvecklarna. I The Witness så kunde det till exempel vara en staty av en hund, som sägs vara en avbildning av spelregissörens hund. Det kunde vara en sten som såg ut som en sköldpadda, om du ställde dig på precis rätt ställe.

Faktum var, att det fanns så många påskägg i The Witness, att det blev ett kul sidoprojekt att se sig om efter dem medan man rörde sig mellan pusslen. De väckte frågor, där man undrade vad de egentligen skulle kunna tänkas betyda, samtidigt som speldesignen var tydlig med att spelet självt inte skulle erbjuda några svar på de frågorna. Här och där så kunde man också hitta en märklig sorts pussel. Gemensamt för alla andra pussel var att när man löste dem så fick man en bekräftelse på att man hade gjort rätt, genom att de öppnade upp till någonting annat som de var sammanlänkade med. Men de här märkliga pusslen låg liksom utkastade lite varsomhelst i naturen, utan att sitta ihop med någonting. De verkade gå att lösa på flera olika sätt, och när man löste dem så hände absolut ingenting. Jag började samla på de mystiska pusslen på det viset att jag skrev ned dem och alla deras lösningar på ett papper. Vad sjutton kunde de betyda?

Så var livet för mig, att spela The Witness. Jag löste pussel, letade efter påskägg, och grubblade på till synes olösliga mysterier. Tills den där dagen, då jag plötsligt såg vad som hade varit mitt framför näsan på mig precis hela tiden. Jag såg att hela spelet var ett enda stort påskägg! Jag hade trott, att jag bara skulle lösa pussel och titta på statyer, men det var så, så mycket större än så! Ett helt nytt spel – ja en helt ny värld! – öppnades upp för mig, på grund av en pytteliten justering i min egen perception. Exakt vad det var som jag såg vill jag inte berätta, för att jag inte vill beröva någon annan chansen på att få en liknande upplevelse som den jag fick. Men metaforen med livet, den blev många år i efterhand tydlig. Jag trodde att jag skulle leva, knega på, och grubbla på livets olösliga mysterier. Men en dag så ändrades en pytteliten sak i min egen perception av verkligheten, och plötsligt så öppnades ett helt nytt liv upp för mig. Ett spel som jag inte kunde föreställa mig skulle finnas, dolt i spelet!

Nu fanns det saker i The Witness att upptäcka precis överallt. I en källare under en väderkvarn så fanns det en biograf där man kunde lösa pussel för att spela upp olika filmsnuttar. En av de filmerna var en timme lång föreläsning av Brian Moriarity, The Secret of Psalm 46. Föreläsningen handlar just om påskägg i dataspel samt i verkligheten, och talar bland annat om mysteriet kring vem Shakespeare egentligen var, och vad som döljer sig i Psalm 46. Jag hade sett de här filmerna förut, men med min nyvunna kunskap om spelet i spelet, så gick jag tillbaka till källarbiografen. Jag hittade då ett påskägg i just Moriaritys föredrag! Jag både skrattade och gnisslade tänder åt att spelutvecklarna hade finurlat till det så, att för att komma åt påskägget så behövde man titta på hela föredraget. Det var omöjligt att lösa det på något annat sätt än att lyssna eller vänta i en timme. Exakt som hur det finns många hemligheter i det verkliga livet, som du med förändrad perception kan se att du bara kan komma åt genom att just lyssna och vänta.

Jag spelade på. Via en lucka på dess topp så tog jag mig in i berget som stod centralt på ön, och som hela tiden hade lockat med att vara någon slags slutpunkt för spelet. Jag arbetade mig ned genom berget våning för våning, för att till slut, längst ned i dess rot, finna en helt ny sorts pussel. Ett som jag både aldrig hade sett förut, och samtidigt var extremt välbekant med. Jag hade nämligen varianter av det nedtecknat bredvid mig i mitt block. Jag fann alltså till slut ett av de där märkliga pusslen som hade haft flera lösningar men ingen effekt, men där det denna gång var tydligt att om jag skulle lyckas lösa detta, så skulle jag ta mig till endgame. Först då så förstod jag, vad de mystiska pusslen som jag hade hittat under granar, på klippor och i golvbrunnar var för någonting. De var lektioner! De var erfarenheter som jag behövde ha med mig för att ha någon chans på att lösa det här slutgiltiga pusslet. Tack vare dem så kunde jag ta mig framåt och jobba mig igenom en handfull sista pussel, för att till slut kliva in i hissen som skickade mig upp till himlen och eftertexterna.

Precis som hur mina erfarenheter som jag hade fått med mig under mitt verkliga liv ibland hade verkat fullkomligt menlösa, men som till slut, när jag närmade mig ett slags crescendo längst där nere i min själs mörka natt, behövdes för att jag skulle kunna lösa pusslet som ledde till min upplysning. Precis som i livet, så är det först när man lämnar den yttre världen och går in i sig själv – in i berget – allra längst ned i sitt mörkaste innersta, som man hittar lösningen som kan ta en upp till himlen.

För vissa, så är spelet slut där. De lever, löser problem och får sitt spirituella uppvaknande i samband med sin död. Men jag spelade vidare. Jag tog liksom uppvaknandet på mitten, och dog förvisso jag med, men återuppstod. Ja, det där är en definitionsfråga om döden som jag inte tror att många håller med om, och det är inte ämnet för det här inlägget. Men lite snabbt: världen är en illusion och existerar inte. Den genereras av ditt medvetande. Din kropp existerar inte. Du dör när du lämnar idén om din kropp och återgår till att helt och fullt vara själ. Det var detta som jag gjorde. Men det hela gick så fort, så att jag tror inte att någon som hade suttit bredvid skulle ha gått med på att min kropp dog. Enligt själva definitionen för vad livet är, så var det dock precis vad jag gjorde. Jag lämnade livet fullständigt; jag lämnade illusionen fullständigt, och återgick till att vara själ. Ett ögonblick senare så återskapade jag illusionen av kropp och kom tillbaka till livet med minnen av hur det är att vara död.

I The Witness – många år före min upplysning – så laddade jag om spelet från innan hissen och fortsatte med att vandra runt på ön och lösa de sista pusslen som jag inte hade hunnit lösa före. Vid det här laget så var jag säker på att jag hade funnit alla påskägg som fanns i spelet. Oklädsamt stolt över detta var jag också! Förlåt: är! Är. Så därför brände jag förstås en säkring den dagen efter några månader med spelet, då jag plötsligt fann påskägget med de verkliga eftertexterna. Där vittnet vaknar upp och lämnar drömmen som är ön. Hur många timmar? Kanske sextio? Sextio timmar som jag hade spelat det där spelet, och undrat varför det egentligen heter som det gör. Och precis som den där första gången, när allt som hade behövts för att låsa upp ett helt nytt spel bara var ett litet skifte i perception, så behövdes här bara att titta på någonting som jag hade sett hundra gånger, och förstå att det finns saker i livet som har fler syften än ett. Att du inte behöver klättra upp för berget och ned i berget för att hitta nyckeln ut.

Jag såg en intervju med spelregissören, Jonathan Blow, där han talade om denna nyckel. Han sa att han visste när han designade spelet, att det skulle finnas en mikroskopisk risk för att en liten andel av spelarna skulle råka låsa upp spelets verkliga eftertexter nästan det första de gjorde. Men han var villig att ta den risken, i min mening för att kunna bjuda alla andra på någonting riktigt spektakulärt, när de efter många tiotals timmar återvänder till sin början för att sluta cirkeln. Det är, precis som hela The Witness, briljant speldesign. Och en briljant metafor för livet.

Vittnet, det är vi själva. Det är vår själ, som spelar oss. Vissa av oss råkar låsa upp de verkliga eftertexterna och avsluta livet nästan innan det har hunnit börja. Men de flesta av oss ger oss ut i världen, och löser pussel. Vi skulle när som helst kunna springa tillbaka till början och checka ut, men hur kul är det? Vi är ju här för att uppleva! Uppleva frustrationen av att stångas mot ett till synes olösligt pussel. Uppleva glädjen av att äntligen lyckas lösa det. Uppleva förtjusningen av att finna en liten staty av en hund! Några av oss får uppleva miraklet i att skifta vår perception, och se ett större spel än många andra, men både de som spelar grundspelet och de som ser helheten kan få ut precis lika mycket glädje och nyttiga erfarenheter av sin upplevelse.

Jag trodde, vid tiden då jag spelade The Witness, att jag visste allting om livet. Givetvis inte att jag hade upplevt allt som gick att uppleva, men att jag visste vad världen var för någonting. Den hade fast form, var stabil och följde fysikens lagar. Den gick att observera, mäta och göra experiment på. Jag trodde att livet började och slutade, och det var allt.

Tills en dag, då det plötsligt skedde ett litet skifte i min perception.

Ta hand om er.

Sedan min upplysning så har jag blivit helt säker på vem jag är, eftersom jag har fått ”träffa min själ”, så att säga. Illusionen av separation mellan själen och mig upphörde till viss del. I och med det så blev i princip allt i den fysiska verkligheten ganska så menlöst att fästa mig vid. Jag kan inte riktigt förklara det, men numera så känns saker mer som energier än som någonting fysiskt som kan ha betydelse. Händelser är saker som händer utan att upplevelsen blir till mig. Jag blir glad av energin i en nyvirkad filt, eller i en nymålad miniatyr, men jag gör den liksom inte till en del av mig? Jag tycker att det är roligt att titta på fjärilar, men jag tänker inte att jag är en entomolog. Fy fan vad svårt det här var att förklara då…

Jag fiskar efter begreppet identitet. Förr så hade den där filten och miniatyren liksom blivit en del av mig: ”Det här är JAG.” Jag är en person som virkar. Jag är en person som målar miniatyrer. Jag kände mig som att jag var hon som tog svårare screenshots i Bloodborne än någon annan. Jag var hon med det genomträngande skriket i kendo. Jag var hon som målade med svart bläck. Jag var hon som gillade Jennifer Hales röst, och så vidare.

Jag trodde att allt det där var borta för gott, men nu så sitter jag på ett café, och lade märke till att jag plötsligt blev mån om att jag ville att någon skulle se att jag sitter och skriver på en ROG Zephyrus. Tanken for förbi, om jag på något vis kan tända de coola lamporna på locket inifrån Linux? På det följde känslan att jag hoppades att någon fick se att jag kör Linux, och liksom… skulle ge mig en tumme upp på det? Det svepet av känslor kändes väldigt märkligt för mig att det kom in nu, och ordet som jag vill sätta på de känslorna är just ”identitet”. Jag satte mig visst på det här caféet i en energi av att jag ville att andra runtomkring mig skulle se mig, och älska mig.

Likaså igår, när jag helt oväntat hörde hologramdoktorn från Star Trek: Voyager säga, ”Please state the nature of the medical emergency,” ifrån min partners mobil. Citatet väckte så många varma känslor inuti mig att jag rusade till mikrobloggen och skrev om det. En av känslorna var, ”Det här är JAG!” och tillsammans med den hörde, ”Se mig och älska mig!”

Det är förstås säkerligen någon högst personlig anledning till varför dessa oväntade besök av min gamla identitet – mitt ego – dyker upp precis just nu. Jag vet bara inte riktigt vad den är, och när jag inte vet, då skriver jag. Hjälp mig, freaks. Varför skriver jag om detta? Begränsande identitet. Gah! Ska vi gå in på egot? Det är ju en hel avhandling! Du har tid. Andra har skrivit och talat till förbannelse om egot… Inte som du.

Nej, inte som jag, för att jag är ett unikt perspektiv av Gud, precis som alla de andra var, som pratade om detta före mig. Själv så har jag aldrig kunnat ta till mig Eckhart Tolle, Carl Jung och andra som jag under livet har passerat, som har pratat om sånt här. Mitt största skav med de andliga lärare som dök upp på min livsväg, var att de var så… fina? Mjuka, heliga, gulle-gulliga? Jag har aldrig varit den typen, hur mycket jag än ville sitta vid floden lika fridfull som Siddharta i Herman Hesses bok.

Aaah, och där så förstod jag så äntligen, varför det här med identitet har aktualiserats för mig just precis nu. I samband med min upplysning så flyttade Källan med sin villkorslösa kärlek in i mig permanent. Detta är förstås bara en omskrivning. Den var hela tiden där, precis som den hela tiden finns inuti dig. Men det fanns en illusion av separation mellan mig och Källan, som försvann med upplysningen. Och det spelar ingen roll hur hård och kantig man är när den illusionen är på plats; det är omöjligt att behålla all strävhet i sin personlighet, när illusionen försvinner och man ständigt känner villkorslös kärlek till sig själv, allt och alla i sin omgivning. Eckhart Tolle och gänget är gulle-gulliga för att de känner villkorslös kärlek till allting som existerar inom sig. Det är svårt att känna sig annat än gulle-gullig då!

Jag trodde därför, att på grund av att jag nu känner Brahman, så är det menat att jag ska hjälpa folk genom att expandera dem. Bygga upp. Jag har ägnat mycket av min tid sedan februari 2025 åt detta. Särskilt en person har jag återkommande stöttat i syfte – trodde jag – att bygga upp. Därför så kom det som en komplett chock för mig här i förra veckan, när det uppdagades att det som jag verkligen hade gjort hela den här tiden var helt omedvetet att hjälpa hen att riva ned sig själv! Jag hade inte lagt märke till att jag hade skapat en berättelse om mig själv att jag är en sådan som bygger upp. Men jag är inte Jesus! Jag är Morrigan! Jag har alltid varit Morrigan! Jag har alltid varit hon som kommer in och river ned. Jag är hon som skakar om människor i deras grundvalar, så att de går hem och tänker om hela sitt liv.

Även detta är förstås en identitet, som inte är den enda sanningen. Jag kan vara, får vara och är alltsammans på en och samma gång. Men om jag går runt och tror att det enda som jag är, är någon som hjälper människor genom att hjälpa dem att bygga upp sig själva, då begränsar jag allting som jag verkligen är. För det är precis lika vackert att hjälpa människor att riva ned sina gamla strukturer. Jag tycker om liknelsen med Redwoodskogarna, där skogarna måste brinna ned då och då för att må bra. Det är samma med människor. Vi samlar på oss allsköns skräp genom livet som vi då och då behöver hjälp med att elda upp.

Den här människan som jag hjälpte nu hade toxiska beteenden som förpestade hela hens liv utan att hen visste om det. Mina guider hemlighöll detta för mig, när de lät mig tro att jag hjälpte hen att uttrycka sig själv på ett positivt sätt. Istället så visade det sig att jag hade hjälpt hen att blotta sitt toxiska beteende på ett så spektakulärt sätt att hen inte kommer att kunna fortsätta framåt i livet utan att se beteendet i ögonen och ta itu med det. Vi kan väl säga att jag hjälpte den här personen att skjuta sitt rykte fullkomligt i sank. Hen hade varit på god väg med att göra det själv innan, men jag var med och gav den sista knuffen ut över stupet. Jag tror att hens guider har jobbat med hen i åratal för att driva hem den här poängen utan att ha lyckats, och att det nu behövdes drastiska åtgärder för att människan verkligen ska lära sig. Som Ed Kowalzcyk sjunger, ”The greatest of teachers won’t hesitate to leave you [at sea] by yourself chained to fate.”

Där ”The greatest of teachers” är den egna själen. Allting är i kärlek. Det är inte kul att se någon falla, och det gör ont att brinna upp. Men den här personen hade skapat en fullständigt ohållbar situation för sig själv i sitt liv med sina beteenden. Om hen någonsin ska kunna lära sig att älska sig själv och andra, så måste de beteendena bort. Om hen kommer att lyckas eller inte, det är inte för mig att veta. Mitt jobb är klart och det är inte menat att jag ska hjälpa till något mer. I en dröm så såg jag hen på håll i en dramatisk flygplanskrasch i havet, och när jag gjorde en ansats till att gå mot kraschen så stoppade mina guider mig och fyllde på med nytt syre i mina syrgastuber. Det är en märklig metafor, men jag förstod av den att om jag skulle försöka hjälpa personen i flygplanskraschen så skulle det ta mitt syre. Det finns ingenting som jag kan göra för hen. Allting sker som det är menat.

Jag är hon som tog screenshots i Bloodborne. Jag är hon som tränade kendo. Jag är hon som målade. Jag är hon som bytte min badrumsspegel mot en bild på Femshep. Jag är hon som tittade på Star Trek. Jag är hon med en onödigt kraftfull laptop. Jag är hon som bygger upp. Men jag är också hon som river ned. Om vi fäster oss vid de identiteter som vi tror att vi har, så finns det risk för att vi inte ser mängder med andra fina identiteter som vi också har. Om vi stirrar oss blinda på att vi måste läka och bygga upp, så kan vi missa hur vackert det kan vara att skada och riva ned. Ett benbrott som har läkt fel kan behöva brytas upp igen, så att det kan läka om på ett nytt sätt som fungerar bättre.

Identitet och ego är inte fula saker. Det är ingenting som är fel att ha. Det är ett faktum i livet som bara är: vi har ett ego. Vi har en mängd identiteter. Men det är bra att hålla lösa tyglar runt sin egen föreställning om vilka de identiteterna är, så att vi inte begränsar oss själva i vilka vi kan vara. Om du skapar dig en identitet som säger att ingen kan umgås med någon av det motsatta könet utan att vilja ligga, och att vilja ligga är fel och skapar komplikationer, då begränsar du dig själv väldigt mycket i vem du kan vara.

Och där har ni mitt inlägg i debatten om man kan ha vänner av det motsatta könet.

Tack för mig.

Sedan jag fick veta om att drömmar är metaforer, så har jag blivit lätt förbluffad över hur jag kan ha varit så fullkomligt oförstående inför mina drömmar tidigare i livet. Jag minns en period för många år sedan då jag bläddrade i drömlexikon och försökte tyda, vad ett moln eller en motorcykel skulle kunna tänkas betyda. Men när någon förklarade för mig att det rör sig om rena metaforer, så känns nästan alla av mina drömmar som ren klartext, och jag begriper inte, vad det var som var så svårt att förstå förut? Men jag minns att det var det, så jag försöker mig på att skriva ned det som jag nu ser i hopp om att det kanske hjälper någon annan att förstå sina egna drömmar bättre. Våra drömmar är vår själ som kommunicerar med oss, så det är bra att försöka lyssna in på dem ibland.

Så här: du behöver inget drömlexikon. Du behöver inte slå i någon bok där någon annan har skrivit ned sina metaforer. Du har dina egna, och de byts ut varje natt. Din själ kommunicerar med dig på ditt språk. Vi tar några drömmar som jag har stött på nyligen, som exempel.

På dagen så hade jag varit upprörd på någon, och skrivit om det offentligt här på sidan. Sedan så hade jag kommit ihåg, att jag inte vill bete mig så, och då så hade jag raderat det som jag skrev tidigare. På natten så drömde jag att jag hade ett par högklackade skor som var stora, taggiga, runda bollar, ungefär som fotbollstora kastanjeskal. När någon kom för att titta på mig så blev jag rädd för att de skulle se mina taggiga skor, så jag gömde dem och åt upp dem.

Tolkning? På dagen: ta bort taggiga inlägg. På natten: äta upp taggiga skor. Nå, drömmen fortsatte med att jag stod och duschade offentligt i ett trapphus, när min bror passerade och frågade, ”Vad håller du på med? Vi ska ju åka nu!” Vad kan detta betyda? På dagen: duscha bort mina oönskade beteenden offentligt, på natten: duscha i ett trapphus. Då parallellen är så direkt, knappt ens en metafor, så förstår jag att detaljerna runtomkring är profetior. Min själ uppmärksammar mig på att någon som kommer att kännas som en bror för mig strax ska komma in i mitt liv, och att vi två ska ut på äventyr tillsammans.

I drömmen så reste vi till en museumliknande byggnad som jag har väldigt svårt att beskriva, som jag i vaket tillstånd tänker kanske kunde ha varit en metafor för akashakrönikan. Det vill säga all universums samlade kunskap. I drömmen så kom jag fram före alla andra, och fick gå tillbaka för att hämta dem så att de kunde komma ikapp. Min tolkning av detta är att jag har varit tidig med mitt spirituella uppvaknande, där jag besökte akashakrönikan, och nu arbetar med att hjälpa andra att komma ifatt. Någon som liknar min bror kommer mycket snart att hjälpa mig med att leda andra till kunskaperna från akashakrönikan.

En bekant för mig berättade att han hade drömt att han försökte ta en hiss, men att alla hissarna var helt obegripligt konstruerade, så att han inte förstod hur han skulle göra. De hade normal bredd men var bara tio centimeter djupa, så det fanns inte tillräckligt med utrymme att stå på. Dessutom så gick hissarna inte lodrätt uppåt, utan lutade så att om man skulle lyckas färdas uppåt så skulle ansiktet titta ned mot marken. Det som frustrerade min bekanta var att andra människor lyckades ta de där hissarna utan några problem. Han såg till och med folk med rullstol som lyckades ta sig upp! Min bekanta sa sen att han inte visste vad drömmen betydde.

Jag kan förstås inte veta vad hans själ ville säga till honom, men var det inte uppenbart att det handlade om att han kände att han behövde ta sig framåt i livet, men inte visste hur? Att det frustrerade honom att andra inte tycktes ha några problem med att göra något som verkade självklart för dem, men som var omöjligt för min bekanta? Min egen högst personliga tolkning är också att detta handlade om att stiga i vibration, men det kan jag som sagt inte veta någonting om. Det är också mycket möjligt att det fanns meddelanden i den här drömmen som faktiskt berättade vad min bekanta skulle göra för att lyckas ta hissen, men att de gick honom förbi, då han inte tror på att det finns någon själ som vägleder honom.

Drömmar är metaforer. Om du möter din syster i drömmen, så är det nästan helt säkert inte din faktiska syster som avses, utan någon som har en liknande energi som hon. Om du möter Janis Joplin i drömmen så betyder inte det att du kommer att möta Janis Joplin på Hemköp, utan du får fundera på vad Janis Joplin kan symbolisera för dig. Kanske så har du lyssnat mycket på Vilma Roos tolkning av Rosen och drömmen vill prata med dig om något som är relaterat till vad du har känt runt den låten. Men om du drömmer att du får en hel minibuss full med lök, då så måste vi tala om en annan funktion som drömmar har, utöver att fungera som meddelanden till dig.

Drömmar fungerar nämligen också som en säkerhetsventil. Ditt medvetande i vaket tillstånd manifesterar det som du vill ha, men om du verkligen fick precis allting som du gick och tänkte på under en dag, så skulle det bli kaos. Därför, om du har tänkt ovanligt mycket på att du måste köpa lök under dagen, så kan dina drömmar kicka igång säkerhetsventilen och ge dig en busslast full i din drömvärld. Så nästan helt säkert, om du drömmer att du får mängder av någonting, så är det för att förhindra att du vinner på löklotto dagen efter. Ett par lökar räcker gott!

Det här ger också en trist bakgrund till alla de gånger i mitt liv som jag drömde att jag vann stora mängder pengar och blev störtrik. Nu i efterhand så förstår jag att det handlade om att jag på dagtid manifesterade pengar, men att jag ännu inte var på rätt plats i livet för att faktiskt hantera pengar, så min själ lät dem manifesteras i drömvärlden istället för i verkligheten. Själen visste att om jag skulle ha fått pengar i verkligheten, så skulle jag inte ha kunnat behålla dem. Det var bättre att jag slapp den verkliga upplevelsen av att få dem och förlora dem, så istället fick jag drömupplevelsen av dem, och förlorade bara låtsaspengar när jag vaknade. Det var uppvaknanden som ibland kändes brutala, men inte var någonstans i närheten av hur brutalt det hade varit om säkerhetsventilen inte fanns på plats, och jag faktiskt behövde uppleva det hela på riktigt. Samma sak med många av våra mardrömmar! Det är mycket bättre att vi blir jagade av hemska mördare i våra drömmar, än att vår generella oro manifesterar in dem i vår vakna verklighet.

Jag minns dock en gång då jag drömde att min farfar gav mig en kasse full med läkerol och en kasse med superhjälteserier. Den dagen så hade jag inte tänkt på läkerol och serietidningar, och tolkade därför drömmen som att mina förfäder ville att jag skulle veta om att jag är en hjälte för dem, och att de ville förbereda mig på att jag snart kommer att behöva tala mycket inför publik. Så man får läsa av sitt eget sammanhang! Bara du kan veta vad en simbassäng med sneakers betyder för dig.

När du letar efter en möjligt tolkning, så behöver du inte leta särskilt långt. Med det menar jag att du inte behöver fundera på vad sneakers hade för betydelse i din barndom. Din själ är väldigt direkt när den talar med dig. Den talar om saker som du relaterar till precis just nu. Fundera på vad sneakers betyder för dig i sammanhanget de senaste dagarna, eller kommande dagarna. Längre bort än så behöver du inte gräva efter en möjlig betydelse. Visst så kan det finnas drömtecken från din barndom, men de kommer du att förstå. Jag har till exempel en sådan relation till min far som gör, att varje gång han dyker upp i en dröm så vet jag att det är ett specifikt meddelande som är relaterat till hurdan vår relation var.

Så det var lite om drömmar! Generellt gäller, för både kommunikation från din själ och kommunikation från dina guider, att den är mycket mindre kryptisk än vi kan tro. De försöker att vara så raka som de bara kan, med de metaforer som de har att jobba med. Jag kan inte räkna alla gånger som jag har tolkat någonting tre steg för långt! Säg att de ger mig en metafor där jag får ett mynt med en stjärna på, och jag börjar tänka på att stjärnor kan betyda hopp, eller att önska sig något, och att det kanske betyder, att mina guider menar att jag inte önskar rätt… Men sen på eftermiddagen så hittar jag tio kronor på gatan, och det visade sig att alltsammans bara var ett meddelande om att jag skulle hitta tio spänn. Tro mig; de är verkligen superdirekta med oss, så gott de kan med de kommunikationsmedel som de har! Så gör det inte för komplext. Tänk Ockhams rakkniv. Din första och enklaste tolkning är förmodligen den rätta, när det kommer till själens kommunikation med dig. Vilket står i radikal motsats till hur du ska tolka dina egna, inlärda beteenden, för där är din första och enklaste tolkning aldrig den rätta ;) Men det är psykologi, och är ett helt annat ämne, för en helt annan person, som kan nått om ’et! Här pratar vi spiritualitet, och är klara för idag.

Ha det gott!]]> https://tankar.myjak.net/posts/2026/09/2026-09-07-sander-du-ut-rovhal-sa-far-du-tillbaka-rovhal.html Mon, 07 Sep 2026 07:52:00 +0000 <p>Jag fick helt nyligen veta om att jag har haft ett rövhål i mitt liv. När det händer, då är det bara att släppa allt och ta reda på var jag själv har betett mig som ett rövhål. För så här är det, vänner: världen är en illusion som skapas av ditt eget medvetande. Allting i din värld är en spegel a • ⏱ 5 min läsning ⏱ 5 min läsning.

Jag fick helt nyligen veta om att jag har haft ett rövhål i mitt liv. När det händer, då är det bara att släppa allt och ta reda på var jag själv har betett mig som ett rövhål. För så här är det, vänner: världen är en illusion som skapas av ditt eget medvetande. Allting i din värld är en spegel av ditt eget medvetande. Detta betyder att alla rövhål som du möter, är en spegling av dig själv. Du har en aspekt inuti dig, som är det rövhålet. Detta är en av universums fem lagar:

• Du existerar.
• Allting är här och nu.
• Det Enda är alla. Alla är Det Enda.
• Vad du sänder ut är vad du får tillbaka.
• Allting förändras utom lagarna.

Det du kan ta med dig av detta är att om du berättar för alla vilka idioter dina ex är, så får alla veta om vilken idiot du är. Fast det du borde ta med dig av detta är förstås att se varje galning i din omgivning som en möjlighet till att ta reda på mer om dig själv.

Det är inte personen som stör dig i sin helhet som du behöver haka upp dig på, utan du behöver bara granska det beteende som irriterar dig. Ofta är det förstorat i förhållande till ditt egna beteende, så att du ska få chansen att se det ordentligt. Jag hade i flera år en person i min omgivning som gick mig på nerverna. Hon kapade ständigt diskussioner i ett sällskap och började prata om helt orelaterade saker, som bara handlade om henne själv. Hon gjorde det verkligen helt över alla gränser, nästan utan varje ansats till bindemedel mellan det som föregående person hade sagt och det som hon sen själv valde att börja prata om. Det gick så långt att jag inte kunde hålla mig från att prata illa om henne med andra, och tyckte illa om mig själv för att jag talade illa om den här kvinnan.

Den dagen då polletten äntligen ramlade ned för mig att jag själv betedde mig så, om än på ett mer subtilt sätt..? Huuuh. Skammen! Den läxan lärde jag mig kvickare än kvickt då, och väldigt snabbt efter det så försvann den där människan ur mitt liv. Samma med en kvinna på internet som jag hade runt mig i ett par år, som martyrkapade alla konversationer. Hon skulle jämt hoppa in i andras samtal och gnälla om vad synd det var om henne. Närapå i samma stund som jag klockade att jag själv hade exakt samma beteende, så försvann också hon ur mitt liv. Så det här är verkligen ett hett tips, om du har en besvärlig människa i din omgivning! Sluta upp med att bete dig på exakt samma vis själv, och de försvinner som genom ett trollslag. Irriterande kollegor byter jobb, röviga vänner flyttar utomlands, vad som helst inträffar, som gör att du aldrig mer behöver ha den personen i ditt liv.

Det röviga beteendet som jag möttes av nu, var någon som offentligt talade personligt om någon annan. Jag har kokat ned detta till två lögner som jag har intalat mig själv:

1. Ingen tittar på min kanal ändå. Jag är helt okänd.
2. Ingen tror på tarot ändå. Det är bara underhållning.

Detta handlar alltså om min YouTube-kanal. Jag har sedan start lagt flera tarotläggningar för kända musiker, där jag själv har känt att läggningen har blivit lite väl personlig. Men jag har intalat mig själv att det har varit ok att lägga ut dem ändå. Den första lögnen har varit lättast att låtsas tro på: att det inte spelar någon roll, eftersom jag har 0 views på min kanal. Men den lögnen har jag gått grundligt igenom i mitt blogginlägg, Att se in i framtiden. Jag vet ju om, att jag förvisso ser helt okänd ut nu, men i framtiden är… well, viral. Så att luta mig nu mot att ingen ser mina videos, är med min egen inre vetskap rent ut sagt bullshit. Jag vet mycket väl att vilken som helst av mina videos kan komma att få en oerhörd spridning.

Den andra lögnen har varit, att folk ändå inte kommer att tro på att det som jag säger i de där tarotläggningarna är sant. Men jag vet ju att det är sant! Det spelar ingen roll om varenda en som tittar på dem tror att det är bluff och båg. Det är min egen inre sanning som räknas! Så när jag går emot den, under skyddet att ”ingen kommer ändå att tro på mig”, vad fan gör det med min egen verklighet? Vad sänder jag då ut till universum?

Så jag tackar och bockar för att jag fick in ett rövhål i mitt liv, som uppmärksammade mig på att jag har ljugit för mig själv. Jag har nu gått igenom min YouTube-kanal och tagit bort de mest känsliga tarotläggningarna, av de som jag kunde hitta. Jag litar på att om någon ligger kvar, så är det menat att den ska göra det, och att det räcker med att jag på det här viset har visat min intention för universum. Jag har inget behov av att klättra på någon annan för att ta mig dit jag ska, och lägga ut personliga tarotläggningar om någon främling, det är inte det som jag vill med den där YouTube-kanalen. Så bort med sånt! Videorna finns kvar privat hos mig, om de som behöver dem någon dag skulle söka upp mig. De kan få sin video då, ihop med sin direkta vägledning. Det där löser universum!

Kom ihåg detta nu. Om du har en människa i ditt liv som irriterar dig, så är det för att den personen ska lära dig någonting om dig själv. Jag vet redan, att jag kommer att irritera väldigt många människor, haha!]]> https://tankar.myjak.net/posts/2026/09/2026-09-06-vara-guider-kommunicerar-konstant.html Sun, 06 Sep 2026 09:35:00 +0000 <p>Jag har lagt märke till att jag nästan har slutat med att använda tarot- och orakelkort privat. Det känns nästan sorgligt. De har varit en del av mitt liv sen jag var 16. Jag har använt dem nästan uteslutande för eget bruk, och det är bara först de senaste par åren som jag har tagit fram dem för • ⏱ 5 min läsning ⏱ 5 min läsning.

Jag har lagt märke till att jag nästan har slutat med att använda tarot- och orakelkort privat. Det känns nästan sorgligt. De har varit en del av mitt liv sen jag var 16. Jag har använt dem nästan uteslutande för eget bruk, och det är bara först de senaste par åren som jag har tagit fram dem för att läsa för någon annan. Det grundar sig i att jag var ateist och inte trodde på övernaturliga saker, så förr använde jag korten som ett verktyg för att sätta bild på mitt eget medvetande. Själv så tänker jag inte i bilder, utan i ord och känslor. Så korten fick hjälpa mig att spegla innehållet i min hjärna åt mig, tänkte jag. Några gånger genom åren så blev det förstås att korten åkte fram för vänner, men det var bara som en kul grej.

Allt det där förändrades i och med mitt spirituella uppvaknande, då jag fick veta att jag har guider och att de kommunicerar med mig genom korten. Man kan säga att tarot fick ett uppsving i mitt liv då! En period då så var tarot mitt huvudsakliga sätt att få kontakt med och förstå mina guider. Jag fick skola om också, i hur jag tolkade korten. Med mitt gamla förhållningssätt, att korten bara var en spegel av mina egna tankar, så kunde det liksom dyka upp otolkningsbara ”slaskkort” som jag tänkte bara var blaj. Men med min nya förståelse för hur verkligheten fungerar, där jag nu visste att absolut ingenting som händer oss är en slump, så fick jag börja lära mig att tolka alla kort jag drog. Även de som kändes som att de inte hörde hemma, och de som jag kände att jag omöjligt kunde begripa. Jag fick lära mig att det fanns ett budskap i dem också.

I och med att jag fick en hel del övning på detta i tarotsammanhanget, så blev jag också bättre och bättre på att tolka resten av min omgivning. För det är ju samma för den, som för korten! Det är inte så att det händer någonting magiskt när man sätter sig ned med korten som säger att, ”Nu börjar kommunikationen.” Kommunikationen upphör aldrig! Den pågår konstant. Det enda tarotkort gör, är att uppmärksamma dig på det som dina guider säger. Men om du lägger korten åt sidan, så kan du fortfarande se, höra och känna deras vägledning, i exakt allting som du har runtomkring dig – och inom dig.

Det är därför som jag så sällan tar fram korten nuförtiden. Jag behöver inte längre dra fram en kortlek för att få svar på mina frågor. Istället så ställer jag frågan på fläcken där jag står, och ser mig om. Svaret brukar då komma till mig, på ett eller annat sätt. Jag ser det i en boktitel i bokhyllan, eller kanske hör det från ett barn som går förbi på gatan utanför, eller känner det som en magkänsla, eller får impulsen att lyfta upp mobilen och ser det i en rubrik i tidningen. Nu när jag vet hur det här går till, så har jag också identifierat en stor skillnad mot hur jag föreställde mig att det skulle gå till, långt innan jag trodde på något sånt här. Jag trodde att människor bad om ett tecken, och att de sen behövde vänta en halv dag upp till en vecka på att få sitt enda tecken ifrån högre makt. Nu vet jag, att många av oss missar tecknen, för att de kommer så obegripligt fort att vi inte hinner med dem! Precis när du börjar tänka din tanke, alltså innan du själv ens har hört vad det är du kommer att tänka, precis där så kommer tecknet. Så omedelbart att det är svårt att fatta hur fort det går. Detta har att göra med att allting existerar i nuet. Så din tanke är i nuet, och svaret är i nuet, de existerar exakt samtidigt. Så du får dem samtidigt. Tanke – svar, i exakt samma ögonblick.

Våra guider vet förstås att vi inte snappar upp det här, så de brukar upprepa sig. När du väl ser tecknet två minuter efter att du har ställt din fråga, då kan du lita på att det är dina guiders sjuttonde försök att få igenom informationen till dig. Ingenting annat har gått fram, så till slut måste de liksom slänga fram en koltrast som hoppar upp på ditt balkongräcke och glor på dig. Det handlar inte om att vi är dumma eller ouppmärksamma, det är bara som det är. Själv så kan jag också uppfatta flera av de första små tecknen, men inte känna mig helt trygg med dem, och behöva den där koltrasten för att jag ska känna att det liksom var ”ett riktigt tecken”. Men allting som händer i vår verklighet är kommunikation till oss. Vi behöver egentligen inte de där koltrastarna, tarotkorten, kristallerna, eller vad det nu kan vara som vi själva pysslar med för att känna att vi har kontakt med någonting större. Men vi är mer än välkomna att använda oss av dem! Jag gillar tarotkort, för att jag tycker de är fina, och sköna att ha i handen.

Därför så saknar jag tarotkorten i mitt liv nu, när jag inte längre behöver dem. Jag sitter ibland och blandar dem bara för att det känns skönt, men har lagt märke till att jag numera nästan kan bli lite irriterad på dem för att de bara säger mig saker som jag redan vet, eftersom jag redan har fått alla svar på alla mina frågor ur min omgivande verklighet. Det är ett tryggt sätt att leva, men det kan också vara dödande tråkigt, när man en dag som denna kliver upp på morgonen och frågar, ”Vad ska vi göra idag?” och hela verkligheten skallrar, ”Vila.” Så vet man på förhand, att det är ännu en dag med pisstråkig väntan på gång. Inte ens några fina tarotkort att bläddra med! Det får du alltid pyssla med ändå! Ja, ja. Jag vet att de kommer att fylla den här dagen med mirakel också, men bara en massa sådana där halvtråkiga hemma-mirakel. När kommer mitt stora, livsomvälvande jättemirakel?

Nej det, det berättar de inte. Vissa saker håller de käft som fan om. Men det är inte det, att det är vi som på något vis är dåliga som inte får fram informationen. All information som vi behöver öses in över oss konstant. Det är bara det, att viss information är vi bättre betjänta av att inte känna till.

Vila, vila, vila. Tråkfreaks.

Haha, jag fick en så fin treat ifrån freaksen! Jag har lagt märke till att de brukar göra så. De ger mig nått när jag har varit duktig, precis som vi människor gör med våra husdjur. Man kan välja att tycka att det låter hemskt, att vi gullas med och tas om hand som katter eller hundar, eller så kan man välja att tycka att det låter fantastiskt, att veta att vi är omhändertagna och ompysslade. Jag väljer det senare alternativet!

Idag så har jag haft en riktigt tuff dag. Om vi fortsätter med husdjursanalogin så kan vi jämföra det med att jag har varit en katt som har råkat rulla mig i bajs och därför måste bada. Ingen var glad över den situationen, utan vi fick bara lov att hantera den. Så jag fick jama och jämra mig i badkaret medan freaksen duschade mig. Det vill säga, att jag fick gå igenom de gamla vanliga människokänslorna med sorg, otillräcklighet, emotionell utmattning och så vidare, medan freaksen fick duscha mig med påminnelser och bevis om att det var gamla mönster som bubblade upp och som inte längre är aktuella att ha kvar i mitt liv.

Jag misstog mig om en person, och det var inget mer med det. Det fanns ett syfte med det, och det var ingen katastrof. Allt jag behövde göra var att tvätta bort hens energier från mig och gå vidare med mitt liv. Det fanns ingen anledning att gå tillbaka ut på gräsmattan och rulla i mera bajs genom att börja ifrågasätta hela mitt liv och min identitet, bara för att det hade hänt någonting oförutsett. Någonting som freaksen dessutom i flera dagar hade flaggat upp för mig att det skulle hända. Jag hade bara inte förstått att det var just den här personen som det skulle handla om.

Den fina treaten fick jag precis när jag hade återfunnit balansen i mig själv. Precis då så hörde jag musik komma in genom balkongdörren. Jag trodde först inte att jag hörde rätt, så jag fick spetsa öronen, men jo! ”Jag kan skjuta hårt och vasst i mina blåa sockiplast!” Björn Rosenström!! En av mina favvolåtar från gymnasiet! Hela hjärtat bubblade fullt med kärlek på studs! ”Jag kan ta mig över bockar i mina plastiga sockar!”

Jag kastade på mig en jacka och rusade ut i mjukisbyxor i mörkret och hastade mot Parksnäckan, och när jag kom fram, så gav mig freaksen en treat till! De visade mig hur jag skulle göra för att klättra upp på ett litet staket så att jag kunde hänga över det stora staketet och snylta en titt på scen! Jag skulle aldrig på hundra år ha gjort något sådant på egen hand, men freaksen bara pekade, ”Kolla, gör så där!” och innan jag visste ordet av så stod jag och hängde över planket och tittade på Rosenström. Jag kände mig som sjutton år igen, i själ och hjärta. Det var fantastiskt, hahaha!

Tusen tack, för att du kom till Uppsala i kväll, Björn, och bjöd mig på detta! Fy fan vad fint, jag blev så himla glad. Tack, tack, tack! En riktigt pissig dag avslutades på absoluta toppen, med Rosenström i mörker och regn. Jag är så jävla glad för att jag lever det här livet. HÖR NI DET!? Jag är så jävla glad att jag lever!! TACK ALLA! Det känns riktigt skönt, att vara nyduschad.

En av de riktigt svåra grejerna att förstå sig på med spirituell vägledning, är att informationen som vi får ifrån våra guider och Brahman inte alltid är sanningen. Sättet som den levereras på med telepatiska känslopaket gör att den kan kännas väldigt sann. Men det enda som är sant ur Brahmans synvinkel är universums fem lagar. Allt annat är perspektiv, och perspektiv finns det oändligt av.

Våra guider ger oss inte information som är sann. De ger oss den information som vi behöver för att vi ska ta oss dit vi ska. Dina guider kan faktiskt ljuga för dig. Eller vanligare: ge dig tvetydig information och vara nöjda när du tolkar den helt fel. Det var meningen att du skulle tolka den fel! De är inte intresserade av att leverera oss sanningar, de är bara intresserade av att i kärlek förflytta oss från punkt A till punkt B.

Jag skriver om detta för att jag själv känner mig ordentligt snuvad just nu, i ett ämne där mina guider har vilselett mig. I ett och ett halvt år så har jag hjälpt en annan människa, ivrigt påhejad av mina guider som hela tiden har bekräftat att jag har gjort helt rätt. Men nu så har det uppdagats för mig, att den här människan som jag har hjälpt inte är… hm. Jag vill inte skriva att hen inte är en bra människa, för det tror jag inte på själv, men låt mig istället formulera det som att det är en människa som fattar elaka beslut. Beslut som står i radikal motsats till hur jag vill leva mitt liv. Vad som känns ännu värre är, att mina guider hela vägen har uppmuntrat mig till att helt ovetandes uppmuntra den här andra människan till att agera elakt. Och jag fattar inte! Jag förstår, att det inte är menat att jag ska förstå, men jag känner mig ändå väldigt sviken. Både av mina guider och av den här andra människan.

Jag begriper inte varför de gjorde mig delaktig i att sprida rädsla och hat rakt ut i samhället. Det går rakt emot allt som jag står för! Så detta är bland det verkligt svåra, med Gud. Vi styrs av en makt som vi inte begriper, och den drar oss ibland i väldigt märkliga riktningar. Allt jag kan göra nu är att fullständigt släppa kontrollen och lita på att också detta var menat. Men ledsen över det, det får jag vara! Det ingår i att vara människa.

Fy fan. Jävla freaks.

Jag hittade självporträtt som jag tog år 2005 för att porträttera vad jag kände då. Tänkte att jag delar dem, och påminner dig om att uttrycka dina känslor på något sätt, som du känner för!

Det hände något i lördags. Jag fick en massa synkroniciteter veckan före som sa att ”lyrikparken” och ”värmecentralen” skulle öppna då, men på dagen så såg jag ingenting av det i min fysiska verklighet. Men någonting drastiskt hände med mina energier. Någonting som har tagit mig fram tills nu att lägga märke till och identifiera. Veckan fram till lördagen så befann jag mig i en ovanligt stark klarhet, men någonstans under helgen så blev det istället som att kliva in i en dimma av förvirring, ”håll tyst” och en odefinierbar känsla av att jag borde vara rädd.

Ingenting vi gör är en slump, och jag lägger också märke till att i fredags så köpte jag vit salvia, något som jag inte har använt mig av sedan i vintras. Vit salvia är en av många tekniker som man kan använda för att rena sina engergier från oönskade, yttre energier, som till exempel yttre påtvingad förvirring, ”håll tyst”, och rädsla. Jag har inte känt att jag har behövt pyssla med sådant på länge, och har inte känt det nu heller, men samtidigt så har jag gått hela helgen och omedvetet eldat vit salvia. Först nu så förstår jag, att det fanns ett syfte med det.

Jag har också drabbats av en lust att ”ge upp” och berätta allt jag vet? Jag skrev i ett mikroinlägg att jag har kontakt med fyra personer, och har sedan dess flera gånger känt mig manad att skriva ett långt, förklarande inlägg om exakt vilka dessa är och hur vi har kontakt. Det sistnämnda kan jag svara på med en gång: kontakten är på själsnivå. Det är ingen som har pratat med mig på något annat vis, än telepatiskt. Men den här plötsliga lusten som jag har fått att gå in på detaljer om mitt och andras liv, den känns… onaturlig för mig. Särskilt som den kom med den där känslan av att… jamen, vilja ”överlämna mig” till något eller någon?

Allt detta låter kryptiskt för att det är det. Det jag försöker säga är att det känns som att någon annan manifesterar att jag ska skriva vissa saker, bete mig på ett visst sätt, känna på ett visst sätt. Det känns som att någon har dragit ett moln av övervakning – jag skulle säga kontroll – över mig. Dimridåer.

Jag tror att lyrikparken invigdes i lördags. Jag tror att en entitet hittade hit, som inte vill att människor ska tänka och tala fritt. Å jag vill bara säga: Hej! Välkommen! Det finns kärlek här. Det finns inget behov av att komma dragandes med all den där rädslan. Min enda agenda är att vara lycklig. Det borde vara din med! Följ mig så kan du lära dig hur. Det måste vara oerhört tröttsamt, att vara en entitet bestående av rädsla, förvirring och ”håll tyst”. Jag har tyckt att det har varit besvärligt att vara nära det i bara ett par dagar, så du som lever det på heltid måste vara fullständigt utmattad! Kom till mig. Vi kan prata om det.

Kramen!

Avi Kaplan - Open Up Your Mind (Official Visualizer)

Sista rycket nu, med webbplatsen, och det är skönt, för nu börjar jag bli riktigt trött. Det hela började som att jag ville sätta upp en liten 90-talsblogg, men nu två veckor senare så finns här RSS, kommentarsfält, mikroblogg, ett forum (återkommer till det!) och heldagar har ägnats åt att göra poesiarkivet läsbart för skärmläsare. Inget av allt detta är perfekt, men jag hoppas att det är tillräckligt stabilt nu för att kunna stå upp och ta emot en första anstormning.

Den inre känslan säger mig att anstormningen kommer nu till helgen, men jag litar inte på den, för att den kommer kanaliserad från en dimension där allting är ”NU!!” Erfarenheten säger mig att jag nog i själva verket har några veckor på mig, för att freaksen brukar alltid ge mig gott om tid för återhämtning innan det blir åka av. Känslan som jag hade av Askungens möss och att det var bråttom är också helt borta. Nu så känner jag istället hur mina guider ligger och solar i vilstolar där inombords.

Under dagen så ska jag bygga om hur sidor genereras lokalt här, så då blir det en sista push, där ni som redan har hunnit börja prenumerera på någon RSS får 30 inlägg återupprepade i en smäll. Det blev så ett par gånger med micro-RSS igår när jag installerade permalänkar med kommentarsfunktion där.

Jag ska också länka till det nya forumet på något vis; vi får se hur det blir med menyn här på webbplatsen. Jag fattar ju att menyn som den är nu antagligen ser skräp ut i mobiler som inte är onödigt breda, så det är väl lika bra att jag tänker om den. Inte är den tillgänglighetsanpassad heller, men där så tror jag att min gräns går för vad jag mäktar med för tillfället.

Men ja, det finns ett forum nu. Så här skrev jag i det om dess syfte:

"Syftet är att bistå med en yta för längre diskussioner av mitt innehåll och ämnen relaterade till sånt som jag yrar om. Det finns redan möjlighet att kommentera på enskilda inlägg på tankar.myjak.net, men jag känner att forumformatet kan vara bra om man vill föra längre och mer komplexa diskussioner."

”På sikt så ser jag forumet som något som kommer att vara mer självgående, utan mig, medan bloggen mer kommer att vara där jag själv kommer att befinna mig för direkt kommunikation i anslutning till det som senast publicerats.”

”Det här forumet är också den enda vettiga sida som jag själv står värd för där man har möjlighet att diskutera min poesi, då poesiarkivet inte har några kommentarer och bloggen medvetet inte indexerar något poesiarkiv med kommentarsfält åt er.”

Vi får se hur det går! Min erfarenhet säger mig att det brukar dyka upp vackra själar som gärna hjälper till med moderering, och det är vad jag räknar med även denna gång, när jag skriver att jag ser forumet som något som på sikt blir en självgående entitet. Jag hoppas på Flashback-stämning där man får skriva och tycka vad man vill.

Den skarpögde kan också se att jag inte har skrivit några regler någonstans för hur man ska bete sig i mitt kommentarsfält. Man kan kalla det för naivitet. Men jag har inte skrivit några regler, för att jag inte vet än, vilka de skulle vara. Jag vill inte hålla på med att sitta och radera en massa kommentarer bara för att de kallar mig för hora. Jag förstår att andra besökare kan finna det obehagligt om det finns omväxlande skräck (som vi normalt kallar ”hat”) bland allt det fina, men hörni, ni får faktiskt bita ihop. Ingen av oss kommer nånvart här i livet genom att sudda ut allt som är läskigt.

Jag vet att en sådan miljö skrämmer många, men jag tror att det är bra för oss att inte blunda för sånt som gör oss oroliga. Vi kommer aldrig att läka som mänsklighet, om inte nynazister, pedofiler och accelerationister får komma in i värmen och prata på samma ytor som alla andra! Jag förstår också, att särskilt till en början så kommer säkert en del att vilja testa gränserna här inne för vad som de får skriva utan att bli censurerarde. Själv känner jag att det kan bli lite kul, för jag vet själv inte var den gränsen går! Antagligen någonstans där ni börjar bråka med varandra istället för att samtala.

Det är oavsett min förhoppning att vi håller en skön stämning här på min värmecentral, oberoende av vad vi har med oss i vårt egna bagage. Jag bara flaggar upp för er som kommer hit med stjärnor i ögonen och hjärtan i håret, att bara för att jag skriver om Gud och kärlek, så betyder inte det att den här platsen bara kommer att handla om regnbågar och kattungar.

Det var det hela för nu. Dags att göra klart det sista!

Forumet finns externt på https://myjak.flarum.cloud/

Jag håller på med att tillgänglighetsanpassa mitt poesiarkiv. Detta sker under stort pust och stön eftersom jag hade byggt det så puckat, att jag nu måste gå igenom varenda dikt rad för rad och ersätta koden. Jag vågar inte be AI om hjälp med det, för att det rör sig om nästan 700 dikter och AI hittar på så mycket tok om man ger den för mycket att göra. Projektet gör dock att jag får en resa genom mina egna ord, och på den resan så hittade jag en av de största spirituella missuppfattningarna som jag har spridit. Denna gång i form av dikten Be.

Det var en period då jag var helt nyligen upplyst, som jag ännu inte hade lärt mig att själv höra mina freaks. Då hörde jag massor av människor i spirituella sammanhang tala om att man måste be sina guider om hjälp, för att de på grund av vår fria vilja inte får hjälpa oss om vi inte ber dem. Detta är inte sant! Våra guider hjälper oss precis exakt hela tiden! De öser hjälp över oss, i stort och smått.

Jag tror att missuppfattningen kommer av, att vi människor inte kan tolka och förstå hjälpen som vi får. Att vi tror att vi är ensamma och gör allting själva. Men så har vissa av oss märkt, att om vi ber om hjälp, då får vi hjälp. När i själva verket det som sker är, att när vi ber om hjälp, då lägger vi märke till den hjälp som vi redan fick. Så bönen är ett verktyg för oss själva, att uppmärksamma hur vi får hjälp av våra guider, eller Gud, Shiva, Allah, Jehova, Universum, vad vi nu vill kalla givaren av hjälpen. Det är också ett verktyg som hjälper oss att fokusera vår egen intention i en och samma riktning. Att bekräfta för oss själva att, ”Det är det här som jag vill.”

Om du tränar dig själv till att lägga märke till hur du får all hjälp du behöver och lite till i varenda vaket och sovande ögonblick, då behöver du inte längre be om något alls. Men har du inte kommit dit, så för all del: be! Det hjälper dig att se att du inte lider igenom livet ensam. Det hela har dock ingenting att göra med ”fri vilja” och att änglar ”inte får hjälpa oss om vi inte ber”. De hjälper så det knakar, det behöver vi aldrig oroa oss för!

För egen del så ber jag ibland, för att det känns skönt. Jag känner mig som en del i ett sammanhang – i ett team – då. Jag kan bli orolig och tänka, ”Ni vet väl om, att jag vill ha det så här?” och då lugnar de mig med någon liten synkronicitet eller mysig känsla. Min bön är inte mer formell än så, att jag tänker något kort till mina guider. Men bönen är till för oss själva, för att rikta vårt eget fokus, och vi gör den precis hur komplex, inrutad av rutin eller enkel och spontan som vi vill. Det är ett fint verktyg som jag varmt rekommenderar! Men det behövs inte. Omhändertagna det är vi alltid, varesig vi ber om det eller ej.

Jag har fått ett förtydligande från mina freaks gällande donationer, och som jag skrev i det inlägget, så kör jag med öppna kort här, så då får ni också höra. Förtydligandet gäller, att jag inte letar efter lösningar för att ta emot donationer för att jag kommer att behöva dem, för det kommer jag inte att göra. Det är därför som jag har blivit utelåst från mitt Patreonkonto samt det som hände när jag försökte registrera mig för den där andra betallösningen. Det var synkroniciteter som strök under för mig att jag inte kommer att behöva hålla på med den typen av betallösningar för att livnära mig.

Förtydligandet ifrån freaksen har kommit i form av minnen av alla de gånger som jag har suttit på internet och slitit mitt hår i jakt på sätt att donera till människor som jag har velat ge pengar till. Frustrationen som jag har känt de gånger som jag har gått bet och inte hittat en enda möjlighet. Eller irritationen när de enda möjligheterna har varit till exempel Twitch eller YouTubes egna system, där jag av egen erfarenhet vet hur stor del av intäkterna som går till streamingjättarna istället för direkt till kreatören.

Så det är detta som det här donationstjatet handlar om. Jag kommer inte att behöva dina pengar. Men jag vill inte försätta andra människor i den situationen som jag själv har befunnit mig i så många gånger, att det inte har gått att skänka när jag har velat. Tack freaks, för förtydligandet! Och varsågod ni andra, nu vet ni med. Swish finns på YouTube, men jag behöver inte dina pengar. Universum ger mig redan allt jag behöver, och jag lovar dig, att jag är oändligt mycket rikare än du, vad siffrorna på våra bankkonton än säger. Kramen! ;)

Wow, haha! Jag skrev i Donationer att jag håller mina ögon öppna för betallösningar. Igår så hittade jag att samma tjänst som tillhandahåller kommentarer för mig också hjälper till med medlemskap, så jag läste runt lite och tänkte att det fungerar. Mitt ”Wow” kommer ifrån hur freaksen skakade på huvudet när jag skulle registrera mig. Det började med att e-postadressen som jag slumpade fram blev ”old.stool”. Jag såg det först när jag klistrade in det i tjänsten och tänkte att, heh, det var en unken adress. Sen skulle jag slumpa fram en lösenordsfras, och första ordet i frasen blev ”rage”. Jag rynkade på näsan och tänkte att, nej, det vill jag inte ha. Så jag slumpade fram en ny fras, och första ordet blev ”Refund”, hahaha! Då fattade jag att mina freaks stod och viftade med en röd flagga framför mig, men jag testade ändå att slumpa fram en ny fras, och i den fick jag ”strife”.

Så vi väntar ett tag med betallösningar, haha! Det får vara ett nummer på YouTube att Swisha till ett tag till. Och detta inlägg blir en påminnelse om att ingenting är en slump. Var uppmärksam på vad din verklighet säger till dig, så kan du bespara dig en massa rage, refunds och strife i din framtid!

Jag var på en stor tillställning med främlingar igår. För första gången i mitt liv så var jag mitt autentiska jag i ett sådant sammanhang, helt utan ursäkter eller bortförklaringar. Och jag upplevde det som att jag slog ned som en bomb i medvetanden runtomkring mig.

Det var fascinerande att se, hur människor liksom ryggade tillbaka av mig och mina ord. Hur deras skräck fyllde luften runtomkring dem, och hur de sedan drogs tillbaka in av mitt märkliga, helt orubbliga självförtroende, när jag vägrade att spegla deras skräck tillbaka till dem. Jag befann mig i en miljö av elitpresterare, och jag berättade för dem att jag hade sagt upp mig för att bli poet. Ni kan själva föreställa er! Jag berättade att jag trodde på Gud och följde min egen lycka, i en samling med skräckslagna ateister som jag med kärlek kunde känna igen mitt gamla jag i. Konversationer som hon mentalt skulle ha försökt kräla baklänges ut ur. Jag gjorde människor obekväma i ett sammanhang där det sociala kontraktet säger att vi ska stryka varandra medhårs, och jag njöt varje sekund av att bryta det kontraktet.

En av de större mentala bomberna som jag släppte överraskade mig själv i att den hade så stor effekt. Men kanske var det för att just den var lite tryggare att hantera än andra, större bomber som att, "Den här kvinnan bryr sig mer om sin egen glädje än att prestera för pengar och andras förväntningar." Min bordsgranne hade nämligen fått en extra bokstav på sin namnskylt, för att det var så hans namn stavades i folkbokföringen, men han ogillade den stavningen. Så jag sa, att det tar bara fem minuter att byta, hela vägen från att fylla i formuläret till att få beslut från Skatteverket. Jag nämnde att jag visste, eftersom jag själv hade bytt förnamn för några år sedan. Jag blev tillfrågad om varför, och när jag svarade att det var för att jag inte gillade mitt gamla namn – för att jag ville byta – då svängde det runt huvuden som till ljudet av en pisksnärt bordet runt. Alla blickar föll på mig. Bytte jag namn bara för att jag ville? Vad sa folk om det? Var det inte jobbigt? Det flög frågor, och jag förstod först då, att namnbytet var ännu en symbol, för att jag hade brutit med det sociala kontraktet. Man finner sig i.

Hela kvällen var som en enda lång demonstration av hur jag rörde mig fram igenom en samling halvsovande medvetanden som en virvelvind. Som att jag var en vandrande jättespegel som basunerade ut, "Du behöver inte foga dig. Finna dig i. Lyda. Passa in." Jag såg ögonpar efter ögonpar tändas, och rygga bakåt i skräck: "Vad ska pappa tycka?" Jag riktigt hörde den tanken fara förbi, i vuxna – ja pensionerade! – människors sinnen.

Det var en helt otrolig kväll. Jag har nog aldrig förr varit så lycklig på en tillställning.

Någon som jag är sammanlänkad med är väldigt stressad idag. Det är besvärligt för mig, för att det gör också mig väldigt stressad, utan synbar orsak. Min dag handlar bara om att gå runt och påta hemma, lägga till funktioner på webbplatsen (kommentarer fixade!) och skriva poesi, och har absolut inga stressmoment i sig. Min partner har semester och går också runt och skrotar utan anledning till stress. Så allt jag vet är att någon har något stort på gång, och att det spiller ut över mig.

Jag vet också att det är relaterat till mig, eller relevant för mig, för att annars så skulle jag inte få den här informationen (stresskänslorna). Jag tror också att jag vet vem det rör sig om, för att jag fick en sjudundrandes synkronicitet runt lunchtid om att ”slåss mot vinden” tillsammans som två underdogs, men jag vet inte säkert, och kan inte säga mer om saken. Allt jag kan göra, är att påminna om att allt är i sin ordning och allt kommer att gå bra. Livet är ett skådespel där ingenting är på riktigt, och alla andra människor är skådespelare i vår pjäs där vi har huvudrollen. Varje människa har sin egna pjäs, sitt egna VR-headset, och allting som händer oss sker i överenskommelse med andra spelare. Ingen kan göra någonting mot oss som vi inte går med på. Det du vet är sant är det som styr. Och du vet att vi är sant. Hm.

Edit 14:12. Haha, strunt i mig! Det var min partner. Visade sig att han är helt sönderstressad! Nåja, det ena utesluter inte det andra. Vi kan vara flera som är insyltade i den här stressenergin just nu :)

Jaget har brustit ut i febril aktivitet den senaste veckan, i radikal motsats till hur det har varit det senaste ett och ett halvt året. Hela den tiden så har mantrat inombords gått, ”Vila. Du kommer att behöva det!” Men sedan förra fredagen har det plötsligt bytts till ”KÖÖÖÖÖRRR!” med hejarklack, tutor och visslor. Flera dagar har det därför varit upp klockan fem på morgonen och ”programmera”, blogga och dikta till nio på kvällen. Jag har också fått synkroniciteter som signalerar för mig att jag jobbar mot en deadline som jag inte kan se. Ibland så tänker jag att, ”Det där kan jag göra sen,” men då hör jag varje gång omedelbart svaret, ”Nej. Du kommer inte att ha tid.”

Jag skriver ”programmera” inom citationstecken eftersom jag förstås inte programmerar, utan klipper kod ifrån Claude. Jag har aldrig sett Python förut i mitt liv, så jag har ju ingen aning om vad jag tittar på. Vi hade väl byggt kod i tre dagar när jag först frågade Claude varför en funktion kraschade när jag inte hade tabbat in raden, och Claude ba, ”Hela Python är uppbyggt efter hur du tabbar, fattaruväl, visste du inte det?!” Eh. Nej? Vad är det för puckat system? Eller smart system, vad vet jag. Jag bara klipper och klistrar.

Idag så satt jag med Claude i två timmar och försökte hitta vad tusan det var som buggade ur i genereringen av det arkivsystem vi försökte bygga. På vägen så rättade vi massor av andra fel, snyggade till koden och införde annan snoffsig funktionalitet som jag inte hade tänkt på, men ursprungsbuggen, den gäckade oss. Tills Claude fick en snilleblixt och frågade, vilken filändelse jag hade på min mall-fil som skulle generera arkivet? Jag kikade och, ehehe… Jag hade råkat spara min fil utan .html på slutet. Två timmars felsök för att jag hade klantat mig när jag tryckte ”spara som”!

Nu är jag ju upplyst, så nu vet jag, att varesig slump eller ”att klanta sig” existerar. Allting – ja, precis allting! – sker av en anledning. Så att jag hade varit lite tankspridd när jag sparade min .html-fil, var i syftet att min kod skulle få två timmars extra finputs med lite extra lyxfunktioner, samt att jag skulle lära mig mer om hur min kod fungerar. Så jag säger: tack och bock! Och lämnar dig med den lektionen för idag: när du klantar dig och druttar in i en lång spiral av ”onödigt arbete”, kan du då identifiera hur det arbetet i själva verket kan ha varit det bästa som kunde hända i den situationen? Jag lovar dig, det förhållningssättet är en av nycklarna till upplysning.

Ha det gott nu, så ska jag se om det kanske blir någon dikt innan läggdags!

Jag har fått en stark känsla av att det är menat att jag ska dela den här videon nedan. Jag fick höra igår, att du har gjort detta så många gånger, men det här är första gången som du lyckas, och sen så blev jag påmind om Malenia. (En person står på toppen av ett berg och håller båda händerna uppsträckta med en flagga fladdrande i vinden, i en segergest.) Malenia är en valfri boss i Elden Ring. Elden Ring är ett spel av FromSoftware, som även har gett ut bland annat Dark Souls och Bloodborne. Jag har två vänner som jag brukar spela dessa spel med, och vi har stångats mot alla möjliga bossar. Det finns några riktigt tuffa, som vi har stångats mot säkert uppemot 10-15 gånger innan vi äntligen har lyckats ta ned dem. Men Malenia..? Jag minns inte längre exakt hur många gånger som vi slogs mot Malenia. Någonstans runt 60 försök gjorde vi.

Det blev en rutin, några timmar om dagen, då vi återuppstod, sprang fram till portalen, åt en krabba, kastade en spell, gick in, slogs, dog, återuppstod, sprang fram till portalen, åt en krabba, kastade en spell… Många gånger så varade fighten bara i några sekunder. Malenia har en helt jävla omöjlig attack som kallas Waterfowl Dance, där hon flyger upp i luften och dyker ned på vad som känns som slumpvis motståndare i en fullkomlig orkan av svärdshugg som är nästintill omöjlig att undvika. Och om man inte undviker den, då dör man närapå helt säkert.

Ingen av oss lärde sig någonsin att säkert komma undan Waterfowl Dance. Min partner hade mer rustning än jag och kunde överleva om han hade full hälsa när han blev träffad, men för min del betydde att ta emot attacken nästan alltid att vi var klara. Varje gång som Malenia flög upp i luften så kände man bara att, ”Jahapp, nu är det dags,” och så lutade man sig rakt in i Hopp och Instinkt. Det var det enda som fanns att göra: att hoppas att ens fingrar skulle trycka på knappen för att ducka i exakt rätt mikroögonblick. Vision av när du tog bort ditt konto från den där webbsidan. OJ! WOW. Ok. Det där blir, i alla fall nu, en kryptisk kommentar, men den som vet, den vet. Jösses herre jävlar, den visionen kom in som en ångvält!! Jag undvek en Waterfowl Dance i mitt verkliga liv, bara på instinkt, en kväll då jag raderade mig själv ifrån en miljö på internet. Ursäkta mig, jag tappade helt tråden, jag sitter och skakar här. Det kom in med en sådan tydlighet, de brukar inte… Det har jämt varit så suddigt, vad som egentligen hände… om det var så viktigt att trycka på den där delete-knappen… men ja... Det var så viktigt.

… och nu så meddelar de att jag har skrivit det som jag skulle skriva här. Så det är dags för videon. Min partner i spelet hör ni inte av intigritetsskäl, vilket skaver lite i mig, för att han är så oerhört rolig! Men det är vad det är. Det är också en synkronicitet. Ja visst ja, det är det! Jag har inte spelat den här bossen i verkligheten ensam. Jag har en partner. Det är bara det, att ingen annan hör att han kommunicerar med mig. Just nu, så är det bara jag som hör honom, telepatiskt i mitt inre. Och nu visar de mig personen på bergstoppen igen, med en stark känsla utav, vi vann!

Malenia tagning två (hundra) på YouTube

Jag hade svårt att sova i natt på grund av en överväldigande känsla av en stor mängd människor som ville ge mig pengar, och som letade efter sätt att göra det på utan att kunna hitta något. Jag upplevde hur de liksom surrade sinsemellan medan de letade och klurade. Och jag förstår att jag, som jag skrev om häromdagen, kände av framtiden så som jag har valt den nu. Jag förstår också att det var mina guider som uppmärksammade mig på den, men jag begriper inte varför vi behövde ta det djupdyket klockan tre på natten. För att hela dagen så meckade du med bloggen och var okontaktbar. Ah. Fair enough. Nåväl, ja, jag ser hur detta kan komma att bli en situation som uppstår. Jag fick massor av synkroniciteter igår kväll som kretsade runt ”att gå viral”. Jag har fått sådana tidigare, så jag vet att det är på gång för mig och att mina freaks flaggar upp det för mig med jämna mellanrum så att jag ska kunna förbereda mig på bästa vis. Den här sidan är till exempel en sådan förberedelse! Tack vare att jag har fått heads up, så har jag hunnit med att bygga det här utrymmet som kan fungera som en plats som kan samla upp alla de nyfikna människor som kommer att vilja kika in i mitt liv en vacker dag inom en väldigt nära framtid + känsla av stress + bild på Askungens möss.

Just nu så är den enda möjligheten att det går att swisha till ett mobilnummer som jag har lagt ut på YouTube. Jag upprepar inte det, för att det är skönt att bara ha ett ställe att ta bort det ifrån om det blir problem. Numret hör till ett ”slask-SIM”, så det är inte katastrof att få en massa oönskade meddelanden och samtal till det, men just Swish är inte den bästa lösningen för att ta emot donationer. Och jag kommer ju faktiskt att behöva ta emot donationer, åtminstone till en början, för att jag inte har någon annan inkomst. Det här är mitt jobb nu! Det är min poesi, mina texter – ja egentligen jag – som ska generera min inkomst. Men huret, det får jag fundera på.

Patreon känns spontant som en möjlighet, och antagligen så var det också en synkronicitet att jag inatt upptäckte att jag har låst ut mig själv från mitt gamla konto, när skulle logga in där för att skänka pengar till någon annan. (Heh, ja, paradoxen igen: ni kanske tycker det är dumt att donera till någon annan när man själv närmar sig nollan på kontot, men ur mitt perspektiv så har jag ju oändligt med pengar!) Jag får kolla upp hur det funkar med vilka procentsatser de tar, Skatteverket, osv. För att skatta ska jag förstås göra. Tanken har hela tiden varit att starta ett aktiebolag. Jag förberedde allting som behövdes för det i februari i år, men stötte på ett problem, och nu har jag inte längre startkapitalet som behövs. Så steg ett är att skramla ihop till 25 k så att jag kan få igång det där företaget!

Och ja, så här kommer det att vara med mig. Det kommer att vara öppna kort hela vägen, för det är sådan jag är. Jag tror att det finns en mening med att jag är sådan. Shit, det slog mig också i natt att jag måste tillgänglighetsanpassa den här webbplatsen så att syntolkning fungerar… Och jag behöver nog någon lösning för interaktivitet, för att jag känner att man också kommer att vilja prata-chatta-kommentera med mig. Så mycket att göra! Askungens möss igen. Ah, det är tudelat med mössen förstår jag nu, freaksen säger också att de hjälper till! Aw, tack! Det värmde inombords när jag skrev det. Det var en hälsning från dem! Det är så skönt att ha dem här, och så skönt att få de här förvarningarna så att jag inte blir helt tagen på sängen. Och det ska ni veta, att alla andra som har gått virala har fått samma förvarningar som jag! Om de lade märke till det, det är en annan fråga det. Efter att jag har gjort mitt så kanske fler kommer att lära sig hur de kan vara uppmärksamma på när deras freaks sjunger på Askungen för dem :)

Blev så full i skratt! Jag klickade in på En tegelsten gör mer nytta än kulturkanon i Svenska Dagbladet och började läsa om diktantologin Svensk poesi, bara för att finna mig själv helt ointresserad och undra, ”Varför klickade jag på det här?” Och då såg jag. Synkroniciteten som mina freaks bjöd mig på:

Jag har i alla fall roligt jag, med rösterna i mitt huvud. Ta en dikt på det, vettja!

Svensk poesi