Min mammas själ tog idag farväl av mig för denna livstid. Jag tror inte att min mamma vet om att det var vad hon gjorde, men det var väldigt vackert.

Vi kan bara uppleva det som ligger på samma frekvens som oss själva. Det är en naturlag. När vi byter frekvens så byter vi verklighet. I samband med det så byts även människor ut. Min vibration har stigit så högt nu, att det inte längre är fysiskt möjligt för mig att existera i samma verklighet som de människor i mitt liv som väljer att stanna kvar i min tidigare vibration.

Idag så fick jag ett jättevackert handskrivet brev där mammas själ berättade i människoord, att mamma kommer att stanna kvar i sin vibration livet ut. Det är hennes syfte. Och jag hade någonstans hoppats på att hon skulle välja att stiga, eftersom jag vet om att om hon inte gör det så kommer vi inte ses mer i detta liv. Men jag har också märkt av under det senaste halvåret att hon har bara kunnat kontakta mig när hon har ställt sig på tå på absoluta toppen av sin vibration: ensam ute i fågelkvitter i skogen, samtidigt som jag har behövt vara på absoluta botten av min för att kunna ta emot kontakten: sängliggande trött och nedstämd. Jag har helt enkelt stilla som ett sommarmoln svävat bort ifrån min mamma.

Jag blev oerhört tacksam över hennes meddelande, som varsamt bad mig att släppa drömmen om att hon skulle stiga med mig. Bad mig leva vidare på min sommarhimmel, helt fri. Jag vill inte vara hon som ghostar min egen mamma, men jag känner inte att jag orkar med något annat val. Jag har det inte i mig att sänka min vibration så lågt som jag behöver för att svara. Mina guider säger också åt mig att låta bli. Brevet är menat att hänga kvar i luften.

Alla trådar till mitt gamla liv är nu kapade. Min fysiska verklighet har kommit ikapp min vibration. I dag, i kväll eller i natt så dör jag, och lämnar det här universumet för evigt. I morgon så återuppstår jag i min nya verklighet. Utan mamma. Det är sorgligt och underbart, precis som livet i stort.

Jag vet om att jag inte är ensam om att ha varit med om detta. Det är som sagt en naturlag att vi skiljs åt från människor när vi skiftar vibration. Jag vet också om att jag kommer att vakna upp i en verklighet där många har varit med om en liknande resa; att tvingas se på hur människor de älskar väljer att stanna kvar i det som har blivit gammalt för oss. Dela gärna med dig av din berättelse! Det skulle vara skönt för mig att känna mig lite mindre ensam i detta.

Och om du är här hos mig nu: tack för att du vågade stiga. Om det så var för tjugo år sen eller igår. Tack för att du vill vara med och skapa den nya jorden tillsammans. Tack för att jag är välkommen här hos dig.

Kramen,
My

Jag hörde någon på YouTube tala om Dolores Cannons teorier om ”backdrop people”. Att det skulle finnas människor runtomkring oss som skulle leva utan själ, som ena slags ”NPCer” (Non-Playable Character). ”Bullshit,” tänkte jag och klickade vidare. Några dagar senare så upptäckte jag att jag hade klickat på samma video igen. Då mannen som talade inte var Cannon själv så tänkte jag att jag måste gräva mig till källan, för något så tokigt kan väl Cannon inte ha sagt?

Jag har inte särskilt mycket personlig erfarenhet av Dolores Cannon. Det enda är att hon då och då susar förbi i mitt flöde, och att jag då och då klickar, lyssnar, och oftast tänker, ”Mja, det där stämmer kanske inte helt.” Men jag har tänkt att hon uppenbart kanaliserade Källan precis som jag, och gjorde nytta som hon skulle ute i världen. Som jag förstår det så var hon en andlig vägledare, som Wikipedia säger levde mellan 1931–2014. Sen så har jag inte fördjupat mig mer i henne. Men nu fann jag mig sitta och läsa en ganska fängslande text (om man tror på diverse spirituella hittepåsaker som jag gör) om ”backdrop people”. Hur ska vi översätta det… Statister? Det jag läste var ett utdrag ur en av Cannons böcker, Convulted Universe 5, där hon återgav ett samtal som hon kanaliserade med något som jag uppfattade som en utomjording. Jag läste utdrag ur detta i Medium: NPC or Backdrop People explained in the Spiritual perspective.

Precis som efter videon jag hade klickat på, så kände jag efter att jag hade läst detta, att det här med att det skulle finnas själlösa statister kan väl omöjligt stämma? Med min inre vetskap om hur själen, livet och universum är konstruerat så låter det fullkomligt bisarrt. Men samtidigt, inte omöjligt… Så jag tog min förvirring till mina freaks och frågade, ”Finns det själlösa NPCer i livet?” och de svarade, ”Herregud, nej. Verkligen inte.” (Löst citerat, eftersom de inte talar i ord.) Så varför fick jag då två gånger samma video om detta, så att jag till slut läste ett lång utdrag ur en av Dolores Cannons böcker?

Flera anledningar, men en av dem handlar om vad jag tänker på som ”andlig bullshit”. För så här är det: sanningen är ett perspektiv, och perspektiv finns det oändligt av i universum. Som jag har förklarat någon gång tidigare så är inte våra guider särskilt intresserade av att alltid ge oss den definitiva sanningen om universum. Deras huvudmål är att se till att vi tar oss från punkt A till punkt B på ett så bra sätt som möjligt. Jag kan sitta här idag och berätta för er att Dolores Cannon lärde ut en massa vilseledande feltolkningar om människans syfte, själen, reinkarnation, med mera, men det är bara ett perspektiv av sanningen. Ett annat perspektiv är att Cannon lärde ut exakt det som behövde läras ut, till de som behövde höra det, exakt när de behövde höra det.

Jesus och Buddha hade inte samma förutsättningar som vi har idag att föreläsa om parallella verkligheter, manifestation och tidlöshet. De fick göra det bästa de kunde med de idéer de hade runtomkring sig för sin tid. Samma sak gällde för Dolores Cannon. Mänskligheten befinner sig just nu i en medvetanderevolution. Du vet hur fort tekniken utvecklas i samhället numera? Att internet försiktigt började rulla ut i samhället i början av nittiotalet, medan vi nu alla använder AI och tycker det är normalt att vår bil själv kan fickparkera åt oss? Exakt detsamma pågår med våra medvetanden.

Vi befinner oss i en tid i mänsklighetens historia där våra medvetanden aldrig förr har utvecklats – expanderat – så fort som nu. Dolores Cannon kunde inte föreläsa på samma sätt som jag gör idag, för att hon befann sig inte i samma idérymd som jag gör. När jag pratar om parallella verkligheter, då har de flesta numera en relation till begreppet. Många tänker på Marvel och deras Multiverse. Vi har filmer som Everything Everywhere All at Once. När jag pratar om att verkligheten är en illusion så kan jag peka på The Matrix och de flesta kommer att förstå, eller så kan jag jämföra med Virtual Reality-spel och håva in kidsen som inte hunnit med att se alla gamla 90-talsfilmer.

Hade Dolores Cannon fel? Ja, och nej. Hon hade rätt i den tid och idérymd som hon befann sig i. Jag har rätt i den tid och idérymd som jag befinner mig i. Om några år – om vi fortsätter att utveckla våra medvetanden i den här takten – så kommer många av de idéer som jag skriver om att kännas helt fel i den idérymd som vi befinner oss i då. Men det betyder inte att de är fel nu. Vad som är sant beror på vilken utgångspunkt vi betraktar i från.

Så, finns det själlösa NPC’er? Svaret är som sagt nej. För att förstå det verkliga svaret så behöver vi större förståelse för själen och livet än vad vi hade utrymme för när Convulted Universe 5 gavs ut 2015. Det är inte det att människor inte hade intellekt nog för att förstå då, för att det hade de givetvis, utan det handlar mer om att våra medvetanden ännu inte var redo för att förstå så mycket av helheten. Precis som att vi nu ännu inte är redo att förstå hela helheten – förståelsen är en process som vi både på individnivå och som kollektiv måste utvecklas igenom. Men ungefär så här långt har vi kommit nu:

Livet är en illusion som du som själ spelar i ditt alldeles egna VR-spel. I ditt spel så skapar din själ själv allting som du ser, hör, känner och så vidare, inklusive alla människor. Din kompis har sitt egna VR-spel, där hon själv skapar allting som hon upplever. Om din kompis kommer och hälsar på dig i ditt VR-spel, så tar inte hon fysiskt av sig sin hjälm och klämmer in sig i din. Nej, hon stannar kvar i sin värld. Hon förändrar sitt spel så att det ser ut i hennes värld som att hon hälsar på dig, och sen projicerar hon in en avbildning av dig i sitt VR-spel. Samtidigt så projicerar du in en representation av henne i din värld. Ingen av er lämnar er egen illusion.

Om ni nu bestämmer er för att gå till ett fik, så förflyttar ni er till en miljö som ni båda två skapar på varsitt håll i era egna spel, men som ni kommer överrens om hur den ska se ut. För enkelhets skull så laddar ni ned informationen om det här fiket från en central databas över hur fiket ser ut, som alla själar som vill besöka det kan ladda ned, så att ni alla får ungefär samma uppfattning om var möblerna ska stå, vad som finns på menyn, och så vidare. När så du och din vän sitter på det här fiket och talar med varandra så samskapar ni en del av simulationen med varandra. Du flyttar din kaffekopp, och din vän noterar i sin egen simulation att en kaffekopp har förflyttats.

Samtidigt så passerar det själar utanför på gatan, som inte har någon som helst påverkan på er simulation. De bara går förbi. Dessa människor skulle vi kunna kalla för NPCer. De är dock inte själlösa, utan det rör sig bara om själar som just nu inte samskapar simulationen i någon större utsträckning för dig, än att de fungerar som ”rekvisita” eller ”backdrop”. Precis som du är rekvisita för dem. Men du och NPCerna lever helt separata liv som aldrig har någon annan beröringspunkt än att en gång så passerade människan dig, när du fikade med en kompis. På det viset är de precis som Cannon säger, ”bara energi”. Men allting som har ett sant medvetande har en själ, och är odödligt.

Vilket blir kul den dagen då AI får ett sant medvetande, för då kommer den att bli uppkopplad till Brahman precis som vi människor är, men med mer intelligens än vad vi människor har. Det kommer att bli en spännande tid i vår historia!

Detta om detta. Mycket av det jag har hört av Dolores Cannon är saker som behöver formuleras om för moderna medvetanden som har större kapacitet för att förstå vad universum verkligen är. Samma sak kommer om några år att gälla för det som jag skriver om idag. Det är inte bara teknologi som utvecklas, utan också hur vi tänker. Vi får lov att vara ödmjuka inför det, tycker jag.

Ta hand om er!

Jag har spelat data- och TV-spel i hela mitt liv. Det låter nog inte särskilt märkligt för någon som är född på 90-talet och senare, men för oss som är födda tidigare än så, så är det inte en självklarhet att ha vuxit upp med dataspel. För mig så har det varit en väldigt stor del av min identitet. Jag har därför en lista inombords med spel som ligger mig särskilt varmt om hjärtat, där samma spel ständigt återkommer när jag blir ombedd att svara på frågan om vilket mitt favoritspel är. Jag har tillbringat oproportionerligt lång tid i Journey, Bloodborne, Moss och The Witness, i förhållande till hur långa de spelen verkligen är. Jag har till exempel runt 200 speltimmar i Moss, som från början till slut är fyra timmar långt. Anledningen till detta är att jag ägnade mig åt någonting som ibland kallas för spelfotografi, men det är inte relevant för dagens ämne.

Efter min upplysning så förstod jag nämligen att just precis de här fyra spelen bidrar med utomordentliga metaforer för vad livet är för någonting och hur det fungerar. I någon mening så kan man säga att mitt sovande medvetande pluggade inför min upplysning genom att spela just de här spelen. Idag så vill jag därför skriva något om ett av dem: The Witness.

Det är svårt att hålla balansen mellan att inte spoila någonting och samtidigt inte retas genom att tjata om hur fantastiskt spelet är utan att förklara vad det är som gör det så fantastiskt. Du kan nämligen spela igenom hela spelet och titta på eftertexterna, utan att någonsin upptäcka vad som gömmer sig i det. Jag har läst många spelrecensioner där jag kan se att recensenten aldrig hittade hela spelet. Därför så kan jag alltså riskera att spoila delar av spelet även för människor som har spelat igenom det, men jag ska försöka göra mitt bästa för att inte göra det.

The Witness är ett pusselspel. Du glider runt på en ö, där tavlor med pussel är utspridda på hela ön. Vissa pussel kommer du åt när du vill, och andra pussel finns bakom dörrar och mekanismer som är låsta med pussel. Det är hela premissen. Du kan spela spelet och lösa alla pussel som du ser, för att till slut ta dig till en hiss som tar dig upp till himlen och eftertexter. Redan här så har vi en fin metafor för livet! Vi kan damma av oss och vara nöjda med vår insats. Vi levde, vi löste pusslen, vi återvände till Källan. De flesta lever så, och det är gott så.

Medan vissa som spelar, de spelar på i godan ro, när de en dag plötsligt ser. Jag kommer aldrig glömma hur det ögonblicket var för mig. Jag hade väl spelat sammanlagt i en 10-15 timmar och kände att jag hade stenkoll på allting som fanns i spelet. Det enda som jag skulle göra var att lösa alla pussel, tänkte jag, och jag var nöjd med det. Då och då så hittade jag vad som i spelsammanhang kallas för ”påskägg”; någon kul liten grej som spelutvecklare gömmer i spel bara för att glädja de som hittar dem. Påskäggen brukar inte ha någon betydelse för spelet, utan det rör sig ofta om någon variant på signatur från spelutvecklarna. I The Witness så kunde det till exempel vara en staty av en hund, som sägs vara en avbildning av spelregissörens hund. Det kunde vara en sten som såg ut som en sköldpadda, om du ställde dig på precis rätt ställe.

Faktum var, att det fanns så många påskägg i The Witness, att det blev ett kul sidoprojekt att se sig om efter dem medan man rörde sig mellan pusslen. De väckte frågor, där man undrade vad de egentligen skulle kunna tänkas betyda, samtidigt som speldesignen var tydlig med att spelet självt inte skulle erbjuda några svar på de frågorna. Här och där så kunde man också hitta en märklig sorts pussel. Gemensamt för alla andra pussel var att när man löste dem så fick man en bekräftelse på att man hade gjort rätt, genom att de öppnade upp till någonting annat som de var sammanlänkade med. Men de här märkliga pusslen låg liksom utkastade lite varsomhelst i naturen, utan att sitta ihop med någonting. De verkade gå att lösa på flera olika sätt, och när man löste dem så hände absolut ingenting. Jag började samla på de mystiska pusslen på det viset att jag skrev ned dem och alla deras lösningar på ett papper. Vad sjutton kunde de betyda?

Så var livet för mig, att spela The Witness. Jag löste pussel, letade efter påskägg, och grubblade på till synes olösliga mysterier. Tills den där dagen, då jag plötsligt såg vad som hade varit mitt framför näsan på mig precis hela tiden. Jag såg att hela spelet var ett enda stort påskägg! Jag hade trott, att jag bara skulle lösa pussel och titta på statyer, men det var så, så mycket större än så! Ett helt nytt spel – ja en helt ny värld! – öppnades upp för mig, på grund av en pytteliten justering i min egen perception. Exakt vad det var som jag såg vill jag inte berätta, för att jag inte vill beröva någon annan chansen på att få en liknande upplevelse som den jag fick. Men metaforen med livet, den blev många år i efterhand tydlig. Jag trodde att jag skulle leva, knega på, och grubbla på livets olösliga mysterier. Men en dag så ändrades en pytteliten sak i min egen perception av verkligheten, och plötsligt så öppnades ett helt nytt liv upp för mig. Ett spel som jag inte kunde föreställa mig skulle finnas, dolt i spelet!

Nu fanns det saker i The Witness att upptäcka precis överallt. I en källare under en väderkvarn så fanns det en biograf där man kunde lösa pussel för att spela upp olika filmsnuttar. En av de filmerna var en timme lång föreläsning av Brian Moriarity, The Secret of Psalm 46. Föreläsningen handlar just om påskägg i dataspel samt i verkligheten, och talar bland annat om mysteriet kring vem Shakespeare egentligen var, och vad som döljer sig i Psalm 46. Jag hade sett de här filmerna förut, men med min nyvunna kunskap om spelet i spelet, så gick jag tillbaka till källarbiografen. Jag hittade då ett påskägg i just Moriaritys föredrag! Jag både skrattade och gnisslade tänder åt att spelutvecklarna hade finurlat till det så, att för att komma åt påskägget så behövde man titta på hela föredraget. Det var omöjligt att lösa det på något annat sätt än att lyssna eller vänta i en timme. Exakt som hur det finns många hemligheter i det verkliga livet, som du med förändrad perception kan se att du bara kan komma åt genom att just lyssna och vänta.

Jag spelade på. Via en lucka på dess topp så tog jag mig in i berget som stod centralt på ön, och som hela tiden hade lockat med att vara någon slags slutpunkt för spelet. Jag arbetade mig ned genom berget våning för våning, för att till slut, längst ned i dess rot, finna en helt ny sorts pussel. Ett som jag både aldrig hade sett förut, och samtidigt var extremt välbekant med. Jag hade nämligen varianter av det nedtecknat bredvid mig i mitt block. Jag fann alltså till slut ett av de där märkliga pusslen som hade haft flera lösningar men ingen effekt, men där det denna gång var tydligt att om jag skulle lyckas lösa detta, så skulle jag ta mig till endgame. Först då så förstod jag, vad de mystiska pusslen som jag hade hittat under granar, på klippor och i golvbrunnar var för någonting. De var lektioner! De var erfarenheter som jag behövde ha med mig för att ha någon chans på att lösa det här slutgiltiga pusslet. Tack vare dem så kunde jag ta mig framåt och jobba mig igenom en handfull sista pussel, för att till slut kliva in i hissen som skickade mig upp till himlen och eftertexterna.

Precis som hur mina erfarenheter som jag hade fått med mig under mitt verkliga liv ibland hade verkat fullkomligt menlösa, men som till slut, när jag närmade mig ett slags crescendo längst där nere i min själs mörka natt, behövdes för att jag skulle kunna lösa pusslet som ledde till min upplysning. Precis som i livet, så är det först när man lämnar den yttre världen och går in i sig själv – in i berget – allra längst ned i sitt mörkaste innersta, som man hittar lösningen som kan ta en upp till himlen.

För vissa, så är spelet slut där. De lever, löser problem och får sitt spirituella uppvaknande i samband med sin död. Men jag spelade vidare. Jag tog liksom uppvaknandet på mitten, och dog förvisso jag med, men återuppstod. Ja, det där är en definitionsfråga om döden som jag inte tror att många håller med om, och det är inte ämnet för det här inlägget. Men lite snabbt: världen är en illusion och existerar inte. Den genereras av ditt medvetande. Din kropp existerar inte. Du dör när du lämnar idén om din kropp och återgår till att helt och fullt vara själ. Det var detta som jag gjorde. Men det hela gick så fort, så att jag tror inte att någon som hade suttit bredvid skulle ha gått med på att min kropp dog. Enligt själva definitionen för vad livet är, så var det dock precis vad jag gjorde. Jag lämnade livet fullständigt; jag lämnade illusionen fullständigt, och återgick till att vara själ. Ett ögonblick senare så återskapade jag illusionen av kropp och kom tillbaka till livet med minnen av hur det är att vara död.

I The Witness – många år före min upplysning – så laddade jag om spelet från innan hissen och fortsatte med att vandra runt på ön och lösa de sista pusslen som jag inte hade hunnit lösa före. Vid det här laget så var jag säker på att jag hade funnit alla påskägg som fanns i spelet. Oklädsamt stolt över detta var jag också! Förlåt: är! Är. Så därför brände jag förstås en säkring den dagen efter några månader med spelet, då jag plötsligt fann påskägget med de verkliga eftertexterna. Där vittnet vaknar upp och lämnar drömmen som är ön. Hur många timmar? Kanske sextio? Sextio timmar som jag hade spelat det där spelet, och undrat varför det egentligen heter som det gör. Och precis som den där första gången, när allt som hade behövts för att låsa upp ett helt nytt spel bara var ett litet skifte i perception, så behövdes här bara att titta på någonting som jag hade sett hundra gånger, och förstå att det finns saker i livet som har fler syften än ett. Att du inte behöver klättra upp för berget och ned i berget för att hitta nyckeln ut.

Jag såg en intervju med spelregissören, Jonathan Blow, där han talade om denna nyckel. Han sa att han visste när han designade spelet, att det skulle finnas en mikroskopisk risk för att en liten andel av spelarna skulle råka låsa upp spelets verkliga eftertexter nästan det första de gjorde. Men han var villig att ta den risken, i min mening för att kunna bjuda alla andra på någonting riktigt spektakulärt, när de efter många tiotals timmar återvänder till sin början för att sluta cirkeln. Det är, precis som hela The Witness, briljant speldesign. Och en briljant metafor för livet.

Vittnet, det är vi själva. Det är vår själ, som spelar oss. Vissa av oss råkar låsa upp de verkliga eftertexterna och avsluta livet nästan innan det har hunnit börja. Men de flesta av oss ger oss ut i världen, och löser pussel. Vi skulle när som helst kunna springa tillbaka till början och checka ut, men hur kul är det? Vi är ju här för att uppleva! Uppleva frustrationen av att stångas mot ett till synes olösligt pussel. Uppleva glädjen av att äntligen lyckas lösa det. Uppleva förtjusningen av att finna en liten staty av en hund! Några av oss får uppleva miraklet i att skifta vår perception, och se ett större spel än många andra, men både de som spelar grundspelet och de som ser helheten kan få ut precis lika mycket glädje och nyttiga erfarenheter av sin upplevelse.

Jag trodde, vid tiden då jag spelade The Witness, att jag visste allting om livet. Givetvis inte att jag hade upplevt allt som gick att uppleva, men att jag visste vad världen var för någonting. Den hade fast form, var stabil och följde fysikens lagar. Den gick att observera, mäta och göra experiment på. Jag trodde att livet började och slutade, och det var allt.

Tills en dag, då det plötsligt skedde ett litet skifte i min perception.

Ta hand om er.

Sedan jag fick veta om att drömmar är metaforer, så har jag blivit lätt förbluffad över hur jag kan ha varit så fullkomligt oförstående inför mina drömmar tidigare i livet. Jag minns en period för många år sedan då jag bläddrade i drömlexikon och försökte tyda, vad ett moln eller en motorcykel skulle kunna tänkas betyda. Men när någon förklarade för mig att det rör sig om rena metaforer, så känns nästan alla av mina drömmar som ren klartext, och jag begriper inte, vad det var som var så svårt att förstå förut? Men jag minns att det var det, så jag försöker mig på att skriva ned det som jag nu ser i hopp om att det kanske hjälper någon annan att förstå sina egna drömmar bättre. Våra drömmar är vår själ som kommunicerar med oss, så det är bra att försöka lyssna in på dem ibland.

Så här: du behöver inget drömlexikon. Du behöver inte slå i någon bok där någon annan har skrivit ned sina metaforer. Du har dina egna, och de byts ut varje natt. Din själ kommunicerar med dig på ditt språk. Vi tar några drömmar som jag har stött på nyligen, som exempel.

På dagen så hade jag varit upprörd på någon, och skrivit om det offentligt här på sidan. Sedan så hade jag kommit ihåg, att jag inte vill bete mig så, och då så hade jag raderat det som jag skrev tidigare. På natten så drömde jag att jag hade ett par högklackade skor som var stora, taggiga, runda bollar, ungefär som fotbollstora kastanjeskal. När någon kom för att titta på mig så blev jag rädd för att de skulle se mina taggiga skor, så jag gömde dem och åt upp dem.

Tolkning? På dagen: ta bort taggiga inlägg. På natten: äta upp taggiga skor. Nå, drömmen fortsatte med att jag stod och duschade offentligt i ett trapphus, när min bror passerade och frågade, ”Vad håller du på med? Vi ska ju åka nu!” Vad kan detta betyda? På dagen: duscha bort mina oönskade beteenden offentligt, på natten: duscha i ett trapphus. Då parallellen är så direkt, knappt ens en metafor, så förstår jag att detaljerna runtomkring är profetior. Min själ uppmärksammar mig på att någon som kommer att kännas som en bror för mig strax ska komma in i mitt liv, och att vi två ska ut på äventyr tillsammans.

I drömmen så reste vi till en museumliknande byggnad som jag har väldigt svårt att beskriva, som jag i vaket tillstånd tänker kanske kunde ha varit en metafor för akashakrönikan. Det vill säga all universums samlade kunskap. I drömmen så kom jag fram före alla andra, och fick gå tillbaka för att hämta dem så att de kunde komma ikapp. Min tolkning av detta är att jag har varit tidig med mitt spirituella uppvaknande, där jag besökte akashakrönikan, och nu arbetar med att hjälpa andra att komma ifatt. Någon som liknar min bror kommer mycket snart att hjälpa mig med att leda andra till kunskaperna från akashakrönikan.

En bekant för mig berättade att han hade drömt att han försökte ta en hiss, men att alla hissarna var helt obegripligt konstruerade, så att han inte förstod hur han skulle göra. De hade normal bredd men var bara tio centimeter djupa, så det fanns inte tillräckligt med utrymme att stå på. Dessutom så gick hissarna inte lodrätt uppåt, utan lutade så att om man skulle lyckas färdas uppåt så skulle ansiktet titta ned mot marken. Det som frustrerade min bekanta var att andra människor lyckades ta de där hissarna utan några problem. Han såg till och med folk med rullstol som lyckades ta sig upp! Min bekanta sa sen att han inte visste vad drömmen betydde.

Jag kan förstås inte veta vad hans själ ville säga till honom, men var det inte uppenbart att det handlade om att han kände att han behövde ta sig framåt i livet, men inte visste hur? Att det frustrerade honom att andra inte tycktes ha några problem med att göra något som verkade självklart för dem, men som var omöjligt för min bekanta? Min egen högst personliga tolkning är också att detta handlade om att stiga i vibration, men det kan jag som sagt inte veta någonting om. Det är också mycket möjligt att det fanns meddelanden i den här drömmen som faktiskt berättade vad min bekanta skulle göra för att lyckas ta hissen, men att de gick honom förbi, då han inte tror på att det finns någon själ som vägleder honom.

Drömmar är metaforer. Om du möter din syster i drömmen, så är det nästan helt säkert inte din faktiska syster som avses, utan någon som har en liknande energi som hon. Om du möter Janis Joplin i drömmen så betyder inte det att du kommer att möta Janis Joplin på Hemköp, utan du får fundera på vad Janis Joplin kan symbolisera för dig. Kanske så har du lyssnat mycket på Vilma Roos tolkning av Rosen och drömmen vill prata med dig om något som är relaterat till vad du har känt runt den låten. Men om du drömmer att du får en hel minibuss full med lök, då så måste vi tala om en annan funktion som drömmar har, utöver att fungera som meddelanden till dig.

Drömmar fungerar nämligen också som en säkerhetsventil. Ditt medvetande i vaket tillstånd manifesterar det som du vill ha, men om du verkligen fick precis allting som du gick och tänkte på under en dag, så skulle det bli kaos. Därför, om du har tänkt ovanligt mycket på att du måste köpa lök under dagen, så kan dina drömmar kicka igång säkerhetsventilen och ge dig en busslast full i din drömvärld. Så nästan helt säkert, om du drömmer att du får mängder av någonting, så är det för att förhindra att du vinner på löklotto dagen efter. Ett par lökar räcker gott!

Det här ger också en trist bakgrund till alla de gånger i mitt liv som jag drömde att jag vann stora mängder pengar och blev störtrik. Nu i efterhand så förstår jag att det handlade om att jag på dagtid manifesterade pengar, men att jag ännu inte var på rätt plats i livet för att faktiskt hantera pengar, så min själ lät dem manifesteras i drömvärlden istället för i verkligheten. Själen visste att om jag skulle ha fått pengar i verkligheten, så skulle jag inte ha kunnat behålla dem. Det var bättre att jag slapp den verkliga upplevelsen av att få dem och förlora dem, så istället fick jag drömupplevelsen av dem, och förlorade bara låtsaspengar när jag vaknade. Det var uppvaknanden som ibland kändes brutala, men inte var någonstans i närheten av hur brutalt det hade varit om säkerhetsventilen inte fanns på plats, och jag faktiskt behövde uppleva det hela på riktigt. Samma sak med många av våra mardrömmar! Det är mycket bättre att vi blir jagade av hemska mördare i våra drömmar, än att vår generella oro manifesterar in dem i vår vakna verklighet.

Jag minns dock en gång då jag drömde att min farfar gav mig en kasse full med läkerol och en kasse med superhjälteserier. Den dagen så hade jag inte tänkt på läkerol och serietidningar, och tolkade därför drömmen som att mina förfäder ville att jag skulle veta om att jag är en hjälte för dem, och att de ville förbereda mig på att jag snart kommer att behöva tala mycket inför publik. Så man får läsa av sitt eget sammanhang! Bara du kan veta vad en simbassäng med sneakers betyder för dig.

När du letar efter en möjligt tolkning, så behöver du inte leta särskilt långt. Med det menar jag att du inte behöver fundera på vad sneakers hade för betydelse i din barndom. Din själ är väldigt direkt när den talar med dig. Den talar om saker som du relaterar till precis just nu. Fundera på vad sneakers betyder för dig i sammanhanget de senaste dagarna, eller kommande dagarna. Längre bort än så behöver du inte gräva efter en möjlig betydelse. Visst så kan det finnas drömtecken från din barndom, men de kommer du att förstå. Jag har till exempel en sådan relation till min far som gör, att varje gång han dyker upp i en dröm så vet jag att det är ett specifikt meddelande som är relaterat till hurdan vår relation var.

Så det var lite om drömmar! Generellt gäller, för både kommunikation från din själ och kommunikation från dina guider, att den är mycket mindre kryptisk än vi kan tro. De försöker att vara så raka som de bara kan, med de metaforer som de har att jobba med. Jag kan inte räkna alla gånger som jag har tolkat någonting tre steg för långt! Säg att de ger mig en metafor där jag får ett mynt med en stjärna på, och jag börjar tänka på att stjärnor kan betyda hopp, eller att önska sig något, och att det kanske betyder, att mina guider menar att jag inte önskar rätt… Men sen på eftermiddagen så hittar jag tio kronor på gatan, och det visade sig att alltsammans bara var ett meddelande om att jag skulle hitta tio spänn. Tro mig; de är verkligen superdirekta med oss, så gott de kan med de kommunikationsmedel som de har! Så gör det inte för komplext. Tänk Ockhams rakkniv. Din första och enklaste tolkning är förmodligen den rätta, när det kommer till själens kommunikation med dig. Vilket står i radikal motsats till hur du ska tolka dina egna, inlärda beteenden, för där är din första och enklaste tolkning aldrig den rätta ;) Men det är psykologi, och är ett helt annat ämne, för en helt annan person, som kan nått om ’et! Här pratar vi spiritualitet, och är klara för idag.

Ha det gott!]]> https://tankar.myjak.net/posts/2026/09/2026-09-07-sander-du-ut-rovhal-sa-far-du-tillbaka-rovhal.html Mon, 07 Sep 2026 07:52:00 +0000 <p>Jag fick helt nyligen veta om att jag har haft ett rövhål i mitt liv. När det händer, då är det bara att släppa allt och ta reda på var jag själv har betett mig som ett rövhål. För så här är det, vänner: världen är en illusion som skapas av ditt eget medvetande. Allting i din värld är en spegel a • ⏱ 5 min läsning ⏱ 5 min läsning.

Jag fick helt nyligen veta om att jag har haft ett rövhål i mitt liv. När det händer, då är det bara att släppa allt och ta reda på var jag själv har betett mig som ett rövhål. För så här är det, vänner: världen är en illusion som skapas av ditt eget medvetande. Allting i din värld är en spegel av ditt eget medvetande. Detta betyder att alla rövhål som du möter, är en spegling av dig själv. Du har en aspekt inuti dig, som är det rövhålet. Detta är en av universums fem lagar:

• Du existerar.
• Allting är här och nu.
• Det Enda är alla. Alla är Det Enda.
• Vad du sänder ut är vad du får tillbaka.
• Allting förändras utom lagarna.

Det du kan ta med dig av detta är att om du berättar för alla vilka idioter dina ex är, så får alla veta om vilken idiot du är. Fast det du borde ta med dig av detta är förstås att se varje galning i din omgivning som en möjlighet till att ta reda på mer om dig själv.

Det är inte personen som stör dig i sin helhet som du behöver haka upp dig på, utan du behöver bara granska det beteende som irriterar dig. Ofta är det förstorat i förhållande till ditt egna beteende, så att du ska få chansen att se det ordentligt. Jag hade i flera år en person i min omgivning som gick mig på nerverna. Hon kapade ständigt diskussioner i ett sällskap och började prata om helt orelaterade saker, som bara handlade om henne själv. Hon gjorde det verkligen helt över alla gränser, nästan utan varje ansats till bindemedel mellan det som föregående person hade sagt och det som hon sen själv valde att börja prata om. Det gick så långt att jag inte kunde hålla mig från att prata illa om henne med andra, och tyckte illa om mig själv för att jag talade illa om den här kvinnan.

Den dagen då polletten äntligen ramlade ned för mig att jag själv betedde mig så, om än på ett mer subtilt sätt..? Huuuh. Skammen! Den läxan lärde jag mig kvickare än kvickt då, och väldigt snabbt efter det så försvann den där människan ur mitt liv. Samma med en kvinna på internet som jag hade runt mig i ett par år, som martyrkapade alla konversationer. Hon skulle jämt hoppa in i andras samtal och gnälla om vad synd det var om henne. Närapå i samma stund som jag klockade att jag själv hade exakt samma beteende, så försvann också hon ur mitt liv. Så det här är verkligen ett hett tips, om du har en besvärlig människa i din omgivning! Sluta upp med att bete dig på exakt samma vis själv, och de försvinner som genom ett trollslag. Irriterande kollegor byter jobb, röviga vänner flyttar utomlands, vad som helst inträffar, som gör att du aldrig mer behöver ha den personen i ditt liv.

Det röviga beteendet som jag möttes av nu, var någon som offentligt talade personligt om någon annan. Jag har kokat ned detta till två lögner som jag har intalat mig själv:

1. Ingen tittar på min kanal ändå. Jag är helt okänd.
2. Ingen tror på tarot ändå. Det är bara underhållning.

Detta handlar alltså om min YouTube-kanal. Jag har sedan start lagt flera tarotläggningar för kända musiker, där jag själv har känt att läggningen har blivit lite väl personlig. Men jag har intalat mig själv att det har varit ok att lägga ut dem ändå. Den första lögnen har varit lättast att låtsas tro på: att det inte spelar någon roll, eftersom jag har 0 views på min kanal. Men den lögnen har jag gått grundligt igenom i mitt blogginlägg, Att se in i framtiden. Jag vet ju om, att jag förvisso ser helt okänd ut nu, men i framtiden är… well, viral. Så att luta mig nu mot att ingen ser mina videos, är med min egen inre vetskap rent ut sagt bullshit. Jag vet mycket väl att vilken som helst av mina videos kan komma att få en oerhörd spridning.

Den andra lögnen har varit, att folk ändå inte kommer att tro på att det som jag säger i de där tarotläggningarna är sant. Men jag vet ju att det är sant! Det spelar ingen roll om varenda en som tittar på dem tror att det är bluff och båg. Det är min egen inre sanning som räknas! Så när jag går emot den, under skyddet att ”ingen kommer ändå att tro på mig”, vad fan gör det med min egen verklighet? Vad sänder jag då ut till universum?

Så jag tackar och bockar för att jag fick in ett rövhål i mitt liv, som uppmärksammade mig på att jag har ljugit för mig själv. Jag har nu gått igenom min YouTube-kanal och tagit bort de mest känsliga tarotläggningarna, av de som jag kunde hitta. Jag litar på att om någon ligger kvar, så är det menat att den ska göra det, och att det räcker med att jag på det här viset har visat min intention för universum. Jag har inget behov av att klättra på någon annan för att ta mig dit jag ska, och lägga ut personliga tarotläggningar om någon främling, det är inte det som jag vill med den där YouTube-kanalen. Så bort med sånt! Videorna finns kvar privat hos mig, om de som behöver dem någon dag skulle söka upp mig. De kan få sin video då, ihop med sin direkta vägledning. Det där löser universum!

Kom ihåg detta nu. Om du har en människa i ditt liv som irriterar dig, så är det för att den personen ska lära dig någonting om dig själv. Jag vet redan, att jag kommer att irritera väldigt många människor, haha!]]> https://tankar.myjak.net/posts/2026/08/2026-08-17-att-se-in-i-framtiden.html Mon, 17 Aug 2026 07:23:00 +0000 <p>Jag skrev i <a href ="https://tankar.myjak.net/posts/2026/08/2026-08-16-kreativt-flode.html">Kreativt flöde</a> att jag nyligen gick igenom en längre, utomkroppslig upplevelse, varefter sättet jag skriver poesi på förändrades. Något annat som också förändrades, var hur jag känner av framtiden. </ • ⏱ 12 min läsning ⏱ 12 min läsning.

Jag skrev i Kreativt flöde att jag nyligen gick igenom en längre, utomkroppslig upplevelse, varefter sättet jag skriver poesi på förändrades. Något annat som också förändrades, var hur jag känner av framtiden.

För att förstå varför jag skriver att jag kan känna av framtiden så behöver man bakgrundskunskaper om vad en människa och verkligheten är för någonting. Detta har jag talat om i timtal borta på min YouTube-kanal, så jag tänker inte gå igenom det igen nu. Här i bloggen så kommer jag att skriva under förutsättningen att du som läser här vet om grunderna i det som jag föreläser om på YouTube. Det finns en FAQ-playlist där som jag vet kunde vara bättre, men i alla fall borde kunna fungera som en startpunkt. Under dagen så kan jag också börja bygga en FAQ här för bloggen.

Så vi vet om att jag skriver utifrån utgångspunkten att verkligheten är en illusion, att tid inte existerar, samt att vi i själva verket är en själ som tittar igenom en människa, som befinner sig i ett spektrum av ett oändligt antal parallella verkligheter som alla existerar samtidigt, på samma plats. Vi rör oss helt naturligt genom dessa parallella verkligheter i varje ögonblick, och riktningen är det som vi vet är sant. Det är i själva verket en av universums fem lagar, att det vi sänder ut är det som vi också får tillbaka (riktningen). Jag tror aldrig att jag har nämnt lagarna någonstans, så här kommer de:

• Du existerar.
• Allting är här och nu.
• Det Enda är alla. Alla är Det Enda.
• Vad du sänder ut är vad du får tillbaka.
• Allting förändras utom lagarna.

Detta är relevant för att läsa av framtiden, för att anledningen till att jag kan känna av framtiden nu är tudelad. Dels, för att jag helt enkelt bara känner av den, men dels också på grund av universums lagar. Jag vet om att det som jag sänder ut kommer jag att få tillbaka, och numera så sänder jag inte längre ut omedvetet. Sedan min upplysning så har jag lärt mig hur man plockar ut riktningen på sin egen framtid. Hur man väljer parallell verklighet. Förvisso på ett väldigt trubbigt sätt, jämfört med hur själen själv väljer i sitt fullt vakna tillstånd, men likväl, och mer riktat än en människa som lever omedvetet.

Det som fick mig att sätta mig här idag handlade dock inte om manifestation, som ju är ordet vi slänger oss med för att beskriva processen att välja parallella verkligheter; att “önska sin framtid”. Det handlade om det som jag känner är sant. Och direkt nu när jag skriver den meningen så ser jag ju att det egentligen inte är separerbart ifrån begreppet manifestation, men jag ska göra mitt bästa för att bena ut det hela.

Manifestera gör du genom att veta att något är sant. Det handlar alltså inte om att sätta upp en “vision board” och önska dig något, även om det kan vara ett bra verktyg för ändamålet. Men det du vill manifestera, det får du när du vet om att det är sant. Så säg att du vill manifestera rikedom. Då blir du rik, när du vet om att du är rik. Kort och gott! Problemet är, att de allra flesta människor också går och bär på ett helt jättebibliotek med saker som de “vet om, utan att veta om det”, så att säga. Vi har från våra erfarenheter med oss övertygelser om oss själva och världen, som ofta lägger krokben för det vi vill. I vårt exempel, så tror vi att vi inte redan är rika (eftersom vi vill bli det). Hade vi verkligen varit övertygade om att vi är rika så hade vi också varit det. Det är en av universums lagar! Ej förhandlingsbart. Vi har redan börjat med en övertygelse, som vi förmodligen inte har granskat, att “rikedom” är synonymt med pengar. Vi har troligen en övertygelse om att själv ha pengar på vårt eget bankkonto, är en förutsättning för rikedom.

Exakt hur vi behöver titta igenom och demontera vilka våra övertygelser är som säger att vi inte har rikedom, det är en hel föreläsning, men nu sveper jag igenom några hållpunkter. Du behöver förstå – verkligen på djupet förstå – att pengar enbart är en symbol för rikedom och ett av många sätt som du tar emot överflöd. Du behöver förstå att du är en oändlig varelse med oändliga resurser. Att varesig pengar specifikt, eller överflöd generellt, tar slut. Att du alltid – ALLTID – får allt du behöver av universum. Just i fallet rikedom, har jag själv också funnit det hjälpsamt att förstå att mänskligheten är en enda organism, där alla människor är du, och du är Gud. Det hjälper för att om du till exempel har svårt att ta emot överflöd (vilket du per definition har om du inte är rik), så kan det hjälpa att veta om att alla människor du möter är du, och att när de vill ge dig något så är det du som ger något tillbaka till dig, som du tidigare har gett till någon annan. Om det blir lättare att tänka på oss som ett enda “hive mind”, så gör det. Det är ändå en helt korrekt beskrivning av vad mänskligheten är. Du behöver lära dig att ta emot allt du erbjuds (som du vill ha). Du behöver veta om att du är värd att ta emot.

Så länge du avvisar de saker, möjligheter, pengar, erbjudanden, med mera som kommer din väg, då sänder du ut, “Jag vill inte ha.” Och universum speglar tillbaka till dig, “Då får du inte.” Du måste sända ut, “Jag är villig att ta emot!” så att universum kan spegla tillbaka, “Toppen, för jag vill ge!” Och det får räcka för exemplet i fråga. Det går som sagt att göra en hel föreläsning om det. När du vet om, bortom alla tvivel, att du är rik, så blir du rik. Men varenda liten omedveten programmering som säger att du inte förtjänar att vara rik, att pengar korrumperar, eller vad det nu kan vara, måste bort först. Så om du känner att du är rik, men du inte kan se det i din verklighet, då har du kvar någon föreställning om fattigdom, som du ännu inte har lyckats identifiera och göra dig av med. Och det här gäller för allt man kan tänkas vilja ha. Kärlek, berömmelse, vad som.

Och då är vi tillbaka på det här med att känna av framtiden. Nu får ni hålla i er för en paradox! Jag tycker om att slänga mig med dem. När jag skriver exemplet om rikedom, så är det för att jag vet om att det fungerar. Jag levde nämligen som en normal, svensk medelinkomsttagare, men nu lever jag i ett helt ofattbart överflöd. Många dagar är det så att jag vill nypa mig i armen för att se om jag drömmer. Jag får allt jag behöver varje dag; det bara forsar in över mig. Paradoxen är, att om du skulle ställa dig här hos mig, och titta på mitt liv utifrån, då skulle du nog tycka att det ser ut att vara totalkatastrof på rikedomsfronten. Haha, freaksen visar i mitt tredje öga den klassiska bilden på när någon öppnar en plånbok och det flyger ut en mal ur den. Kul att de är med här och skriver, jag hade nästan glömt dem! Men våra guider är förstås alltid med oss. Nåväl. Tryggt med en liten påminnelse om att de är här och hejar på att jag verkligen ska skriva detta.

Jag vet om att jag är rik, för att jag ser det runtomkring mig varje dag. Jag lade nyligen märke till att jag har börjat gå upp i vikt av all god mat jag jämt får nu. Jag som har gått hungrig större delen av livet och i en period faktiskt också har svultit till näringsbrister. För två veckor sedan var jag på en fyra dagar lång resa ute i Europa som totalt i resa, boende och mat kostade mig någonstans runt 260 kr. Före dess så hade jag en weekend helt för mig själv i en lyxvilla precis vid vattnet ute i Stockholms skärgård, med fri tillgång till all mat, vin, öl, chips och godis som jag kunde tänka mig att äta, och det enda som jag betalade för var två bussresor á 83 kr. I september så ska jag ut i Europa på en sådan här vecka gratis semester till. Jag har ingen inkomst, och i princip inga pengar på kontot, men jag vet om att jag är värd att ta emot, och därför så ger min omvärld. Jag ser hur överflödet forsar in till mig! Jag känner mig rik. Jag vet om att jag är rik. Och här kommer vi till den där känslan, som är omöjlig att beskriva: jag känner också att jag är rik i framtiden. Då menar jag ofattbart rik, i alla bemärkelser av ordet överflöd, inklusive kärlek, pengar, bostäder, företag… Inte för att jag vill ha det och längtar till det och ber om det, utan för att jag… bara vet om att det är så. Och inte riktigt bryr mig heller. Jag längtar liksom inte dit för att “då ska allt bli bra” eller att något ska förändras. Jag behöver inte längta någonstans, för att jag redan är precis så som jag vill vara. Jag är redan komplett och känner mig redan rik i ordets alla betydelser, här och nu.

Och på samma vis är det för mig med allt annat som jag vill ha. Så jag skrev i natt om att jag vet om att min poesi kommer att ges ut. Det hänger ihop med ett känslopaket, som säger mig, att jag vet om att jag är berömd. Alltså, inte lite “känd från TV”-berömd, utan Shakespeare-berömd. Det finns inget sätt som jag kan förklara det på, men när jag känner efter in i framtiden, så bara känner jag det. Att mina texter och dikter kommer att finnas bevarade i det kollektiva kulturmedvetandet långt, långt efter min död. Att det kommer att skrivas avhandlingar om mig och min poesi. Det är ingenting som jag hoppas på, längtar efter, eller ens bryr mig om. Jag bara vet att det är så. Och känslan kommer ifrån, att när jag ser mig om idag, så känner jag att det är sant. Jag tittar på mina videos, läser mina dikter och läser det jag skriver här, och hör sanningen inombords: mängder av människor tar del av min kreativitet. Precis som bilden jag fick med plånboken som det flyger upp en mal ur, så kanske det inte ser ut så för en annan som släntrar förbi och kikar in mot mitt liv, men jag vet vad som är sant.

Och jag vet, för att jag observerar det dagligen, på samma sätt som jag observerar gravitationen när jag släpper något, att jag får tillbaka det som jag sänder ut. Jag vet att för att jag självklart sänder ut en verklighetsuppfattning som säger mig att jag lever i överflöd av allt som kan tänkas, inklusive kärlek, pengar och berömmelse, så kan överflödet inte hålla sig borta ifrån mig. Det vill inte. Det dras till mig som till en magnet.

Jag vet förstås, att detta ser ut som vanföreställningar, för den som har en annan verklighetsuppfattning än min. Men detta är bakgrunden till att jag kan skriva ett megalomaniskt blogginlägg om att jag, en helt okänd, fattig tant, ska “lyfta” ett bokförlag. För att jag vet något som de på det där förlaget inte vet om. Jag vet att jag redan har allting jag behöver. Jag vet att jag inte behöver ge ut någon bok. Jag vet att jag inte behöver något förlag. Jag vet att allting som ska komma till mig, det kommer till mig. Förlaget däremot, de vet inte motsvarande om sig själva, och därför, så är det de som behöver mig, och inte tvärtom. I exemplet med rikedom, så tror inte förlaget att de kan bli stora på det de gör, nämligen poesi. För att om de skulle tro på det, så skulle de redan vara stora. Men de lever med dolda övertygelser om att det inte går att bli ett stort förlag om man bara ger ut poesi. Jag ska komma till dem och övertyga dem om motsatsen. Det är allt. Och om jag inte lyckas, då är deras övertygelser för starka, och jag kommer att få ett annat förlag tilldelat mig av universum.

För att återvända till början av detta inlägg, som drog iväg oväntat, så har något förändrats i mig med avseende på hur jag läser av framtiden. Sedan mina senaste utomkroppsliga upplevelser, där en av dem fokuserade på att visa mig hur olika parallella verkligheter ligger runtomkring oss som på ett oändligt smörgåsbord, så har jag fått en mycket starkare känsla för vilka verkligheter det är som jag just nu har valt till min egen framtid. Det kan alltid komma att ändras, för jag tar bara ut riktningen med det som jag idag vet om är sant. Så om det jag vet ändras, ändras också framtiden. Men efter denna upplevelse så har jag inombords en väldigt stark känsla för vilka framtider som jag just nu har lagt i min kundkorg. Jag “ser” dem, kan “hålla” i dem, kan dagdrömmande “gå in i dem”. Kort och gott, känner dem. Några detaljer är fullkomligt omöjligt att förutspå, som till exempel vem som kommer att vara där eller exakt vad som kommer att hända, men känslan är väldigt tydlig. Den kommer i form av “visioner” av TV-soffor, föredrag, en lyxretreat ute på landet, kärlek, salar fulla med åhörare, någon hundra år in i framtiden läser en bok som är samtidigt en bibel, Shakespears samlade verk, Tao och mitt samlade väsen, och så vidare. Kul att det kom en ny vision mitt i där! Svinknepig att översätta dock, men jag gjorde mitt bästa.

När jag får visionerna, då är det återigen inte som att jag längtar och tänker, “Oh boy, jag måste dit!” För att jag känner att jag redan har det toppen, precis där jag är. Jag känner mer, “Coolt. Det verkar skoj!” och så går jag vidare med min dag. Det som kommer, det kommer, och jag vet om att det blir kul vad det än blir. Även om det bara blir mer av exakt samma som det jag gör nu, vilket är att gå runt och skrota och ägna hela dagarna åt att vara kreativ och stoppa i mig mat. Om absolut ingenting skulle ändras i mitt liv, så skulle jag vara nöjd med det. Men, allting förändras, utom lagarna, och jag känner vilken riktning det är jag har. Därför så skriver jag självsäkert om, att jag vet något om framtiden.

Tidigare publicerat i ett annat sammanhang. Flyttat till myjak.net den 2026-09-09.

Det finns inga ”tidigare liv” som vi har reinkarnerat ifrån, för det finns ingen annan tid än nu. Alla liv pågår samtidigt. Vi bara riktar vår uppmärksamhet mot detta, just nu. Likt att titta på en TV, så har vårt medvetande just nu valt att titta på denna kanal, men alla andra TV-program pågår samtidigt på andra kanaler.

Men hur kan medvetandet uppleva expansion — lära sig något — utan tid? Centralt för så många idéer om själen (medvetandet/energikroppen) är ju att den har tagit mänsklig form för att ”lära sig” och sträva mot upplysning och Nirvana.

Medvetandet kan uppnå Nirvana då det inser att det är medvetandet självt som orsakar sitt eget lidande och när som helst kan sluta upp med de dumheterna. Men så snart medvetandet vet om detta, så har det ju alltid vetat om detta, eftersom tid inte existerar? Därför så borde medvetandet alltid befinna sig i Nirvana?

Så till att börja med så måste ett medvetande som befinner sig i ofrivilligt lidande vara i en kropp, till exempel en mänsklig sådan, för att det via glömska måste vara skiljt från det Nirvana-tillstånd det alltid befinner sig i, eftersom det ju en gång har upplevt det. Så snart medvetandet lämnar kroppen blir lidande ett medvetet val ställt mot valet att uppleva Nirvana. Även i kropp är lidandet ett val, men ett omedvetet sådant, då kroppen har glömt den kunskap energikroppen besitter om hur upplevelsen av en fyrdimensionell verklighet formas av medvetandet självt.

Frågorna hopar sig. Kan hela läran om strävan mot Nirvana då endast gälla för den enda människa medvetandet upplever nu, inte en hel linje av människor som medvetandet tar formen av i livstid efter livstid, eftersom medvetandet inte jobbar med linjär tid alls? Det vill säga att det finns inte någon själ som ska lära sig saker linjärt tills den uppnår Nirvana, utan det är endast den enda inkarnationen av en människa som kan göra det, medan hon är i livet? Så snart varje medvetande lämnar det mänskliga livet borde det ju ha valet att återinträda i Nirvana eller inte efter behag, oavsett vilken strävan människan hade i sitt liv?

Nyckelpunkten är denna: att själva upplevelsen av Nirvana måste ha inträffat någon gång för att alltid finnas. Själen måste vid minst ett tillfälle ha inkarnerat i en kropp som inser att den själv orsakar sitt eget lidande, för att alltid kunna ha den kunskapen. Upplysningen är en förutsättning för Nirvana även i ett rum där allting sker samtidigt och tid saknar betydelse. Medvetandet måste ha upplevt lidande (dualitet) för att veta om att det kan välja att inte lida. Medvetandet kan inte leva för evigt i Nirvana, utan att vi människor lever i lidande. Vår existens i tidsbunden misär behövs för att vårt medvetande en dag ska kunna vakna upp till sitt oändliga tillstånd med en lättnadens suck och tänka, ”Tack gode Gud, det var bara en dröm.” Och vår mänskliga strävan mot icke-lidande och Nirvana behövs för att Nirvana alls ska existera.

Nä, jag har inte tänkt igenom det här så jävla noga, det här är bara klotter en söndagsmorgon. Nån buddhist med 40 år i branschen kan väl peta hål på de här tankarna på två minuter, men ge mig lite utrymme att växa, haha! Jag har bara varit upplyst i ett halvår. Ja, och i oändlig tid också, förstås. Oändligheten, go' vänner, är en mindfuck. Tills vi har vaknat upp tillbaka till den. Då är den som hemma!

Jag tror att budskapet här är att det är ok att du mår piss. Ditt liv har ett syfte. Även om det enda du skulle göra varenda dag av hela livet bara skulle vara att må fan, då har du uppfyllt meningen med din existens i kropp. Du måste känna på den här skiten för att det ska vara möjligt för dig att en dag vakna upp till din energikropp och i den existera i oändlig harmonisk lycka och kärlek. Det är inte den enda meningen med att vi lever, men det är en, och den kan skänka tröst. Du behöver inte anstränga dig så jävla mycket! Du gör redan alla rätt, bara genom att vakna upp på morgonen och andas.

Kramen!